En skev syn

Jag fattar det inte. Det går inte. Vad fan ska jag göra?

Klarar inte av skolan. Kommer säkert få en massa rest eller läsa om kurser.
Klarar inte av att kontakta kuratorn. Och han kommer väl inte ringa trots att mina vänner bett honom om det.
Klarar inte av att umgås med folk. Trots att jag vet att det skulle vara bra för mig.
Klarar inte av att inte äta. Eller så klarar jag inte av att äta. Alltid antingen eller, aldrig något mellanting.
Klarar inte av att koncentrera mig. Huvudet, tankarna snurrar.

Det är så lätt att säga "Men det är ju bara att ta tag i det". Ja. Det säger både jag och folk i min omgivning. Men jag klarar det inte. Klarar inte. Gråter konstant och börjar hyperventilera och stirrar stirrar så fort det blir dags att ta tag i något. Lata fanskap. Svaga fanskap. Inget går, varför?

Alla andra klarar ju av det. Det är inte alltid lätt, men det går.
Själv får jag bara ont i magen. Ont i själen. Eller så är det tomt.
Kramper. Måste vara all jävla jävla mat jag satt i mig under de senaste dagarna.

Igår var jag så arg, så trött på mig själv. Införskaffade massa bröd och ost, sa att det var ingen idé. Tänkte äta mig tjock och fet igen, det skulle bli mitt straff för att jag är en sån jävla kass människa. Bli tjock, fet och oälskad. Åt åt åt, men det kom upp igen. Fan. Klarar inte ens av att äta mig tjock och fet, något som borde vara så jävla lätt.
Idag blir det ingen mat. Kaffe. Knappt. Vill inte ha något, vill inte göra något, vill må bra, men det går jag uppenbarligen inte med på. Istället sitter jag här.

Jävla skit...skjut mig, skjut mig nu så jag slipper det här.