Det ska bli bättre det ska bli bättre det ska!
Det börjar kännas bättre. Lite för mycket mat för att få mig att må bra, men de där extrema hetsätarstunderna då jag trycker i mig macka på macka på macka på macka har försvunnit. Känns bra.
Och cigaretterna har det börjats dra ner på. En halv cigarett idag, tre igår. Istället för ett paket om dagen. Varför kan jag inte ha sådan disciplin när det kommer till maten?
Snart så snart. När jag flyttar hem igen. Bo själv igen. Pank som jag är så kommer jag inte ha råd med särskilt mycket de kommande månaderna. Inte ha råd att röka, inte ha råd att dricka. 500 kr kvar/månad efter att räkningarna är betalade. Det är bra, då tvingas jag tänka efter. Då kommer jag inte kunna dra ner till affären och hetsa på mig ostbågar, bröd eller annat skräp. Inga alkoholfyllda ångestkvällar. Ingen kedjerökning. Undrar hur jag kommer fylla mina ensamma stunder då? Det är faktiskt så att jag ser fram emot dessa panka månader. TVINGAS till eftertanke, till kontroll. Antingen leder det till att jag får saker gjorda, eller till att jag ligger i ångestfulla stunder och stirrar in i väggen. Jag får se helt enkelt.
Jag älskar dessa stunder. Det enda jag vill är att skriva. Lyssna på musik. Kolla på bilder av mig själv, längta tills jag blir smal. En liten speta. Vill bara raka av mig håret och ligga ligga tills det växer ut, inte göra något under tiden, inte äta, inget inget. När håret växt ut borde jag hunnit bli smal under tiden och kan resa mig upp ur idet och börja leva igen. Vill bara isolera mig tills jag blivit smal, vill inte umgås med folk under tiden, känner mig så fet så ful och vill bara undvika folks blickar.
Inte blir det bättre för att man börjat träffa en spinkig pojk. Man ligger där, nakna i sängen. Kollar in i ögonen och ler. Sen får man en hand på magen, på låret, på armen, och känner sig så fet så fet och vill bara dra bort armen, klä på sig och springa ut från lägenheten. Han är bra på sånt sätt att jag ibland glömmer av hur jag ser ut. Men sen råkar tankarna dyka upp och är omöjliga att bli av med. Man sluter sig, drar sig undan, och han undrar vad som är fel. Inget, säger man och vänder sig om, låtsas sova, försöker tänka bort armen som läggs runt midjan. Den tjocka midjan som hans fina arm begravs i.
Fy fan.
Och cigaretterna har det börjats dra ner på. En halv cigarett idag, tre igår. Istället för ett paket om dagen. Varför kan jag inte ha sådan disciplin när det kommer till maten?
Snart så snart. När jag flyttar hem igen. Bo själv igen. Pank som jag är så kommer jag inte ha råd med särskilt mycket de kommande månaderna. Inte ha råd att röka, inte ha råd att dricka. 500 kr kvar/månad efter att räkningarna är betalade. Det är bra, då tvingas jag tänka efter. Då kommer jag inte kunna dra ner till affären och hetsa på mig ostbågar, bröd eller annat skräp. Inga alkoholfyllda ångestkvällar. Ingen kedjerökning. Undrar hur jag kommer fylla mina ensamma stunder då? Det är faktiskt så att jag ser fram emot dessa panka månader. TVINGAS till eftertanke, till kontroll. Antingen leder det till att jag får saker gjorda, eller till att jag ligger i ångestfulla stunder och stirrar in i väggen. Jag får se helt enkelt.
Jag älskar dessa stunder. Det enda jag vill är att skriva. Lyssna på musik. Kolla på bilder av mig själv, längta tills jag blir smal. En liten speta. Vill bara raka av mig håret och ligga ligga tills det växer ut, inte göra något under tiden, inte äta, inget inget. När håret växt ut borde jag hunnit bli smal under tiden och kan resa mig upp ur idet och börja leva igen. Vill bara isolera mig tills jag blivit smal, vill inte umgås med folk under tiden, känner mig så fet så ful och vill bara undvika folks blickar.
Inte blir det bättre för att man börjat träffa en spinkig pojk. Man ligger där, nakna i sängen. Kollar in i ögonen och ler. Sen får man en hand på magen, på låret, på armen, och känner sig så fet så fet och vill bara dra bort armen, klä på sig och springa ut från lägenheten. Han är bra på sånt sätt att jag ibland glömmer av hur jag ser ut. Men sen råkar tankarna dyka upp och är omöjliga att bli av med. Man sluter sig, drar sig undan, och han undrar vad som är fel. Inget, säger man och vänder sig om, låtsas sova, försöker tänka bort armen som läggs runt midjan. Den tjocka midjan som hans fina arm begravs i.
Fy fan.
Kommentarer
Trackback
