Isolering
Jag har börjat isolera mig. Drar mig för att träffa folk. Är så rädd för konfrontation. Jag kan inte med att ljuga om någon frågar rätt ut. Slingra sig i all ära, men har blivit lite mycket sånt det sista.
När någon frågar om man aldrig äter är det ju bara att säga jo det gör jag. Man behöver ju inte säga hur ofta.
Hur ofta äter du? Ett par gånger om dagen, man behöver ju inte säga hur mycket.
Men snart är jag rädd för att den frågan dyker upp, och vad ska jag då svara?
Och så kryper jag längre in. Struntade i att gå ut i lördags. Och sedan dess har jag bara träffat folk två gånger. Vill verkligen inte. Vill inte isolera mig egentligen. Men vill heller inte känna deras granskande blickar. När jag tar en kopp kaffe till lunch en heldag i skolan. Det faktum att alla mina kläder numer är mer eller mindre för stora. Att jag sover sämre och har svårare att koncentrera mig.
Är ständigt på min vakt. Blir paranoid. Får för mig att någon helt plötsligt ska ta upp det. Måste försöka börja äta mer med andra så de lugnar sig. Men jag kan inte med. Dessutom tror jag folk är väldigt less på mig. Och jag kan förstå dem. Jag skulle inte orkat med mig själv. Därför är det lika bra att dra sig undan, de ska inte behöva lida för att jag är jobbig. De ska inte behöva känna att de måste hålla koll på mig, ta hand om mig.
Ibland får jag en önskan att någon ska knacka på min dörr och konfrontera mig. Men det är samtidigt det jag är som mest rädd för. Anklaganden. Att någon försöker proppa i mig mat. Det jag vill är att någon konfronterar mig, men inte försöker ändra på mig. Bara någon att tala ut med, som stöttar utan att uppmuntra. Bara är där. Utan dömande ord.
Är jag sjuk? Jag säger nej, men samtidigt är det en liten röst inom mig som försiktigt säger "Inte...?". Satte upp mål i höstas över vikt och mått. Tänkte att när jag är sån, DÅ är jag nöjd. Passerade de målen för en månad sen och insåg hur fel jag hade haft. Kände mig nästan lika tjock som innan. Det har ju blivit en skillnad, men jag är långt ifrån nöjd.
(Start 3/10 - mål - nuvarande 10/4)
Armar: 29 cm - 25 cm - 25 cm
Lår: 54 cm - 50 cm - 47 cm
Rumpa: 98 cm - 90 cm - 88 cm
Magen: 87 cm - 80 cm - 78 cm
Vikt: 64 kg - 57 kg - 53 kg
Midjan mätte jag inte innan, men den har gått från 67 cm till 66 cm på en månad.
Det har ju dessutom gått exakt en månad sedan mitt första inlägg och det målet är nått. BMI på 18,1. Kroppsfett 18% eller 21% (finns uppenbarligen två sätt att räkna ut det).
Varför känner jag mig då fortfarande så tjock? Missvisande jävla kuk mått! Varför kan jag inte känna mig smal för. Varför väller fettet ut. Jag hatar fett, jag vill ha ben. Inte bara, jag vill inte se ut som ett vandrande skelett. Utan få kontraster. Lite fett måste man ha, men benen ska sticka ut så det blir lite kontrast. Så man inte ser ut och känner sig som en uppsvälld ballong.
När någon frågar om man aldrig äter är det ju bara att säga jo det gör jag. Man behöver ju inte säga hur ofta.
Hur ofta äter du? Ett par gånger om dagen, man behöver ju inte säga hur mycket.
Men snart är jag rädd för att den frågan dyker upp, och vad ska jag då svara?
Och så kryper jag längre in. Struntade i att gå ut i lördags. Och sedan dess har jag bara träffat folk två gånger. Vill verkligen inte. Vill inte isolera mig egentligen. Men vill heller inte känna deras granskande blickar. När jag tar en kopp kaffe till lunch en heldag i skolan. Det faktum att alla mina kläder numer är mer eller mindre för stora. Att jag sover sämre och har svårare att koncentrera mig.
Är ständigt på min vakt. Blir paranoid. Får för mig att någon helt plötsligt ska ta upp det. Måste försöka börja äta mer med andra så de lugnar sig. Men jag kan inte med. Dessutom tror jag folk är väldigt less på mig. Och jag kan förstå dem. Jag skulle inte orkat med mig själv. Därför är det lika bra att dra sig undan, de ska inte behöva lida för att jag är jobbig. De ska inte behöva känna att de måste hålla koll på mig, ta hand om mig.
Ibland får jag en önskan att någon ska knacka på min dörr och konfrontera mig. Men det är samtidigt det jag är som mest rädd för. Anklaganden. Att någon försöker proppa i mig mat. Det jag vill är att någon konfronterar mig, men inte försöker ändra på mig. Bara någon att tala ut med, som stöttar utan att uppmuntra. Bara är där. Utan dömande ord.
Är jag sjuk? Jag säger nej, men samtidigt är det en liten röst inom mig som försiktigt säger "Inte...?". Satte upp mål i höstas över vikt och mått. Tänkte att när jag är sån, DÅ är jag nöjd. Passerade de målen för en månad sen och insåg hur fel jag hade haft. Kände mig nästan lika tjock som innan. Det har ju blivit en skillnad, men jag är långt ifrån nöjd.
(Start 3/10 - mål - nuvarande 10/4)
Armar: 29 cm - 25 cm - 25 cm
Lår: 54 cm - 50 cm - 47 cm
Rumpa: 98 cm - 90 cm - 88 cm
Magen: 87 cm - 80 cm - 78 cm
Vikt: 64 kg - 57 kg - 53 kg
Midjan mätte jag inte innan, men den har gått från 67 cm till 66 cm på en månad.
Det har ju dessutom gått exakt en månad sedan mitt första inlägg och det målet är nått. BMI på 18,1. Kroppsfett 18% eller 21% (finns uppenbarligen två sätt att räkna ut det).
Varför känner jag mig då fortfarande så tjock? Missvisande jävla kuk mått! Varför kan jag inte känna mig smal för. Varför väller fettet ut. Jag hatar fett, jag vill ha ben. Inte bara, jag vill inte se ut som ett vandrande skelett. Utan få kontraster. Lite fett måste man ha, men benen ska sticka ut så det blir lite kontrast. Så man inte ser ut och känner sig som en uppsvälld ballong.
Kommentarer
Trackback
