En skev syn

Självklart fick jag panik tidigare och stängde av mobilen. Och första impulsen var att spy, men det fanns ju inget att spy. Vad är det för fel på mig egentligen (äs äs äs)? Andra impulsen var att knapra piller. Det lugnade mig efter ett tag, först när jag borstade tänderna och insåg hur intensivt det borstades som jag förstod hur uppe i varv jag var. Ut på en timmas promenad i dimman runt sjön för att skingra tankarna.

Hemkommen hade mor startat ett samtal över MSN. Blev ett snabbt eftersom hon skulle iväg. Och bara på ett par snabba meddelanden lyckades jag få sådana skuldkänslor. Folk är oroliga. Jag är orolig. Jag kunde knappt sova inatt. Jag hade tänkt höra av mig till skolan idag. Det sista jag behöver är skuldkänslor, och tårarna börjar rinna igen. Fan. Erkände för första gången i mitt liv att jag inte orkat prata med någon för att jag varit "lite nedstämd" det sista. Jag var rädd för det. Kan du vara inne ikväll så vi kan prata? Ja mamma. Visst mamma. Men vad fan ska jag säga VAD FAN SKA JAG SÄGA?!!

Mår så illa mår så illa. Och så sårbar. Har öppnat mig för främlingar, har öppnat mig för vänner. Men aldrig för någon familjemedlem. Hur ska jag klara det? Jag kommer inte klara det. Det är för personligt.

Ångesten gräver i mig. Jag vill inte ha det såhär. Men vågar jag, vågar jag? Tanken på att få hjälp är lockande men skrämmande. Vad ska jag säga? Hur mycket ska jag säga? Jag är så rädd för att någon kommer tvinga i mig mat, en massa mat. Ätandet ger mig ångest, ätandet kommer få mig att svullna upp, bli fet, få dålig hy. Inte för att jag är tjock, inte smal, alldeles...vanlig? I spegeln ser jag en vanlig person, på vågen ser jag en vanlig vikt. Varför känner jag mig då så tjock? Jag VET att jag inte är särskilt tjock, men jag KÄNNER mig tjock. Fet. Äcklig.

Folk pratar om att nå botten. Jag hade ett löfte till mig själv. När jag når botten ska jag ta mig upp, när jag når botten FÖRTJÄNAR jag hjälp, när jag når botten har jag varit "duktig". Jag tror mailet från min mor fick mig att inse att min botten inte har med vikten att göra. Min botten är att jag under 2½ vecka inte pratat med någon, undvikit alla så gott jag kan, stängt mig inne med Ångesten som min bästa, min enda vän. Min själsfrände, den enda som förstår mig, den enda jag behöver. Och en sådan vän. En vän som säger åt mig att dö, en vän som säger att jag är misslyckad, en vän som säger att jag är patetisk, värdelös. En sån vän...och mina andra vänner har jag bara gjort oroliga. Jag är en självisk människa. Jag är en konflikträdd människa. Möjligtvis är det dags att ta tag i det.

Och som vanligt är jag väldigt exalterad, brinner för det. Men jag vet ju hur snabbt min glöd, drivkraft brukar slockna, min vilja vända.

Vi får se hur det blir...

Tårarna strömmar JAG ORKAR INTE!!!

Loggade precis in på MSN för första gången på länge. Appear offline såklart. Och vad dök upp? Ett meddelande från min mor. "Var är du?????????" DET ÄR DET HÄR JAG ÄR RÄDD FÖR! Tvingas förklara. Särskilt för min familj, för min mamma. Fan fan fan fan...hatar det här HATAR det! Mobilen är fortfarande avstängd, och nu är jag ännu mer rädd för att sätta på den. Är så rädd att min mor ska ringa, att jag kommer börja gråta i luren, och hon kommer känna sig så hjälplös, och jag kommer känna mig så ensam och så liten så liten...men jag är så jävla glad att jag bor så långt ifrån just nu, att jag inte riskerar ett besök, för det skulle jag inte klara av! Hur säger man till sin egen mamma att lämna en ifred? Det går inte, går inte...

Tillägg:
Och självklart gick jag precis in och kollade min mail, och klart jag hittade ett mail från min mor...
Snälla Sara hör av dig, vi undrar vad som händer. Maria m.fl. är oroliga eftersom du aldrig svarar. Jag försökte ringa dig alldeles nyss. Och det är inte bara jag som har försökt med det.

JAG ORKAR INTE!!!!!

