Världens undergång eller bara höst?
Tog för många piller igår och fick världens yrselillamående. Låg på sängen och försökte inte spy. Hjärtat gick i galopp och tårarna rann rann rann. Självklart var det då. "Jag och Y ska ner till puben, ska du med?" Och jag försökte trycka ner illamåendet. Ok. Ett par timmar senare. Det kändes surrealistiskt. Skumt att träffa någon igen. "Vi har varit oroliga för dig. Lova att inte försvinna igen. Lova att du verkligen söker hjälp den här gången. Vi vill ju att du ska kunna höra av dig när du mår dåligt." Det är ju inte bara jag som mår piss nu, men jag orkar inte fokusera mig på andra. *egoist*
In på puben, kändes som om jag skulle svimma. Allt var så overkligt. Kändes som om jag gick runt i en dimma, i en dröm. Köpte en öl, tog en klunk och mådde så illa så illa igen. Gav bort ölen. Satt och pratade, kändes som om jag iaf verkade normal, men det kändes inte så. Allt snurrade, det kändes som om allt runtomkring mig rusade runt i 170 medans jag satt stilla och var lugn, långsam. Var en kamp att hinna med, allt de andra sa fick mig så stressad, som om jag fick kämpa för att orka med när de andra rusade fram. Kanske att jag började prata mer, snabbare. Vet inte. Mådde illa varje gång någon gick förbi, rörde sig, satte ner något på bordet, skrattade till. Kände mig full eller hög trots att jag inte drack, hjärtat bankade på för fullt. Jag var där, men samtidigt inte. Men jag känner mig inte lika ensam i ångesten, hopplösheten. "Känns det inte som om det ligger något konstigt i luften? Som världens undergång är nära eller något..." Och jag ville bara krama om henne.
På vägen hem började illamåendet lägga sig, men så fort jag kommit hem blossade det upp. Slängde mig på sängen och kunde inte röra mig. Var inte trött, men rädd att spy för varje hårt hjärtslag.
Och idag. Vaknade gråtandes. Alldeles utmattad, socialt utmattad? Känns som om det inte var någon gårdag, som om det inte finns en morgondag. Finns bara här och nu. Varje dag känns som den sista. Känns så jävla meningslöst.
In på puben, kändes som om jag skulle svimma. Allt var så overkligt. Kändes som om jag gick runt i en dimma, i en dröm. Köpte en öl, tog en klunk och mådde så illa så illa igen. Gav bort ölen. Satt och pratade, kändes som om jag iaf verkade normal, men det kändes inte så. Allt snurrade, det kändes som om allt runtomkring mig rusade runt i 170 medans jag satt stilla och var lugn, långsam. Var en kamp att hinna med, allt de andra sa fick mig så stressad, som om jag fick kämpa för att orka med när de andra rusade fram. Kanske att jag började prata mer, snabbare. Vet inte. Mådde illa varje gång någon gick förbi, rörde sig, satte ner något på bordet, skrattade till. Kände mig full eller hög trots att jag inte drack, hjärtat bankade på för fullt. Jag var där, men samtidigt inte. Men jag känner mig inte lika ensam i ångesten, hopplösheten. "Känns det inte som om det ligger något konstigt i luften? Som världens undergång är nära eller något..." Och jag ville bara krama om henne.
På vägen hem började illamåendet lägga sig, men så fort jag kommit hem blossade det upp. Slängde mig på sängen och kunde inte röra mig. Var inte trött, men rädd att spy för varje hårt hjärtslag.
Och idag. Vaknade gråtandes. Alldeles utmattad, socialt utmattad? Känns som om det inte var någon gårdag, som om det inte finns en morgondag. Finns bara här och nu. Varje dag känns som den sista. Känns så jävla meningslöst.
Kommentarer
Trackback
