Dagdrömmar om mat
Idag. Harmonisk. Jag. Ja.
Det visade sig att jag tänkt fel, och missade dagens föreläsning. Så jag tog mig en promenad ner till staden istället, vandrade runt, köpte ett linne, kollade på folk, rökte. Gick förbi en glasskiosk och mindes tillbaka på hur det var att sitta i solskenet med en mjukglass. Inte för att jag tänkte köpa någon, haha, nej nej. Skulle inte ens kunna om jag fick sug, laktosintolerans har sin charm. Bra. Håller jag nere kaloriintaget och jag försöker ju trots allt äta så veganskt jag kan. Men det var ett trevligt minne.
På hemvägen, passerade pizzerian, och minnen av pizza dök upp. Oj, så gott det kan vara. Tänkte tillbaka på senaste gången jag åt pizza och mös lite grann. Det är så skönt att kunna tänka så utan att ha lust att egentligen äta det. Istället för att försöka skjuta tanken ifrån mig och tänka på annat omfamnade jag den istället. Var lite som att tänka tillbaka på ett riktigt bra minne. Blev glad av det. Och jag vet ju att jag någon gång kommer äta pizza igen, men det får dröja ett bra tag. Och den gången ska jag kunna äta det utan ångest. När jag kan äta det för att jag blir lite sugen och tänker mjo, lite pizza skulle allt sitta fint, och inte pga att man har ett sånt förtärande sug som får en att äta upp maten i tre tuggor på fem sekunder.
En förnimning av tomrum i magen dök precis upp. Så trevligt det känns. Kanske lite kaffe på det, är ju faktiskt lunchdags. Morot, äpple, hallon eller soppa till middag senare, får se vad jag känner för. Eller så kör jag på kaffemiddag. Bara för att komma i stämning. Känner mig gladare än på länge. Ska nog ta med mig anteckningsböckerna ut i solen om en stund och plugga. Promenera lite mer.
Why does it always rain on me kom precis på, och jag blir ännu lyckligare. För solen skiner och jag är jävligt lycklig. Finns det något bättre än att lyssna på depplåtar när man är riktigt jävla lycklig? Det blir en sån skön mix. Lite som hallonlakrits. Sött och salt.
Det visade sig att jag tänkt fel, och missade dagens föreläsning. Så jag tog mig en promenad ner till staden istället, vandrade runt, köpte ett linne, kollade på folk, rökte. Gick förbi en glasskiosk och mindes tillbaka på hur det var att sitta i solskenet med en mjukglass. Inte för att jag tänkte köpa någon, haha, nej nej. Skulle inte ens kunna om jag fick sug, laktosintolerans har sin charm. Bra. Håller jag nere kaloriintaget och jag försöker ju trots allt äta så veganskt jag kan. Men det var ett trevligt minne.
På hemvägen, passerade pizzerian, och minnen av pizza dök upp. Oj, så gott det kan vara. Tänkte tillbaka på senaste gången jag åt pizza och mös lite grann. Det är så skönt att kunna tänka så utan att ha lust att egentligen äta det. Istället för att försöka skjuta tanken ifrån mig och tänka på annat omfamnade jag den istället. Var lite som att tänka tillbaka på ett riktigt bra minne. Blev glad av det. Och jag vet ju att jag någon gång kommer äta pizza igen, men det får dröja ett bra tag. Och den gången ska jag kunna äta det utan ångest. När jag kan äta det för att jag blir lite sugen och tänker mjo, lite pizza skulle allt sitta fint, och inte pga att man har ett sånt förtärande sug som får en att äta upp maten i tre tuggor på fem sekunder.
En förnimning av tomrum i magen dök precis upp. Så trevligt det känns. Kanske lite kaffe på det, är ju faktiskt lunchdags. Morot, äpple, hallon eller soppa till middag senare, får se vad jag känner för. Eller så kör jag på kaffemiddag. Bara för att komma i stämning. Känner mig gladare än på länge. Ska nog ta med mig anteckningsböckerna ut i solen om en stund och plugga. Promenera lite mer.
Fan, vad livet är skönt!
Why does it always rain on me kom precis på, och jag blir ännu lyckligare. För solen skiner och jag är jävligt lycklig. Finns det något bättre än att lyssna på depplåtar när man är riktigt jävla lycklig? Det blir en sån skön mix. Lite som hallonlakrits. Sött och salt.
Kommentarer
Trackback