Varför är jag så jävla konflikrädd för? Varför kan jag bara inte säga som det är? Att jag inte har gjort något, inget skolarbete, ingenting den senaste månaden? Varför är jag så rädd för att folk kommer fnysa åt mig, säga att jag är lat oduglig självupptagen? Varför kan jag inte tro på att de inte bryr sig om att jag inte gjort min b-uppsats, varför kan jag inte tro på att de vill mig väl? VARFÖR? Fan, på gott och ont ska jag logga in på MSN, stanna kvar där, sätta på min mobil och konfronteras, jag orkar inte med den här ovissheten längre, orkar inte med att bara ha min ÄS, orkar inte med orkar inte orkar inte orkar inte!!!!!!!

Tillägg 2:
Jag gjorde det. Satte på mobilen. Det som gjorde ondast var det gemensamma messet från några vänner. Snälla säg bara var du är. Vad fan ska jag svara?! Jag är här? FAN, JAG HATAR DET HÄR! Lusten att bara ta ett snabbt avslut har aldrig varit större, samtidigt som önskan om att morgonen ska komma så jag kan få tag i någon...

Mat och mat. Ett äpple och pumpakärnor blev det iaf. Bättre än inget.

Sitter här och filosoferar och försöker känna mig vis. Fast det är svårt, så lite näring som man ger sin hjärna. Lite då och då läser man försök till tankeställare från friskt folk. Folk som äter sina frukostar, luncher, middagar och mellanmål. Folk som inte ser mat = ondska eller tröst, utan mat = bränsle eller t.o.m. njutning (utan efterföljande ångest).
Nu kan jag bara tala för mig själv (vem skulle jag annars tala för?), men följande är mina tankar:
"Vet du inte vad du gör mot din kropp? Si och så, diverse problem, brister, mm." - Klart jag vet. Jag vet alldeles för mycket. Jag har aldrig blivit så insatt i kostläran som när jag fick mitt skeva förhållanden till mat. Jag har aldrig vetat så mycket om olika näringsbrister och skadan av brister på följande.
"Din kropp kommer inte palla i längden - vad du gör är att begå långsamt självmord" - Ja, och det är nog precis vad jag vill. Jag har ingen livslust längre, men jag kan inte med att ta livet av mig själv. På något sätt känns det elakare mot familj och vänner att bara skära handlederna av sig än att skynda långsamt. Hur jag nu får det att gå ihop, men det låter logiskt i mitt huvud. Jag orkar inte längre med dessa upp- och nedgångar. Att hela tiden veta att jag kommer må dåligt igen, trots att jag mår bra för stunden. Jag har ingen kämparglöd, ingen lust att bli frisk. Jag har tappat all tro på mig själv, och det jag ser framför mig är ett liv av meningslös tristess. Och nu är jag trots allt i en relativt neutral sinnesstämning (för att vara jag). Just nu är jag inte ledsen, jag är bara så less, så uttråkad. Jag ser inte fram emot något alls. Inget är kul. Jag tröttnar på folk, platser, drömmar, intressen. Allt. Blir överdrivet exalterad, för att snabbt tappa allt intresse.

Och nu över till något helt annat.


- Vatten måste jag dricka mer av. Den vätskan jag får i mig är till största delen kaffe. Som driver ut den vätskan jag har. Måste bli mer än en mugg vatten om dagen. Kanske borde jag göra ett slags schema? Jag och mina listor...
- En sak som ger mig lika stort obehag som tanken på att äta är när mina händer är olika blöta, särskilt när jag ska torka händerna! T.ex. när jag håller ett finger under vattenstrålen för att känna när vattnet är kallt - då MÅSTE jag blöta ner den andra handen också, annars är det så obehagligt att torka händerna! Och när man har lite småfuktiga händer vilket gör att ludd och dylikt fastnar...jag mår så illa...
- Varma duschar är heliga, detsamma gäller torkritualen! Alltid samma sätt, samma ordning. Handduken över axlar och rygg, ta tag i varsin ände, dra ett tag över håret, sedan ett drag längsmed sidorna av ansiktet, sedan ett i mitten. Knyta handduken runt sig, se till att hela överkroppen blir torr. Öppna, drag nerför bröstet, ut över höfter. Höger tår, fot, uppåt längs benet, sedan samma sak med vänster. Svep in håret med handduken. Klart.

