En skev syn

Jag är så jävla värdelös. Kan inte ens ta mig för att avsluta allt. Ett patetiskt försök som slutade med att jag spydde upp alla piller och alkohol, och somnade. Fitta. Så jävla patetisk att jag bara vill gråta, men inte ens det kan jag. Kuk.

Länge sedan jag skrev och mycket men ändå lite som hänt.

Jag lever, men ändå inte. Jag finns här, men jag gör ingenting. Sjukskriven och hemflyttad till mor. För frisk för psyk, för sjuk för att kunna plugga enligt min läkare. Hade jag bott kvar ensam hade jag antagligen inte levt nu. Det kommer fortfarande dagar då jag inget hellre vill än avsluta allt, men samvetet hindrar mig. Dagar som de önskar jag att jag inte hade flyttat hem.

Vikten har ökat och jag känner mig fetare än någonsin. Avsky. Jag vill bara tyna bort till ingenting och försvinna.

Jag vet inte varför jag envisas med att finnas. Ingenting känns meningslöst, inget är kul, inget är intressant. Stunderna jag spenderar med andra sitter jag mest och önskar ska ta slut. Så att jag kan få vara själv och fortsätta göra ingenting.

Lite slentrianmässigt kommer jag nog börja skriva upp det enda som känns någorlunda intressant för mig för tillfället. Mat, vikt och mått. Hoppas nästan på att ingen ska läsa vad jag skriver. Jag vill inte att andra ska vara som jag. Jag vill att andra ska må bra och ha viktigare saker för sig. Men ändå hoppas jag på något vis att andra ska läsa för att slippa känna mig så ensam om de här egentligen fåniga tankarna. Jag är så jävla dubbelmoralisk och bekräftelsekåt att jag skäms.


Gårdagen:

Frukost: Två pastejmackor med gurka, kaffe och te.
Lunch: Potatis och tomat.
Middag: Vattenmelon.
Kvällsmat: En pastejmacka och äpple.
Övrigt: 100 gr chokladkaka

Två kräk
En timmas promenad.

Veckans:
61 kg
Midja: 69
Lår: 53/53
Armar: 26/26

Sådär. Intressant? I helvete heller. Men jag vågar inte skriva upp det hemma. Skäms över tanken på att någon ska hitta, men jag vill ha koll.

I fredags natt skar jag mig för första gången i hela mitt liv. Och med min "athame" dessutom. En dolk som inte är menad att skära i något materiellt, och det var med denna jag övervägde att ta mitt liv. Ironiskt. Har inte orkat tvätta den, så den ligger blodig bredvid mig, hånar. "Så, du gjorde det inte? Kom igen, vad väntar du på?"

Det hela var mer som en uppmjukning. Skar, satt och iaktog blodet, funderade på om jag skulle skära djupare, funderade. Just då gjorde jag inte slag i saken, och nu har jag ännu en anledning till att undvika folk. Hur ska jag förklara en söndersnittad handled?

Sitter här åter i natt. Funderar igen. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Imorgon kommer mina föräldrar på besök. Ska jag träffa dem en sista gång och göra något först när de åkt? Ska jag ge livet en till chans? Mitt första svar är nej. Jag får se.

JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTW MER JAG ORKAR EINTE INTE INTE INTE INTE

Trodde jag kommit över mina ätproblem. Visst har jag svårt att äta, svårt att laga mat. Men jag äter utan att tänka så mycket på det. Hets? Ja, visserligen kan man väl kalla det så. Trycker i mig massa skit en gång om dagen. Fet? Njä, eller jo, men jag orkar inte bry mig. Jag ska ändå dö en dag. Orka bry sig. Idag stod jag över toastolen som vanligt och stannade plötsligt upp. Hur ofta spyr jag? Varje gång jag äter, alltså en gång om dagen. Har man ett problem om man inte ens tänker på det? Nej tänkte jag och fortsatte. Spy är det enda jag mår bra av. Vänner och intressen har runnit ut i sanden, det är inget kul, inget jag har lust med. Spystunden är min höjdpunkt på dagen.

