En skev syn

Det känns så jävla hopplöst. Dagarna blir bara värre och värre. Resterna i skolan hopar sig. Aldrig att jag kommer bli klar med allt i tid, och blir så rädd för att få problem med CSN och skolan till hösten. Blir ännu räddare av att jag inte ser någon framtid, det känns som om det inte är menat för mig. Jag vill inte mer. Orkar inte mer. Jag sliter mitt hår och river upp mitt skinn och vill helst av allt bara hoppa. Men samtidigt inte. Jag kommer inte ta mitt liv, jag ska fanimig överleva, det har jag alltid gjort.

Blir så sur på kuratorn och på mig själv emellanåt. Varför kan jag inte prata, jag undvek sanningen med honom, ljög rentav med vissa saker. Visst, han var väl inte rätt person för mig. Men två möten. Hur kunde han släppa mig efter två möten med endast en uppmaning att uppsöka något annat? När jag sagt hur många år det tagit mig att söka upp någon, hur lång tid det tog och hur dåligt jag mådde över att skriva ett kort mail? När jag under det sista mötet sa att jag inte längre inte vill leva, men att jag däremot inte orkar leva? När jag berättat att jag inte litar, inte tror på någon? Jag borde vara stark, jag borde söka upp någon annan. Men jag orkar inte ta tag i det. Igen. Det enda jag önskar är att klara mig själv, men det enda jag vill är att bli omhändertagen. Jag vill att någon ska hjälpa mig, jag vill ha någon som pekar ut vad som är fel och hur jag ska rätta till det. Jag vill träffa någon som envisas med att prata med mig tills tankarna som rusar runt kommer ut och som hjälper mig att nästa upp.

Jag önskar han hade kunnat ge mig ett nummer, något konkret att vända sig till. Jag orkar inte mer.