Snart öppnar affären. Funderar på att dra dit.
Sara är den sista kunden och den första kunden. Personalen måste tro att jag är helt sjuk i huvudet. Och det är jag ju också. Hemskt igår. Hets som vanligt. Ner till affären tio minuter innan stängningsdags, stor påse ostbågar och fyra powerking.  Brukar alltid vara noga med att försöka dölja det jag köpt i en påse för att jag skäms så, men struntade i det, inte skulle jag träffa på någon. In i korridoren, självklart stod tre grannar där. Äckliga äckliga ostbågepåse under armen, försökte mig på ett artigt leende, men det fastnade någonstans på vägen och blev nog bara en skum grimas. Brukar bli så. Och alla vet säkert, jag kunde inte med att gå på köksmötet, jag la kudden över huvudet när de knackade på dörren, gå gå gå. Hetsa spy, vilka jävla intressen man har, vilket jävla liv man har, vilket jävla missfoster man är.

Inte har jag gjort klart b-uppsatsen heller. Inte nära någonstans. 1 sida av 15. 1 timma kvar tills inlämningsdags. Jag orkar inte bry mig jag ORKAR INTE!

Jag vill ner till affären, jag vill köpa mat (inte hetsa inte hetsa inte hetsa). Men jag är så rädd för att äta, för då börjar jag bara hetsa och spyr jag kommer mitt hjärta stanna, jag kommer kvävas, jag kommer frätas sönder inifrån. Spyr jag inte kommer jag svälla upp och bli fet fet FET. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Och jag skäms över att äta, så jag kan inte med att laga mat i köket. Vilket leder till att jag tvingas köpa saker som inte behöver tillagas (anledningen till att jag brukar hetsa couscous - gör det med vanligt kallt kranvatten - äckligt värre?). Vilket leder till ett väldigt begränsat utbud. Och jag vågar inte köpa hem för mycket, för jag vet hur det går. Som förra gången när jag köpte hem ett paket quornfiléer, och det slutade med att jag åt hela paketet med halvtinade filéer, bara sådär, på en sittning. Äckliga ÄCKLIGA jag!

Affären är öppen. Borde gå ner och köpa någon slags frukost. Det är inte lätt det här. Att springa ner till affären varje gång det är dags att äta, men jag vågar inte köpa mer än vad jag ska äta just nu, vågar inte ha mat hemma. Så lätt att slänga i sig allt på en gång. Jag tänkte radera det först. Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag vet ju att jag inte kommer försöka helhjärtat. Jag hade tänkt att skriva att jag tänkte försöka göra linssoppa idag. Varför gör jag så mot mig själv? Jag vet ju att jag inte kommer våga mig ut i köket, jag vet att jag inte kommer vilja äta, jag vet att om jag äter kommer jag spy upp det. Screw this. Jag ska ner till affären och köpa melon. Men med min tur kommer de inte ha melon och jag kommer istället köpa ett paket (bröd - ett sånt Freudianskt misstag att jag glömde skriva det ordet och bara fortsatte mala på - sådan tur att jag alltid läser igenom mina inlägg innan jag postar dem) och trycka ner och sedan må dåligt över att jag inte kan spy upp det. Fan fan fan fan. Jävla varelse man är.

Det är inte ofta jag är ärlig. Antingen ljuger jag för andra, eller så ljuger jag för mig själv. Oftast för mig själv. Tror jag. Men det kan ju även det vara en lögn. Sedan hjälper det ju inte att jag inte tror på mig själv. Eller på andra.

Jag kan så ärligt jag kan säga att jag försöker försöka. Men det är så svårt, och jag är så svag. Det är så mycket lättare att ge upp, ge efter. Att strunta i Maten eller välkomna maten i Massor är så mycket enklare än att laga, äta riktig mat. Att spy efter är så mycket lättare än att brottas med Tankarna. Det är så mycket lättare att rensa sin själ genom att spy än att prata med någon. Det är så mycket enklare att prata ut med någon när man har ett Riktigt problem, är det därför jag gör såhär? Dåligt har jag mått så länge jag kan minnas, men det är först nu jag kan få ut något av att prata med mina vänner. Jag vet vad mitt problem är, till skillnad från förut. Men jag vet ju att det ligger så mycket mer bakom. Detta är bara en Anledning.

Hetsandet har funnits där ett bra tag. Fast i rätt så mild grad. Inte den ångesten efter varje gång, mer ett suckande "vad fan gjorde jag det för?". Inga äckliga spyor. Och inte i denna grad. Innan var det någon gång i veckan. Eller tristessätande.