Psykologen har uppmanat mig om att inte isolera mig utan "tvinga" mig att umgås med folk, så mycket jag orkar. Visst säger jag som en duktig idiot, sätter på mig masken och träffar lite vänner ibland. Pratar ut, fast utan att känna något. Vill bara hem och funderar på hur länge jag måste hålla ut för att göra de nöjda.

Och nu sjukskrivning. Misslyckad, mer misslyckad, jag. "Det är inte ett misslyckande, det är ett framsteg, att du accepterat och fattat beslutet om att faktiskt ta ett studieuppehåll" säger psykologen. Skitsnack! Tro inte att jag tror på någon som får betalt för att hjälpa mig. Fan heller, jag är misslyckad så det skriker om det. Ett litet jävla mähä som inte klarar av det alla andra klarar av, ett litet patetiskt patrask som inte ens vill klara av något, en litet ovärdigt kräk som egentligen bara vill avsluta allt men är för blödig och ryggradslös för att göra något åt det. Jag vill ju inte göra andra besvikna. LÄMNA MIG IFRED SÅ JAG BARA KAN DÖ! Fattar ni inte att varje gång ni ringer och frågar hur jag mår blir det bara värre. Jag AVSKYR att gnälla och är trött på att ljuga. Det enda svar ni får när ni ställer frågan med förhoppning i rösten är ett "Nja, sådär, som vanligt, ingen skillnad". Undertext = JAG MÅR FORTFARANDE PISS, fatta det. Jag vet att ni vill att jag ska kvittra att jag mår MYCKET bättre, kanske att jag rentutav bara ska spotta mig i näven och ta tag i mig själv, för såhär kan jag ju inte fortsätta, kom nu går vi och dansar lite polka och skrattar och är glada.

jävla fitt kuk skirsscbanegy p9999999999z

Haft två samtal än så länge på något som kallas Samtalsmottagningen, trivs med min psykoterapeut. Känns bra att ha någon som verkar bry sig och som faktiskt hjälper en, inte bara pratar. Jag kände att jag var till besvär, men hon fnös lite vänligt och sa att hon faktiskt har betalt just för att hjälpa mig. Utveckling med henne kändes lite som kuratorn jag pratade med i våras, även här var det redan på andra mötet det blev tal om att vidarebefodra mig. Skillnaden är dock att hon jag träffar nu faktiskt hjälper mig. Pratade om att jag antagligen borde vända mig till vuxenpsyk och kanske även överlägga om att lägga in mig ett tag. Känns dock lite maffigt, och jag har trots allt inbokade tider kvar med henne en gång i veckan.

Hon ville ringa min läkare och berätta lite om hur det låg till, jag sa ok.
Hon ville ringa mina föräldrar, då varken familj eller vänner vet om mina självmordstankar. Jag sa nej.
Hon undrade om hon skulle hjälpa mig att ta reda på lite grann hur det funkar med studieuppehåll och dylikt (då jag inte orkar eller klarar av att ta tag i något själv...fucking jävla äckliga lata patetiska missfoster som jag är...). Jag nickade med en klump i halsen och kände mig jobbig och krävande.

Jag har ingen motivation, ingen ork, ser ingen mening, känner ingenting, vill ingenting. Den enda anledningen till att jag inte gjort något dumt är för att jag inte vill utsätta familj och vänner för det. Vill inte ge dem den skulden och sorgen. Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om någon i min närhet gick och tog livet av sig. Hur jag skulle reagera och hur dåligt jag skulle må. Det är inget jag vill utsätta någon för. Så jag rullar på. Önskar att jag ska råka ut för en olycka eller få en hjärtattack. Då slipper jag leva och folk slipper iaf känna skuld. Sorg går alltid över, en olycka kommer man över.

Dock känns det som om jag bryr mig mindre och mindre om andra. Det enda jag såg fram emot och som fick mig på något bättre humör innan var tanken på mitt syskonbarn som ska födas till våren. Inte ens det känns särskilt kul längre.

Så är man inne på dag tre med Citalopram. Var dag har gett en ny biverkning. Nåväl, jag kan väl hoppas att det iaf beror på att de gör något. Vad jag längtar, och hoppas att det kommer hjälpa mig.

