Trött på vår överviktiga värld!
2468 har fått mig att fundera lite extra över människans moderna ätnorm. Vi går konstant runt och är mer eller mindre mätta. Så fort det kurrar lite tomt i magen kallar vi bortskämda i-landsbarn det för "hunger". Vi proppar våra allt fetare och mindre rörliga kroppar med snabb energi som inte gör någon mer nytta är att skapa större behov av mat. Sedan flyttar vi våra feta kroppar till gym eller kirurg eller psykolog eller bara rakt ner i tv-soffan tröstätandes 2 liter chokladglass framför Days of our lives eller Dr Phil (för det får en alltid att må lite bättre av att se att någon annan har det värre eller likadant ställt).
Vi är som sagt mätta alldeles för ofta. Problemet är den överdrivna tillgången till mat. Vi har så det räcker och blir över, blir över till den grad att vi utan att tänka på det slänger tonvis med mat. Naturens resurser tas för givet och all respekt och tacksamhet över moder jord är som bortblåsta.
Tillfällig svält/fasta borde därför höra till varje människas vardag. Vare sig man väljer att helt sluta äta under kortare perioder eller helt enkelt äta under 800 kcal (kroppens svältgräns). Dels för att lära sig att uppskatta maten.
Men jag tror även att det är bäst för kroppen. Jag finner det svårt att tro på att människomagen är gjord för att vara mer eller mindre mätt hela tiden. Att kroppen hela tiden har tillgång till yttre energi. Varför skulle den i så fall bygga upp fettreserver? Jag har någonstans läst om att kroppen alltid är beredd på svält och att det är därför man tycker feta och söta saker är goda och att det är dessa saker man får sug efter. Det finns väl inte direkt folk som får sug efter spenat och hetsäter detta.
Man kan ju fråga sig vad som händer med en kropp som inte får utlopp för sina naturliga instinkter?
Dagens reflektion avklarad, men den kommer säkert återkomma i olika former.
Fick panik igår. Ställde mig på vågen och den visade...59 kg?!! På ett ögonblick kunde jag riktigt känna hur fettet vällde ut och kläderna blev alldeles för tajta. Jag fattade ingenting. Det hade ju vart en bra vecka. Vart ute och gått mycket, ätit mindre. Och så hade jag helt plötsligt gått upp 4 kg? På en vecka.
Skyndade mig till skolan och begravde mig i arbete, bort med tankarna BORT!
Hälsade på en vän på vägen hem och inne i badrummet fann jag en våg. Kollade tveksamt på den, rädd för vad den skulle visa. Satte på den och stängde av den. En stund senare återvände jag och tog tjuren vid hornen. Väntade på att de lysande siffrorna skulle tala om hur extremt fet jag blivit under veckan som gått... Men istället lyste ett vänligare 54,5 upp. Jag pustade lättad ut och svor tyst över 29 krs-vågar. Med gott samvete återvände jag till min vän för te och macka, och så kom man upp i gårdagens 400 kcal.
När jag kom hem kollade jag surt på vågen. Ge en stackars flicka en sån ångest, vad är det för stil? Funderade på om jag skulle gå tillbaka med den eller slänga den. Av någon anledning provade jag den igen...och insåg att den visade rätt! WTF? Studerade den noga och insåg att det var mycket möjligt att jag misstagit 55-sträcket för 60-sträcket.
Eller så hade vågen jävlats med mig.
Försökt få mig att sluta med 2468-dieten (Ja...jag vet, det var jag som skrev att jag inte skulle hålla på med "löjliga dieter"). Den tycker jag äter för mycket och försöker sätta mig på plats!
Men jag ska ge den här en chans. På samma sätt som jag varit nojjig över att äta för att jag ska gå upp i vikt har jag även varit nojjig över att INTE äta för att jag inte ska kunna gå ner i vikt. Rädslan för att ämnesomsättningen helt ska förstöras har varit stor. Jag vet ju att kroppen går ner på sparlåga vid sk svält. Förbränningen minskar och minsta lilla fett dras åt och lagras direkt. Men ett varierat intag stimulerar ämnesomsättningen. Jag har dessutom lyckats pricka in så att påskmiddagen med familjen infaller på en 800 kcal-dag. Skönt att slippa väcka misstankar.