Nu är det lite mer än ett år sedan det blev ett riktigt problem. Och jag vet exakt hur det började. Jag och en vän fick för oss att vi skulle testa att strunta äta i en dag. Vi fick för oss att vi skulle rena oss, en liten minifasta. Eller något. Men tankarna måste ha legat där och grott, för en dag blev till två. Det tog inte många veckor innan ångesten inför mat dök upp och sedan Spyorna. Hetsen dök upp lite senare. I början pratade vi om det, delade med oss. Bägge låg på samma nivå. Det kändes så oskyldigt. Vår lilla hemlighet, och den fick väl oss att känna oss duktiga. Efter några månader började jag bli orolig. För henne, inte för mig. Påpekade att hon var tvungen att äta, hon blev stött. Några månader senare anklagade hon mig för att ha tappat kontrollen. Vi pratar inte om det längre. Jag tror hon har tagit tag i det. Hon äter iaf. Men vad vet jag. Folk trodde väl i somras att jag mådde bra också. Jag åt ju och ökade i vikt. De kunde ju inte känna den ångesten jag kände, kunde inte höra hur mina tankar kretsades runt mat mat mat äta eller inte äta, såg ju inte när jag hängde över toan och hulkade.
Jag vill ta upp det med henne, för att jag bryr mig om henne. Men jag är rädd och självisk. Rädd för att det kommer leda in på mig och mina vanor, självisk, jag vill inte ta tag i det. Rädd, jag vågar inte. Men jag försöker försöka vilja, våga. Ibland. Men som sagt. Jag är alldeles för svag.

Ja. Jag är inte särskilt frisk.
Nej. Jag vill inte bli frisk.

Hur fan tacklar man det där. Jag vill vilja bli frisk, men ändå inte.

Istället sitter jag här. Stinker vitlök efter en tidig (eller sen, beror på vad man har för dygnsrytm) hets med couscous. Spy spy spy. Att jag aldrig lär mig. Couscous. Jag vet ju att det kommer komma upp igen. Jag vet hur obehagligt det är när det blir så hetsigt att man får couscousspya i näsan och känner sig som världens vidrigaste varelse, hur kan jag ens TRO att någon vill umgås med mig? Med en som stinker vitlök och har couscouskorn i näsan? Och som de fastnar i halsen och får en att hosta hosta och jag är säker på att grannen hör. Och på köksmötet ikväll kommer han ställa sig upp, peka på mig, säga "Sluta spy mitt i natten, jag försöker sova" och alla kommer titta på mig med avsmak och couscousen kommer börja rinna och jag kommer smälta ner i golvet och aldrig mer bli hel för jag avskyr konfrontationer. Fan heller att jag kommer gå på det där mötet!
Sedan apelsinerna när couscousen är ute, upp upp, och jag får betala för att jag tryckt i mig dem utan att tugga sönder varje molekyl. I stora bitar kommer de, de fastnar halvvägs, och det känns som om jag ska kvävas. En sådan ovärdig död, att bli hittat halvnaken, kvävd av en apelsinbit, liggandes på badrumsgolvet med toan full av spya och alla hårtussar på golvet. Sedan pumpafröna, ut ut ut, och med dem kommer gallan, och jag mår så illa, känner mig så äcklig där jag stirrar stirrar. Tvingar mig att sluta. "Bara en liten en till" Ok, en liten, sedan spolar man och känner sig. Man känner inte så mycket och det känns så skönt att vara fri från de Elaka tankarna för en stund. Ut och ta en cigarett och inse att man missat sensommaren, det är höst. Dimman ligger tät och jag trivs.

In igen. Hårtussar på badrumsgolvet. Det började i en euforisk stämning. Jag var störst (minst) bäst och vackrast i hela världen och skulle bli ännu finare med ny frisyr. Klipp klipp sa saxen och håret föll. Ett misstag, klippte en tuss för kort och stelnade till. "Ditt misslyckade jävla åbäke" och saxen började fara. Klipp klipp KLIPP KLIPP! Argsint, gråtande, bort bort, och håret föll. Saxen som klippte av bitar på måfå. Så nu sitter jag här med alldeles för kort hår och ett extremt ojämnt resultat, t.o.m. för att vara jag... I ena stunden kollar jag mig i spegeln och är riktigt nöjd över mitt ojämna hår, för att nästa stund äcklas.