Dag 1: Muntorrhet. Men det var väl lika bra det, hjälpte mig att dricka mer vatten. Dessutom hade jag varit dum nog och tagit ett Elakt piller timmarna innan. Den blandningen var inte det snällaste för mitt hjärta, började slå så hårt att jag fick svårt att andas. Har inte tagit några fler Elaka piller sedan dess.
Dag 2: Trubbel med magen. Blev extremt äckelgasig och krampig, vilket ledde till att jag var tvungen att stanna hemma. När jag väl beslutat mig för att försöka umgås med folk igen. På ett sätt var det skönt. Gav mig en anledning till att vara själv. Jag vill vara ensam, men samtidigt vet jag att jag borde försöka socialisera mig igen.
Dag 3: Klåda. Tänkte inte på att jag satt och kliade mig först, men när jag upptäckte att jag hade små utslag blev jag lite ställd. Lite som soleksem. Kände mig lite lugnare när jag läste att det var en vanlig biverkning. Känns som om jag är skabbig och har löss eller något...

Ska bli spännande att se om det kommer något nytt imorgon.

Ännu ett framsteg. Har för första gången i mitt liv berättat för mor att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av skolan, folk. Att jag inte bara är "lite nere", utan att jag faktiskt mår piss. Berättade att jag börjat gå på antidepressiva och ska börja med kognitiv terapi. Hennes reaktion? "Då får vi hoppas att det hjälper". Inte så mycket mer. Jag som varit så nervös. Och så var det såhär lätt. Inga känslostormar, inga frågor. Bara stöd. Varför har jag väntat så länge? Hon erbjöd sig att kontakta skolan åt mig, att komma och bo hos mig några dagar, att jag skulle komma och bo hos henne i någon vecka eller två. Jag skulle vilja säga att jag blev rörd (och det blev jag nog), att jag fick en klump i halsen och blev gråtfärdig. Sanningen är att jag inte känner så mycket alls. För något. Just nu är jag bara...tom? Likgiltig? Men jag ÄR tacksam, och jag ÄR rörd. Någonstans där inne. Och jag ska nog flytta "hem" igen ett par veckor. Är rädd för att jag inte kommer klara av att bo själv om det skulle bli värre i början, är rädd för att de tankar som inte vill utsätta de i min närhet för något illa ska trubbas av. Det är ju de tankarna som hindrar mig när jag får Dåliga tankar och det enda jag önskar, det enda jag ser fram emot och längtar efter är att avsluta allt.

Jag hade tänkt att avsluta det här inlägget på ett bra sätt, men jag försvann och tankarna med det. Uppenbarligen var väggen bakom datorskärmen såpass intressant att jag var tvungen att stirra på den ett tag. Nåväl. Sånt som händer. Dags för en ny dag...med folk? Ska försöka. (nej, jag SKA!)

Jag lyckades hålla mig samlad hos kära doktorn. Inga tårar. Inga större lögner. Bara bände lite på sanningen i formuläret.
Mer än 5 kg eller mer än 7,5 kgs viktnedgång den senaste tiden - 5 kg. (8 kg)
Har du struntat i att äta för att gå ner i vikt? - Nej. (...ja)
Fast det hade väl inte han så mycket att göra med. Men varför lät jag honom inte lyssna på hjärtat? Varför ska jag alltid vara så undvikande, inte försöka vara till besvär? Jag sa ju att jag varit lite nojjig över att det känns så ansträngt till och från "Men det kan ju kanske bero lite på att jag sover dåligt och inte mår så bra". Antagligen sa han, men erbjöd sig att ta en "titt". Det behövs inte, jag är bara löjlig. Varför sa jag inte ja? Varför berättade jag inte att det inte bara hoppar och är oregelbundet utan även gör ont? Svar - jag vill inte vara till besvär. Jävla jag...VAR ÄRLIG DIN JÄVLA IDIOT!!!

