En skev syn

Fram tills nu, precis nu, var allt bra. Pysslat hemma hela dagen, lite skolarbete, lite plock. En kopp kaffe intagen till lunch.

Men nu. Helt plötsligt rämnar det. Ångesten kommer krypande och jag vill bara krypa under täcket, isolera mig, aldrig mer aldrig mer prata med någon. Vill dö, men leva. Jag förstår inte...det kommer alltid så plötsligt. Ena sekunden sitter jag och ler, nynnar för mig själv, är glad för att vågen verkar peka neråt. Sedan. All ork, livslust, energi, rinner ut. Orkar knappt skriva, men måste få ut tankarna.

Jag börjar bli rädd för att inte klara av skolan. Dagar, stunder av apati, klarar inte av något, min hjärna är mos, det enda jag orkar med är att fundera på mat och kalorier, mat och kalorier jag inte har en tanke på att äta, men bara funderar på. Kollar på bilder av mig själv, klämmer på det feta, mäter, väger. Sluter ögonen och försöker känna kalorier förbrännas bara av att sitta ner. Sakta men säkert, sakta men säkert. Det lugnar mig. Terapi. Vad skulle jag göra utan det här? Ångesten tynar sakta men säkert, dock kvarstår orklösheten.

Satt ute och rökte på balkongen. Iof i skuggan, men 16 grader och vinterjacka på. Huttrade och drog åt mig jackan. Rökarsällskapet kollade lite konstigt på mig, jag skyllde på att jag bara fick en rysning, får det ibland.
Inte berätta att jag fryser, de kollar så misstänksamt på mig.

Det är trevligt med bilder, piffar upp inläggen något. Ska försöka lägga upp lite mer. Vet bara inte på vad. Och är dålig på att ta kort, men jag ska. Kan köra en äckelbild som avslutning, måste lära mig att begränsa mina inlägg så de inte blir evighetslånga dravel som de så lätt blir. Är ju kul om någon orkar läsa dem också...