Jaha. Som vanligt då. Det går inte med mellanting, nej nej. Hata eller älska, svälta eller hetsa. Antingen vill jag så mycket på en och samma gång att jag inte kan bestämma mig och blir handlingsförlamad eller så vill jag ingenting och ligger och stirrar in i väggen.

Ett steg i rätt riktning idag. Jag har plockat fram mobilladdaren. Men jag är fortfarande rädd för att ladda, sätta på och konfronteras av Verkligheten. Men att den ligger framme är iaf bra. Snart, vilken dag som helst. Då ska jag sätta på mobilen, gå in på MSN och kanske våga mig längre bort än ICAn över gatan...

Så hände det. Någon knackade på min dörr. Och jag stelnade till. Väntade. Öppnade.
Där stod en av mina grannar. Han kom förbi för att se hur det var. Undrade om jag bodde kvar eftersom han inte sett mig i köket eller alls sen vi återvände till korridoren efter sommaren. Mitt första samtal med någon på länge. Bara lite småprat.

Och jag ville bara att han skulle gå. Jag har inget emot honom, tvärtom. Men jag bara plågades. Vet knappt vad jag sa, för det enda som rörde sig i tankarna var "Gå gå gå, lämna mig ifred, gå gå gå". När han nämde att gå ut och dricka öl var jag snabb med att kontra med att jag skulle stanna hemma. Mådde illa, så illa. Och när han gick, hur reagerar jag? Direkt in och spy. Insåg att jag ätit ätit ätit idag. Skorpor, pumpafrön och apelsin. Äta äta äta, inte spytt, och jag kände mig så äcklig, så äcklig för all äckliga mat som låg och skvalpade där i magen. Ut ut ut.

Jag är för fan inte normal någonstans...

Hur normalt är det att hoppa till varje gång man hör mummel och fotsteg från korridoren? Jag stelnar till varje gång och håller andan, rädd för att det är någon jag känner som beslutat sig för att ta vägarna förbi och se hur det är med mig. Blir lika lättad varje gång stegen försvinner bort och rösterna tystnar. Frid.

På måndag ska arbetet vara inlämnat. Jag ska ha spenderat sex veckor åt att skriva det, jag har inte börjat än. Funderat lite, men det tar stopp. Varje gång jag tänker på det får jag lust att dunka huvudet i väggen. Men det skulle störa grannen, så istället lägger jag mig på sängen, blundar, väntar. Tills tankarna försvunnit och mitt huvud är någorlunda tomt. Men jag löser det, saker brukar lösa sig, det löser sig alltid alltid. Mantrat rullar på och oron lägger sig. För en stund. Sen blir man ytterst medveten om låren som rinner runt på stolen och man täcker över. Lusten av att skära ut allt, spy upp allt. Man lägger sig på sängen och sluter ögonen. Försöker tänka på annat. Tankarna på arbetet kommer tillbaka och ger den Andra Ångesten utrymme. Stirrar stirrar. Jag kan inte jag kan inte jag kan inte kan inte fokusera, kan inte tänka, tänker jag bubblar ångesten upp. Kollar på mobilen, funderar på att sätta på den. Ångest ÅNGEST! Tänk om folk har messat? Tanken på att ta tag i det, att svara, får mig att vilja dunka huvudet i väggen, lägga ansiktet i kudden och långsamt kväva mig själv. Tänk om ingen har messat? Jag visste väl att ingen bryr sig om mig. Jag vill inte att någon bryr sig om mig, jo det vill jag, nej det vill jag inte! För då säger de bara Sök hjälp, Varför söker du inte hjälp, Vill du prata, Hur mår du, Äter du, Sover du, Hur går det med arbetet, Hur går det med livet, Varför hör du inte av dig, Varför svarar du inte, Ska du följa med ut, och jag orkar inte orkar inte, orkar inte frågor för jag har inga bra svar! Jag vill inte ha hjälp, jag får skylla mig själv.

Ja, lilla du, hur har du tänkt göra med ditt liv? Vad vet du ju på ett ungefär, men HUR? Vet på ett ungefär, men HUR ska jag orka, klara av det? Dessa cirklar, tankarna snurrar, jag vill, vill inte, vill, vill inte, ska, kan inte, VILL INTE!

Ja, lilla du, när är det dags att ta tag i världen och bry dig om någon annan än dig själv?

"Vill du resa bort med mig?" var den sista frågan jag fick innan mobilen dog i lördags. Ja det vill jag, men jag vill inte svara, för då kanske du ringer och jag orkar inte prata med någon! Eller nej, jag vill inte resa bort med dig, jag vill resa bort själv, bara jag, inte du, bara själv själv själv. Utropstecken.