Efter en timmas samtal och provtagning gick man därifrån med ett recept och ett telefonnummer. Antidepressiva och kognitiv beteendeterapi. Perfekt blodsockerhalt, lite för hög halt av...något med blodkroppar eller så. Men det var nog ingen fara sa hon och log, det kan ju vara för att jag inte ätit frukost. Jag tänkte INTE erkänna för provtagerskan att jag hetsspytt couscous och sojakött timmarna innan jag kom dit. Resultaten för ämnesomsättning, levervärden, osv osv får jag senare...

In genom dörren och tårarna väller fram. Jävla skit. Lusten av att avsluta allt bryter ut igen. JAG ORKAR INTE. En timma på mig att lugna ner mig, sedan kan jag ringa och boka tid för värderingssamtal. Sedan ta mig ner till Apoteket och hämta piller.

Jag orkar inte må såhär, jag vill dö eller må bra.

Har suttit och kollat igenom gamla inlägg. Så mycket gnäll. Visst att man mår dåligt, visst att man har mycket att få ur sig. Men skulle jag gissa ålder genom det jag skrivit skulle jag satsat på 15 år med en 5-årings mentalitet.

Min läkare ringde upp och gav mig en tid på torsdag. Den där lilla känslan av hopp kändes så bekant. Sedan insåg jag att det var exakt samma känsla jag fick när jag betämt första tiden hos kuratorn i våras och hoppet bleknade. Vet inte vad jag förväntar mig. Vad kommer hända på torsdag? Kommer vi sitta och prata lite? Göra test för att se om det är något fysiskt fel? Kommer han ge mig piller eller remiss till någon eller en uppläxning om att jag ska se till att sova och äta riktigt, se till att umgås med folk och helt enkelt rycka upp mig? Kommer han ställa någon fråga över mitt ätande? Och i så fall - när kuratorn ställde frågor angående maten vred jag mig, ljög; sa att jag hade haft lite problem, men att det var bättre, bara att jag vissa dagar inte hade någon större matlust - kommer jag vara ärlig? Jag vill, men jag ljuger så lätt om mindre saker, det bara bubblar ur mig. Allt ifrån små betydelselösa saker till allvarligheter.

Det luktar mat i korridoren när jag går ut för att röka. Jag vill också kunna med att laga mat, sitta i köket och äta. Istället tvingade jag i mig ett päron. Allt tar stopp, maten växer till papp i munnen, halsen snörper ihop sig. Inget vill ner. Orkade knappt tugga.

MEN.
Ingen helsvält, ingen hets sen i lördags. Skulle vilja att inget spy låg på den listan, men gårdagen förstörde det. Mådde så illa att jag inte kunde låta bli. Men jag framkallade iaf inget. Om det nu ska vara någon tröst.
Inga Elaka piller sedan natten till måndagen.
Vågen har blivit halvhjärtat undanställd. Väger mig *bara* ett par gånger om dagen. Innan stod den framför handfatet så jag automatiskt ställde mig på den när jag var där och fyllde på vatten eller tvättade mig.

Jag hatar mig själv. Jag vill inte vara sån här.

Hon var så söt, tanten som ringde upp, och jag höll på att börja gråta rakt i luren. Minläkare var ledig, men hon försökte se om jag kunde komma in idag. Fanns ingen tid, hon frågade om hon skulle försöka eller om jag kunde vänta tills imorgon med att få en tid, och visst kan jag vänta, jag har väntat hela livet. Åk till akuten om du måste sa hon, och jag ville bara gråta mer, jag som trodde jag skulle bli avsnäst, jag som gått runt med kramp i magen hela förmiddagen i oro över att få svaret "Men du ska ju inte vända dig hit fattaruväl". Men jag är fortfarande så orolig, så orlig, tänk om det inte finns något, tänk om inget hjälper, jag orkar inte orkar inte...men kanske imorgon.

Jag insåg när jag låg i sängen och stirrade i väntan hur mycket jag saknar mitt liv, den gamla jag. Jag vill tillbaka, jag vill orka, jag vill ha lust, jag vill inte bara se mörker, jag vill inte vill inte vill inte. Allt som jag har bytt ut för ångesten och äs - vänner, familj, utbildning, intressen, allt. Jag saknar att göra saker, att le på riktigt. Jag saknar att vara spontan och rolig och göra dumma saker och skämma bort mig. Jag hatar det här jag hatar det jag hatar det jag hatar det...samtidigt är jag så rädd för att förlora den dåliga sidan, det är ju också en del av mig. Ingen bra del, den förtär mig, men den är trygg och...ja, den är jag helt enkelt...

