Hemska gårdag...
På kvällen innan jag skulle gå hemifrån. Höll på att inte lämna lägenheten. Alla kläder var fel, vad jag än tog på mig kände jag mig tjock. Allt satt fel, fettet vällde ut. Började hyperventilera och gråta, ångesten rusade runt i varje ven och jag ville bara skrikande slänga mig på golvet och riva upp skinnet.
Men satte mig istället ner på golvet, tog ett glas vin och försökte varva ner. Något sen kom jag till slut iväg. Ångesten grävde fortfarande runt, men jag kunde iaf ta mig dit, iväg, bort. Log lite tomt och försökte umgås.
Vännerna hade tänkt ost och vinkväll. Jag nöjde mig med vindruvor och rödvin. Tog en bit rabarberpaj, petade bort det smuliga och åt rabarber. Är paranoid och kände som de försökte truga på mig mat, så kände mig tvungen att ta lite paj. Kompenserade genom att dricka mer vin. Ångesten tunnades ut, bra det iaf. Men måste sluta förlita mig på alkohol som botemedel mot ångesten. Inte för att jag dricker extremt ofta, men bara det att jag vet att alkoholen är ångestdämpande är inget bra...
I alkoholruset kom vi in på ämnet kurator och psykiskt mående. Om hur jag mår, och hur jag pratat om att gå till högskolans kurator, passa på när man får det gratis. Har tänkt prata med någon i nästan tio år, men aldrig tagit mig för det. Så idag. Fick ett SMS. De har ringt honom åt mig, och han ska ringa upp för att bestämma tid. Det fick tårarna att komma igen. Känslorna är delade. Rörd för att de ställer upp för mig. Rädd för att öppna upp mig. Förväntansfull - tänkt om det hjälper, tänk om jag äntligen slipper må så jävla kasst så ofta. Kan inte sluta gråta, det är suddigt.
Tänk om jag äntligen kan lära mig slippa den värsta ångesten, tänk om detta leder till att jag kan ta tag i mitt liv och inte bara bli apatisk orkelös tom så fort något ska göras, vid minsta ansträngning. Som det är nu. När jag väl kommer igång flyter det på. Men att ta tag i saker. Jag får ångest, all energi rinner ut och jag slänger mig på sängen och stirrar in i väggen eller känner mig tjock eller sätter mig och skriver blogginlägg.
Eller så kommer allt flyta på som vanligt.
Men det är en skrämmande tanke. Att må ok eller bra majoriteten av tiden. Hur hanterar man sånt? Jag vet inte hur ett sånt liv fungerar, jag kan det här livet, det är jag van vid. Numer är det lättare, jag vet känslorna och humöret går upp och ner. Det är inte som när jag var tonåring och yngre, då det kändes som om det inte fanns något att leva för, någon ljuspunkt. Jag trivs med livet trots att jag mår kasst större delen av tiden. Jag skulle inte vilja ha något annat liv.
Bara må lite bättre lite oftare.
Undrar om det är för mycket att begära...
Men satte mig istället ner på golvet, tog ett glas vin och försökte varva ner. Något sen kom jag till slut iväg. Ångesten grävde fortfarande runt, men jag kunde iaf ta mig dit, iväg, bort. Log lite tomt och försökte umgås.
Vännerna hade tänkt ost och vinkväll. Jag nöjde mig med vindruvor och rödvin. Tog en bit rabarberpaj, petade bort det smuliga och åt rabarber. Är paranoid och kände som de försökte truga på mig mat, så kände mig tvungen att ta lite paj. Kompenserade genom att dricka mer vin. Ångesten tunnades ut, bra det iaf. Men måste sluta förlita mig på alkohol som botemedel mot ångesten. Inte för att jag dricker extremt ofta, men bara det att jag vet att alkoholen är ångestdämpande är inget bra...
I alkoholruset kom vi in på ämnet kurator och psykiskt mående. Om hur jag mår, och hur jag pratat om att gå till högskolans kurator, passa på när man får det gratis. Har tänkt prata med någon i nästan tio år, men aldrig tagit mig för det. Så idag. Fick ett SMS. De har ringt honom åt mig, och han ska ringa upp för att bestämma tid. Det fick tårarna att komma igen. Känslorna är delade. Rörd för att de ställer upp för mig. Rädd för att öppna upp mig. Förväntansfull - tänkt om det hjälper, tänk om jag äntligen slipper må så jävla kasst så ofta. Kan inte sluta gråta, det är suddigt.
Tänk om jag äntligen kan lära mig slippa den värsta ångesten, tänk om detta leder till att jag kan ta tag i mitt liv och inte bara bli apatisk orkelös tom så fort något ska göras, vid minsta ansträngning. Som det är nu. När jag väl kommer igång flyter det på. Men att ta tag i saker. Jag får ångest, all energi rinner ut och jag slänger mig på sängen och stirrar in i väggen eller känner mig tjock eller sätter mig och skriver blogginlägg.
Eller så kommer allt flyta på som vanligt.
Men det är en skrämmande tanke. Att må ok eller bra majoriteten av tiden. Hur hanterar man sånt? Jag vet inte hur ett sånt liv fungerar, jag kan det här livet, det är jag van vid. Numer är det lättare, jag vet känslorna och humöret går upp och ner. Det är inte som när jag var tonåring och yngre, då det kändes som om det inte fanns något att leva för, någon ljuspunkt. Jag trivs med livet trots att jag mår kasst större delen av tiden. Jag skulle inte vilja ha något annat liv.
Bara må lite bättre lite oftare.
Undrar om det är för mycket att begära...
Kommentarer
Trackback