Lusten att bara sätta sig på en buss och bara fara. Vart spelar ingen roll. Bara bort. Från allt familjärt, allt och alla. Mobilen har varit avstängd i jag vet inte hur många dagar. Jag har inte träffat någon alls på...jag har ingen koll längre...förra lördagen? 1½ vecka. Isolerad. Med avstängd mobil, avskärmad. Hur jag ska ta steget tillbaka i umgänget vet jag inte. Jag orkar inte. Vad ska jag svara på frågan "Vad har du gjort?". Jag har inget svar. Jag har inte gjort något. Inget. Gått runt med mina egna onda tankar.

Och trots det vill jag isolera mig mer. Vill längre bort. Men vad förväntar jag mig? Vad vill jag finna, vad vill jag bort från? Mig själv antar jag. Men jag finns alltid där. Otur. Jag vill hitta mitt liv, ett liv. Ett liv jag är nöjd med. En plats jag inte tröttnar på, människor jag inte tröttnar på. Kommer jag någonsin hitta det? Antagligen inte. Så jag fortsätter drömma.

Alla måsten jag får för mig att jag har, det är bara undanflykter. Det skulle vara så lätt, men det är svårt att släppa. Jag vill göra mig av med allt, klippa alla band, börja om på nytt. Igen. Jag klamrar mig fast vid det jag har och ältar. Egentligen borde jag bara slänga allt, sälja allt, avsluta allt, ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?

Jag trivs för mig själv. Med att bara vara. Det är först när tankarna på andra dyker upp som ångesten blommar ut. Tanken på verkligheten. Och jag borde ta tag i verkligheten. Vare sig verkligheten här eller någon annanstans. Men jag sluter mig, stänger den ute och drömmer. Knappt det ens. Snart kommer verkligheten ikapp, och då kommer jag få betala för att jag skjutit upp den, stängt den ute.

Jag är så förvirrad. Borde jag inte veta något nu? Borde jag inte vuxit ifrån drömmen om det andra? Borde jag inte ta hand om det jag faktiskt har och njuta? Varför är gräset alltid alltid så grönt där borta, och varför kollar man hela tiden tillbaka och ser ett skimmer när man bara såg dunkel när man var där?

Man tror att man är speciell men egentligen så är man inget särskilt. Bara en i mängden som får för sig att ingen annan känner som man gör, att ingen ältar, ingen ångrar, ingen drömmer. Hur många är egentligen nöjda? Väldigt få antar jag, men de nöjer sig. Och kämpar vidare. För det är ju vad livet går ut på egentligen.

När ska jag inse det?

Jag gjorde det! För första gången på flera veckor vågade jag mig ut i köket! Har inte varit där på tre veckor. Det började när jag isolerade mig, jag orkade inte med människor och vägrade gå ut i köket. Risken var ju stor att springa in i någon av de 14 andra som jag delar det med. Sedan har det blivit nästan som en fobi...jag har passerat dörren till köket de få gånger jag gått ut, men t.o.m. undvikit att kolla in genom rutan.

Men nu! Nu! In i köket. Gjort mig en kopp te. En kopp VARMT te! Inte pulverkaffe eller kamomillte på kallt vatten, utan faktiskt kokande, rykande hett. Det första varma på länge. Under de tre veckor som gått, och det enda varma jag fått i mig var den där Varma koppen och pizzabiten förra fredagen hos en vän. Och så jag njuter av mitt te! Smakar gott...är det såhär värme smakar? Hoppas jag kommit förbi den här fixa idén nu. Inte en anständig kopp kaffe på två veckor har jag fått, det får bli nästa varma! Har gått och längtansfullt tänkt tillbaka på den där koppen Pressbyråkaffe jag sipprade i mig den där söndagsmorgonen på Stockholms T-central för två helger sedan. Men INTE kunnat med att gå ut till köket!

Nåväl. Slutet gott allting gott.

Lika gott som det kommer bli att känna lukten av rykande kaffe om någon timma eller två...

Och tre veckor - inget som varken lilla zucchinin eller den oöppnade soyghurten tyckte om.
De hade dött och begravdes vördnasfullt i papperskorgen.

Det fräter i halsen. Värker i magen, i något som jag funderar på om det är njurarna.