Så gjorde man det.
Satt och stirrade på telefonen och försökte komma sig för att ringa. Hjärtat bultade så hårt så hårt, en massa ångest, massa cigaretter och 2½ timma senare - slog numret och väntade. Röstsvar. Slog in personnummer och telefonnummer. "Vi ringer upp ca klockan ett i eftermiddag" Magen krampar, klump i halsen. Klockan ett. Då introduktionsmötet till nya kursen ska börja. Vilket kommer jag välja? Jag får se...

Ännu ett piller och två powerking.
Vågar inte sova. Är så rädd. Risken är för stor att den lilla motivation jag försökt bygga upp försvinner om jag sover. Är så rädd för att vakna och inte våga. Att jag bara kommer ligga i sängen med blicken fäst i väggen och känna ångesten svepa över mig som ett varmt täcke. Få mig att inte ringa, få mig att inte gå på introduktionen till nya kursen.

Jag längtar så. Vill ringa, få det överstökat. Men ju mer det närmar sig desto osäkrare blir jag. Vad ska jag säga egentligen? Kommer det leda någon vart? De kommer fnysa åt mig, skaka på huvudet och säga Seså flicka lilla, ut och ta tag i Världen nu som alla andra, sluta vara så jävla LAT och MESIG ditt lilla våp!!

Jag borde bara slänga täcket över huvudet som en duktig idiot och knapra piller och hinka koffein i alla dess slag och spy spy spy tills hjärtat ger upp.

Sömn (ca-tider):
3:30 - 10:00
12:00 - 16:30
19:30 - 21:30
Summa: 13 timmars sömn. Hela dagen borta

Intag:
Kl. 10: Fruktsaften från ½ clementin (tugga, spotta)
Kl. 18: 1 clementin
Kl. 22: 1 chokladmuffin, 1 clementin, 1 mugg Katrinplommonjuice, 2 powerking, 1 Elak Tablett.
Summa: En massa äcklig mat säger den Elaka, alldeles för lite säger den Ledsna.

Den tid jag inte ätit eller sovit bort har jag mest ägnat åt mig att sitta framför datorn, legat i sängen eller tränat, samtliga aktiviteter med ångest i bröstet och/eller tårar på kinderna.

Vilket jävla liv man lever.

Ännu en gång sitter jag och räknar ner timmarna.

6 timmar kvar. Då startar vårdcentralens telefontid. Och jag vill inget hellre än att ringa dit. Jag behöver hjälp. Jag orkar inte, orkar inte stå emot de där Elaka tankarna som försöker få mig att avsluta allt, och jag är så rädd att ge efter. Mest av allt är jag rädd att försöka och misslyckas för att sedan tvingas stå till svars för andra. Jag får hemska mardrömmar om att jag tar mitt liv och att min syster bryter ihop och får missfall. Jag är så rädd att jag tar mitt liv och de vänner som själva jobbar sig upp från depressioner kommer brytas ner igen.

Jag hoppas jag fortfarande känner såhär om 6 timmar och verkligen ringer.
Lust av att isolera sig igen, trots att jag lovat att inte göra det. Gå under jorden. Jag orkar inte träffa någon, göra något. Jag ser helt enkelt ingen mening med det.
"Det får dig att må bra" säger de. Nej säger jag. Det får mig att trycka ihop ångesten till en liten boll som pulserar pulserar i bröstet i magen i huvudet för att sedan fara loss värre än förut när jag väl kommer för mig själv igen. Det är så påfrestande, jag ORKAR INTE!

