Känns som om slutet är nära
Antingen det eller så blir jag bara mer paranoid. Folk har kommenterat min vikt lite halvt, inget direkt anklagande. Vissa har vetat om att jag äter mindre än vanligt, men inte riktigt allt.
Men det känns som om det eskalerar. Först en vän som anklagade mig för att ha tappat kontrollen. Sen idag. En annan vän ringde. Frågade hur det går med ätandet. Som tur var kunde jag utan att ljuga säga att jag precis köpt en falafel. Fick frågan hur ofta jag äter, men det var tydligen inte nog enligt henne. Men bättre än innan. Som tur var kom inte frågan hur mycket. JAG VILL INTE BÖRJA LJUGA FÖR MINA VÄNNER!
Och sen kom den. Frågan. "Anser du att du har anorexia?". Blev helt stum. Skrattade bort det. Vad fan var det för fråga? Klart jag inte har (eller?). Men blir mer och mer nojig inför att återvända till sommaren. För jag kommer att ha gått ner mer. Vågen har mer eller mindre klättrat neråt de senaste 1½ åren, varför skulle den sluta nu? Kommer jag tvingas börja ljuga då? Nu är det ju ok, nu tvingas de ju lita på mig, de som jag inte träffar. "Jag litar på dig". Hur ska jag tackla det? Jag vill inte smussla och slingra mig, jag vill bara leva mitt egna liv. Jag uppskattar att de bryr sig om mig, men jag vill inte att de ska oroa sig. Det är ingen fara med mig. Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Och min flytande dag gick som sagt i stöpet. Falafel och lakrits. Nåväl. Känner mig inte särskilt tjock iaf. Men magen gjorde uppror mot falafeln. Den tyckte inte om att jag stoppade i mig såpass mycket mat. Och nu gör den ont trots att det var tre timmar sedan jag åt den. Det får bli min läxa. Dock blev jag både glad och besviken idag. Shoppade kläder på second hand. Hittade en fin, kort, svart klänning. Satt bra. Förutom att höftbenen verkade enorma. Det såg ut som om jag skulle spetsa någon om de kom för nära. Med tanke på folks reaktioner i övrigt var det ingen bra idé att köpa den. Synd. Men lite nöjd över att höftbenen sticker ut är jag allt.
En ny dag imorgon. Bara att gå vidare.
Men det känns som om det eskalerar. Först en vän som anklagade mig för att ha tappat kontrollen. Sen idag. En annan vän ringde. Frågade hur det går med ätandet. Som tur var kunde jag utan att ljuga säga att jag precis köpt en falafel. Fick frågan hur ofta jag äter, men det var tydligen inte nog enligt henne. Men bättre än innan. Som tur var kom inte frågan hur mycket. JAG VILL INTE BÖRJA LJUGA FÖR MINA VÄNNER!
Och sen kom den. Frågan. "Anser du att du har anorexia?". Blev helt stum. Skrattade bort det. Vad fan var det för fråga? Klart jag inte har (eller?). Men blir mer och mer nojig inför att återvända till sommaren. För jag kommer att ha gått ner mer. Vågen har mer eller mindre klättrat neråt de senaste 1½ åren, varför skulle den sluta nu? Kommer jag tvingas börja ljuga då? Nu är det ju ok, nu tvingas de ju lita på mig, de som jag inte träffar. "Jag litar på dig". Hur ska jag tackla det? Jag vill inte smussla och slingra mig, jag vill bara leva mitt egna liv. Jag uppskattar att de bryr sig om mig, men jag vill inte att de ska oroa sig. Det är ingen fara med mig. Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Och min flytande dag gick som sagt i stöpet. Falafel och lakrits. Nåväl. Känner mig inte särskilt tjock iaf. Men magen gjorde uppror mot falafeln. Den tyckte inte om att jag stoppade i mig såpass mycket mat. Och nu gör den ont trots att det var tre timmar sedan jag åt den. Det får bli min läxa. Dock blev jag både glad och besviken idag. Shoppade kläder på second hand. Hittade en fin, kort, svart klänning. Satt bra. Förutom att höftbenen verkade enorma. Det såg ut som om jag skulle spetsa någon om de kom för nära. Med tanke på folks reaktioner i övrigt var det ingen bra idé att köpa den. Synd. Men lite nöjd över att höftbenen sticker ut är jag allt.
En ny dag imorgon. Bara att gå vidare.
Kommentarer
Trackback