Självklart. Jag borde anat. Efter toppen inatt raserar allt, allt rasar ihop i en stor hets.
Vad fick mig att tro att jag kunde gå ner och köpa riktig mat? Vad fick mig att tro att jag kunde vänta, att inte bara ta en macka till frukost och sedan steka quornfiléer och göra couscous till middag? Jag fick verkligen för mig att jag skulle äta riktigt, att jag KUNDE äta riktigt!

Trodde jag verkligen att jag INTE skulle knö i mig macka på macka, hälla i mig jordnötter, äta ostekta quornfiléer? TRODDE jag verkligen det?! Att jag inte skulle variera mellan att springa på toaletten och spy, sitta med en tallrik och spotta ut tugga efter tugga? Och ångesten den ångesten...ut ut UT! Och ut kom det, så ofräsh så ofräsh, hulkande över toan. Så kraftigt att man spyr genom näsan, och man dricker vatten för att försöka dämpa, men gallan fräter fräter, och jordnötterna rispar i halsen, får en att hosta mitt i attacken, och man vill sluta, bara lägga sig ner och dö, men man kan inte tillåta sig själv, det måste ut UT!

Till slut ger man upp. När magen krampar av all misshandel. Pressa ner massa mat, för att snabbt tömma och trycka hårt på den stackarn, och lämna den med extra magsyra som fräter fräter. Allt detta frätande. Stackars lilla stressmage, som om inte du krampar nog även de perioder jag inte misshandlar dig. Huvudet värker, borde dricka vatten, men jag är rädd att jag kommer spy upp det, min hals orkar inte mer. Min stackars hals som precis har börjat bli bättre efter det där förkylningshalsonda.

Stackars kropp som tvingas leva under en torterande tyrann.
Någon dag lovar jag att gottgöra dig.

Jag som bara ville laga en riktig måltid...

Ja, det sjunger hon. Den underbara perfekta, mitt livs kärlek Polly Jean Harvey! Och jag ler, jag faktiskt LER! När var det senast? Som jag faktiskt log för att jag kände mig glad? Inte för att jag var full eller artig, utan faktiskt för att jag var GLAD? Minns inte, men nu, nu nu nu!

Kanske är jag bara trött på att bry mig, trött på att må dåligt. Kanske är det de tre powerking + två rosenrot som piggat upp mig. Kanske är det dagens vitaminboost i form av vattenmelon. Kanske är det att folk slutat höra av sig.

Folk börjar väl tröttna på mig. Ingen som hört av sig i veckan. De är väl trötta på att jag isolerar mig, och att jag klagar och är bitter när jag väl kryper ut mitt skal på helgerna och super mig redlöst full. Trötta på att vara oroliga, trötta på att jag varje gång lovar att ta tag i mina problem, söka hjälp.

Men jag är nöjd. Så jävla nöjd. Ingen att stå till svars för, bara vara. Slippa få dåligt samvete för att man inte orkar engagera sig i andras funderingar problem.

För säkerhets skull är mobilen på ljudlös och vänd med displayen neråt. Och MSN orörd. Bra.

Och nu sjunger jag med till musiken! Jag SJUNGER! Underbara underbara kväll ta aldrig slut, låt mig vara såhär! Snälla ångest, håll dig undan ett litet tag till iaf och låt mig njuta, njuta njuta!

Min kropp är lycklig. Idag har den fått näring i form av vattenmelon. Den rikitgt grät av lycka. Riktigt lika glad blev den inte när maten försvann upp igen, men jag ska försöka truga ner lite till. Och vatten. Insåg när jag gick till affären hur uttorkad jag är. Pga en snabbförkylning (halsen svullnade upp och febern satte in) har jag sovit bort större delen av dagarna och varken druckit eller ätit mer än något glas vatten och ja, en energidryck. Mina läppar ihoptorkade, huden har blivit torr så torr och yrseln smyger omkring. Dags att sluta tycka synd om mig själv och ta tag i saker och ting.

Lycka till Sara. Tack så mycket.

Inatt trodde jag att jag höll på att dö. Det var länge sedan jag kände mig så fridfull.