Tog för många piller igår och fick världens yrselillamående. Låg på sängen och försökte inte spy. Hjärtat gick i galopp och tårarna rann rann rann. Självklart var det då. "Jag och Y ska ner till puben, ska du med?" Och jag försökte trycka ner illamåendet. Ok. Ett par timmar senare. Det kändes surrealistiskt. Skumt att träffa någon igen. "Vi har varit oroliga för dig. Lova att inte försvinna igen. Lova att du verkligen söker hjälp den här gången. Vi vill ju att du ska kunna höra av dig när du mår dåligt." Det är ju inte bara jag som mår piss nu, men jag orkar inte fokusera mig på andra. *egoist*

In på puben, kändes som om jag skulle svimma. Allt var så overkligt. Kändes som om jag gick runt i en dimma, i en dröm. Köpte en öl, tog en klunk och mådde så illa så illa igen. Gav bort ölen. Satt och pratade, kändes som om jag iaf verkade normal, men det kändes inte så. Allt snurrade, det kändes som om allt runtomkring mig rusade runt i 170 medans jag satt stilla och var lugn, långsam. Var en kamp att hinna med, allt de andra sa fick mig så stressad, som om jag fick kämpa för att orka med när de andra rusade fram. Kanske att jag började prata mer, snabbare. Vet inte. Mådde illa varje gång någon gick förbi, rörde sig, satte ner något på bordet, skrattade till. Kände mig full eller hög trots att jag inte drack, hjärtat bankade på för fullt. Jag var där, men samtidigt inte. Men jag känner mig inte lika ensam i ångesten, hopplösheten. "Känns det inte som om det ligger något konstigt i luften? Som världens undergång är nära eller något..." Och jag ville bara krama om henne.

På vägen hem började illamåendet lägga sig, men så fort jag kommit hem blossade det upp. Slängde mig på sängen och kunde inte röra mig. Var inte trött, men rädd att spy för varje hårt hjärtslag.

Och idag. Vaknade gråtandes. Alldeles utmattad, socialt utmattad? Känns som om det inte var någon gårdag, som om det inte finns en morgondag. Finns bara här och nu. Varje dag känns som den sista. Känns så jävla meningslöst.

Jag vill inte. Jag förstår inte varför jag tror att saker ska bli bättre. Det kommer de aldrig bli.

Blev ingen affär igår kväll. Istället gjorde jag ett andra mål riktig mat - couscous med sojakött - som jag INTE spydde upp! Hur länge sedan var det liksom? Det var inte lika svårt som linssoppan, däremot slängde jag i mig det, men inga tankar ens på att spy *nästan*

Uppe hela natten, ensam, utan att göra något. Sommarpojken hörde av sig på natten, han var på besök i stan och undrade om jag var ute. Svarade först på hans andra SMS, ignorerade när han ringde. Orkade inte prata. Och ett par timmar senare började nedräknnig. Hur normalt är det? "Nu är det bara 6 timmar kvar tills affären öppnar och jag kan gå ner och köpa BRÖD och BRIEOST!"!! Som sagt. Ner till affären på morgonen. Hets hets, en limpa bröd och brieost...spy spy spy, piller och svält resten av dagen. Försöker sedan pigga upp sig och träffa folk. Bakslag.

Jag visste det, folk orkar inte med mig längre, de vill inte ha med mig att göra. Och klart man förstår dem, vem vill umgås med en emotionellt instabil människa? En människa som bryter ihop och slänger sig skakande gråtandes på sängen för att någon skriver att den ska tillbringa kvällen med pojkvännen? En som häller i sig piller för att en annan hör av sig och säger att hon är förkyld? En som känner för att snitta handlederna av sig för att en den tredje inte svarat?

Och jag vågar inte höra av mig till någon mer, jag skulle inte klara av att bli nobbad en fjärde gång. Istället sitter jag och gråter gråter och känner hur pillren stiger mig åt huvudet, jag vill bara ta alla piller och skölja ner med vinet jag införskaffade idag (ja, jag gick ner till systemet! Så långt hemifrån har jag inte varit på tre veckor!) i en naiv förhoppnnig om att umgås med folk ikväll. Hoppas på att hjärtat inte pallar med.

Jag ångrar så att jag kröp ur mitt skal, satte på mobilen, gick in på MSN. Det får mig bara att känna mig ännu mer ensam. Klart folk har blivit snea på mig för att jag ignorerat dem i tre veckor, och nu ger de igen med samma mynt.