En skev syn

En skum sak hände. En främmande pojke på en krog. Träffades ett par dagar senare och det visade sig att jag berättat allt för honom. Mina ätvanor, min ångest, mina pro-tankar, allt allt allt. Och han vill ändå träffa mig. Accepterar mig för den jag är. Säger att han tycker jag är fin, men inga dömande ord. Några timmar senare bestämdes det. Han ska följa med mig hem, många timmars omväg. Bara för att få chansen att lära känna mig under några dagar eller en vecka. Så imorgon åker vi.

Dock så börjar ångesten långsamt krypa upp. Maten står upp i halsen. Så mycket mat...så mycket som jag ätit den senaste veckan är ungefär lika mycket som jag ätit under årets första 2½ månad ungefär. Känns som om jag gått upp 5 kilo minst. Kommer inte våga ställa mig på vågen när jag kommer hem.
Hade ju tänkt ta åtminstonde en återställar-vecka. Krympa ner magsäcken. Fasta i god påskanda. Men hur ska det bli nu när jag får oväntat sällskap? Börjar nästan ångra att jag låter honom följa med. Men det kan bli trevligt. Får se hur ok han kommer vara med det. Men mitt hem, mina regler.

En av vännerna ringde upp och försökte boka en ensamtid med mig. Tur att jag inte hade tid, men vi fick ta det över telefon. Hon sa sig vara orolig, för mina matvanor, min viktnedgång. Jag fattar inte varför. Den här gången har jag inte gått ner lika mycket, och vi har inte hamnat i en situation tillsammans med tillfälle att äta.
Utfrågning av första graden. Ljög inte i alla fall, även om jag inte sa hela sanningen. Jag äter faktiskt minst en gång om dagen. Sen vad jag äter och hur mycket är faktiskt en helt annan fråga. Och nej, jag spyr faktiskt inte längre (så ofta). Och ja, jag mår faktiskt bra (jag har ju något jag kan kontrollera hyffsat och en våg som sakta men säkert räknar ner).

Jag ska klara det här, ensam om jag måste. Jag ska bli smal. Bli av med det överflödiga fettet. Graciös. Tänk dig en tjock gepard. Skum jämförelse, men jag vill inte klumpigt klampa fram, utan smidigt och vackert glida runt.