Däremot känns det lite jobbigt. Det känns som om jag hulkar i mig massor med mat. Svullar. Fast jag inte gör det. Men just nu är jag mest rädd för att ämnesomsättningen ska sabba. Eller för att gå upp i vikt. Vet inte. Men får ge det här en chans och se hur det går. Kanske lär jag mig leva med det.
Vi är som sagt mätta alldeles för ofta. Problemet är den överdrivna tillgången till mat. Vi har så det räcker och blir över, blir över till den grad att vi utan att tänka på det slänger tonvis med mat. Naturens resurser tas för givet och all respekt och tacksamhet över moder jord är som bortblåsta.
Tillfällig svält/fasta borde därför höra till varje människas vardag. Vare sig man väljer att helt sluta äta under kortare perioder eller helt enkelt äta under 800 kcal (kroppens svältgräns). Dels för att lära sig att uppskatta maten.
Men jag tror även att det är bäst för kroppen. Jag finner det svårt att tro på att människomagen är gjord för att vara mer eller mindre mätt hela tiden. Att kroppen hela tiden har tillgång till yttre energi. Varför skulle den i så fall bygga upp fettreserver? Jag har någonstans läst om att kroppen alltid är beredd på svält och att det är därför man tycker feta och söta saker är goda och att det är dessa saker man får sug efter. Det finns väl inte direkt folk som får sug efter spenat och hetsäter detta.
Man kan ju fråga sig vad som händer med en kropp som inte får utlopp för sina naturliga instinkter?
Dagens reflektion avklarad, men den kommer säkert återkomma i olika former.
Fick panik igår. Ställde mig på vågen och den visade...59 kg?!! På ett ögonblick kunde jag riktigt känna hur fettet vällde ut och kläderna blev alldeles för tajta. Jag fattade ingenting. Det hade ju vart en bra vecka. Vart ute och gått mycket, ätit mindre. Och så hade jag helt plötsligt gått upp 4 kg? På en vecka.
Skyndade mig till skolan och begravde mig i arbete, bort med tankarna BORT!
Hälsade på en vän på vägen hem och inne i badrummet fann jag en våg. Kollade tveksamt på den, rädd för vad den skulle visa. Satte på den och stängde av den. En stund senare återvände jag och tog tjuren vid hornen. Väntade på att de lysande siffrorna skulle tala om hur extremt fet jag blivit under veckan som gått... Men istället lyste ett vänligare 54,5 upp. Jag pustade lättad ut och svor tyst över 29 krs-vågar. Med gott samvete återvände jag till min vän för te och macka, och så kom man upp i gårdagens 400 kcal.
När jag kom hem kollade jag surt på vågen. Ge en stackars flicka en sån ångest, vad är det för stil? Funderade på om jag skulle gå tillbaka med den eller slänga den. Av någon anledning provade jag den igen...och insåg att den visade rätt! WTF? Studerade den noga och insåg att det var mycket möjligt att jag misstagit 55-sträcket för 60-sträcket.
Eller så hade vågen jävlats med mig.
Försökt få mig att sluta med 2468-dieten (Ja...jag vet, det var jag som skrev att jag inte skulle hålla på med "löjliga dieter"). Den tycker jag äter för mycket och försöker sätta mig på plats!
Men jag ska ge den här en chans. På samma sätt som jag varit nojjig över att äta för att jag ska gå upp i vikt har jag även varit nojjig över att INTE äta för att jag inte ska kunna gå ner i vikt. Rädslan för att ämnesomsättningen helt ska förstöras har varit stor. Jag vet ju att kroppen går ner på sparlåga vid sk svält. Förbränningen minskar och minsta lilla fett dras åt och lagras direkt. Men ett varierat intag stimulerar ämnesomsättningen. Jag har dessutom lyckats pricka in så att påskmiddagen med familjen infaller på en 800 kcal-dag. Skönt att slippa väcka misstankar.
Däremot känns det lite jobbigt. Det känns som om jag hulkar i mig massor med mat. Svullar. Fast jag inte gör det. Men just nu är jag mest rädd för att ämnesomsättningen ska sabba. Eller för att gå upp i vikt. Vet inte. Men får ge det här en chans och se hur det går. Kanske lär jag mig leva med det.
Kommentarer
Trackback