Hade satt i mig energidrycker, kaffe och rosenrot för att orka sitta uppe och plugga. Men fick en kortslutning. Orkade inte. La mig ner i sängen, klarvaken men samtidigt så trött. Helt plötsligt blev mitt huvud helt tomt. Det var som när man kommer in i ett helt ljuddämpat rum och först då inser vad tystnad egentligen är. Känslan av att huvudet växte, tomrummet växte, känslan av att bli omsluten av ett gigantiskt svart tyst mörker. Som om jag satt i ett mörkt hål och bara drogs ner ner ner. Andningen dämpades, och delar av kroppen började behagligt domna. "Håller jag på att dö nu?" tänkte jag, och allt kändes så fridfullt. Ingen ångest, ingen oro, inga måsten, ingen framtid. Inget. Det kändes så fridfullt. Vet inte hur länge jag låg så, kände mig lycklig, som om alla känslor dragits ut. Inte på det där tomma sättet, utan bara...bra.

Stirrade in i väggen, och helt plötsligt började jag gråta, och alla tankar, allt eviga bakgrundssorl smög sig på. Jag insåg att jag inte alls skulle dö, att jag skulle leva. Orkade inte. Ihop till en liten boll och gråta mig till sömns på det där hulkande snoriga mitthjärtahållerpåattspricka-sättet jag jämt gjorde innan tonåren.

Så har man gjort det igen. Ingen mat att tala om igår. Tänkte inte ens på det. Mat existerade inte i min värld. Och idag. Kom hem.

Ett fullständigt hetssmörgåsbord med potatissallad och ostmackor. Svulla svulla spy.
Kvällen kom. Godis, det var något nytt. Godis brukar jag aldrig hetsa, men ner ner, spy spy.

Är det såhär mitt liv kommer se ut? Svält eller hets. Alla vanliga människor klarar ju av balansen, varför inte jag?
Svaret är enkelt - SLUTA KÖPA HETSMAT!

Och det låter så förnuftigt, jag vill vara förnuftig, men det liksom svartnar för mig. En kortslutning. Jag tänker inte, jag bara gör. Och så hamnar man där. Huvudet över toaletten. Maten i reverse. Och det är lika äckligt och befriande varje gång. Och som jag bara vill skrika på mig själv varje gång, men ändå fortsätter jag. För efteråt kommer ruset, det är som en kick. "Visst, jag har hetsat, men nu är det ute och jag är ren". Ren? Så ofantligt löjligt, och som jag hade himlat med ögonen åt mig själv för några år sedan.

Istället sitter jag bara och klagar klagar ältar.

Lilla du, när ska du växa upp egentligen?
Aldrig blir svaret. Och så hamnar man åter i den orala fasen.

Jag fick väl mitt orala behov alldeles för tillfredsställt när jag var bebis så att jag inte har motivation att gå vidare, eller så fick jag det inte tillfredsställt och vågar därför inte gå vidare. Freud lämnar inte mycket svängrum inte. Alla är dömda att misslyckas.

En oral personlighet är ego och styrs av sin lust - jag ska ha ha HA min mat NU! Måste ha något i munnen, vare sig det är en cigarett, fingrar eller mat! Nu nu NU! Buä, buä. Nagelbitning? Kedjerökande? Tröstätande? Tomhetskänslor? Ja, ja, ja, ja. Jag hatar Freud.

Ja, Herr Freud, din patient hade problem med sin orala fas och har nu fastnat i ett destruktivt beteende.

Är det därför jag hade så svårt att sluta suga på tummen när jag var yngre tro?

Ja. Hipp hipp hurra för mig. Jag visste det. Åt ett par bitar melon och en halv kopp sparrissoppa igår, det lyckades gå ner. Sedan gjorde vännerna pizza. Jag trugade på mig själv en liten bit, och jag åt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag visste det jag VISSTE det! Jag KAN INTE äta NÅGOT utan att släppa lös hetsmonstret!

Tankarna började cirkulera. Var med och samtalade, kändes faktiskt som vanligt. De hade varit lite oroliga över att de inte kunnat få tag i mig på hela veckan, men jag sa som det var. Lovade för 100:e gången att gå och söka hjälp, åter igen erbjudande om att följa med, jag avböjde.

In på toa till min kära väns mer exakta våg. Min våg hade sagt 57 kg, vad skulle den här säga? Den som alltid brukar vara så brutalt elak...men, 56,7 kg. Kände mig nöjd över att ha ätit trots allt, men tankarna fortsatte anfalla. Det hela slutade med att jag gick därifrån tidigt, skyndade mig till macken - bröd, ost, ostbågar. Var hemma strax över 12 och det var så min födelsedag började. Det var jag, Hetsen och Ensamheten.

Fy fan. Åter har jag valt mina äckliga tvång framför mina vänner...undrar hur länge jag kommer ha kvar dem.