En skev syn

Vägde mig för första gången på länge igår. Och den chocken! 61 KG!! Ångesten bröt fram och jag slängde mig på sängen, stirrade in i väggen, skakade. Låg där i några timmar. Äcklad över mig själv.
Vägde mig idag igen, och insåg att vågen visat fel. 56 kg. Det är inte bra, men det är bättre. Fast skadan är redan skedd. Jag ÄR tjock. Folk kollar inte längre lika oroligt på mig, och även om jag vet att det är bra känns det förjävligt.

Jag är ingen korkad kvinna. Jag vet. Egentligen. Jag föraktar mig själv. Både för att jag är ickesmal, men mer för att jag bryr mig. Jag har blivit en av de där jag såg ner på innan. Det är nog det mest oattraktiva som finns, alla dessa kvinnofolk som går och gnäller över kärlekshandtag och underhudsfett. Och nu är jag en av dem. Grattis, du hatar dig själv.

Jag vill inte bry mig, jag vill äta (tss, det vill jag ju inte alls), men samtidigt känner jag mig äcklad vid tanken. Tanken på mat, tanken på fett. Allt daller. Ser bilder på mig själv som tjock och kan till och från erkänna att jag faktiskt såg hyfsat bra ut ibland trots allt (förutom när jag såg sådär äcklig ut). Men oftast blir jag bara äcklad och fattar inte hur jag kunde leva så. Blir löjligt rädd för att gå upp. Känner mig lika stor nu som då. Fast jag vet jag vet jag vet ju att det inte är så. Eller är det? Jag kan inte lita på någon - inte min omgivning, inte mig själv, inte foton, inte vågen, inte måttbandet. Det spelar ingen roll vad de säger, jag är - nej, känner mig - nej ÄR lika stor som då, lika äcklig, lika avskyvärd. Det värsta jag vet är att se tjocka människor trycka i sig mat, och jag är sådan själv - en tjockis som hetsar.

De senaste veckorna har jag druckit mer eller mindre varje dag. Tre dagar utan någon alkohol på 2½ vecka. Det lugnar. Och jag vet att det inte är något bra. Men det känns bra. Dämpar ångesten som kommer när jag tänker på hur mycket jag gått upp och hur mycket jag äter. Jag har inte vägt mig på en månad, och vågar inte heller göra det.

Fick min viktuppgång bekräftad igår. Att man inte längre känner, ser ryggkotorna sticka ut. Att mitt ansikte börjar få form. Att mina ögon inte är insjunkna. Och så tjock jag kände mig. Hon menade det säkert som en komplimang, men det hjälper inte. Vill bara spy. Istället köpte jag folköl på hemvägen, i brist på annat. Ångesten är något dämpad. Kollar mig i spegeln och tycker jag ser rätt så ok ut. Förutom min uppsvullna mage. Revbenen ska fram igen. En vecka för mig själv, det kommer bli en bra start. Kylskåpet laddat med selleri, sallad och viktkontrollpiller. Och folköl. Men den ska ta slut ikväll, sen är det nog med alkoholen. Dämpa ångesten med matkontroll istället för alkohol. Inget bra det heller. Jag vet. Och jag ska söka hjälp. När jag får ork. Säger jag hela tiden. Och hittar istället tillfälliga sätt att bli stabil.

Hur blev det såhär? Jag som aldrig brytt mig om min vikt, och de senaste åren har självförtroendet varit på topp. Jag har redan ältat det, innan höll jag på med annat för bekräftelse, för att dämpa de där otäcka känslorna, tankarna som dök upp. Men hur kom det till vikten? Jag insåg hur lätt det var att gå ner i vikt, men blir aldrig nöjd. Synen på mig själv har alltid vart skev. Ser inte om jag är tjock eller smal. Jag inser att jag inte är det, men känner mig så fet. Innan brydde jag mig inte om det. Tjock och någorlunda lycklig. Jag vill tillbaka, vill må bra. Men jag är så rädd att bli lika tjock som då. Jag skulle kunna gå med på att se ut som jag gör nu, men varför känner jag mig då fortfarande så fel? Jag vill ner. Under 50, då tror jag att jag blir nöjd. Men jag trodde även innan att jag skulle bli nöjd när jag kom under 60.
På ett sätt vill jag få hjälp innan det går för långt, men på samma gång är jag så rädd för att gå upp i vikt. Tvingas äta flera riktiga mål varje dag. Vet redan nu hur dåligt jag mått av att äta den senaste tiden. Varje måltid förföljer mig, jag mår dåligt och svullar mer för att dämpa. Eller dricker. Och jag ser hur dåligt det låter, men jag kan inte låta bli.

Som jag vet att det här inte är bra, att jag är sjuk, att jag är så fel och så trasig.
Jag vet att jag måste sträcka ut en hand och få hjälp, t.o.m. piller känns jävligt lockande, trots min skepsis mot det.
Jag vill bara ha hjälp. Jag vill inte ha ett liv som kretsar runt olika sätt att hantera ångesten.
Jag vill inte vara så ostabil att jag bryter ihop av minsta lilla skitsak.
Jag vill inte vill inte vill inte.
Men det drar ner mig, och jag orkar inte ta mig upp.

Istället klunkar jag i mig folköl efter folköl och nynnar tyst med till musiken. Sluter mina ögon och önskar att jag var någon annanstans, var någon annan. Fan. Känner mig inte hemma någonstans, känner mig inte önskad någonstans. Känns mer som att folk rullar ögonen bakom min rygg och önskar att jag var någon annanstans. Så de slipper dras med mig.

Såhär mycket och ofta jag gråtit den senaste tiden, tiden jag ätit och blivit fetare, har jag inte gjort sedan tonårstiden. När jag varje dag ville dö och planerade mina självmord. Och självmordstankarna har börjat dyka upp. Inte för att jag kommer göra det, jag VILL leva, men ofta är det en lockande tanke. Att bara slippa allt. Så skönt det skulle vara.

Men jag ska hålla ut. Och förhoppningsvis söka hjälp. Någon gång. Innan sommaren är slut iaf.

Jag orkar inte, men jag ska! Jag ska ta mig fan orka!

Tack för era kommentarer och era tankar, ni som fortfarande läser.
Jag är kvar, och försöker hålla mig fast så gott det går.
Har tillbringat de senaste veckorna på språng, full och till synes glad. Har inte haft någon tid över för att få ro att skriva, att sätta mig ner och tänka, känna efter. Förrens nu.

Men det är svårt. Omgivningen verkar nöjd, jag äter ju igen. Konstant. Har tappat greppet igen, men åt motsatt håll. Äter hela tiden, och inget nyttigt. Frossar, vräker, svullar. Mår illa konstant. Och ångesten är större än någonsin. Istället för att komma och gå ligger den numer som en konstant klump i magen och bara väntar på att bryta ut. Jag vill bara sluta äta igen för att kunna må bättre. Trots att jag vet att det är en dålig idé. Klarar inte av att kolla mig i spegeln längre, så tjock så tjock, varje gång.

Tvingar mig själv att umgås med folk trots att jag inte vill. Man ska ju må bättre av att göra det, och visst mår jag bra. Men mest på ytan. Inombords bubblar det fortfarande, varje minut av dagen, vad jag än gör. Har druckit nästan varje dag de senaste två veckorna. Med folk visserligen, och då är det ju ok. Och det underlättar. Något. Vad händer när de där sociala stunderna exkluderar alkohol? Kommer jag fortfarande orka med mina vänner, min omgivning?

Jag vill inte, eller jag vill. Men det känns som om ingen tycker om mig. Egentligen. Jag bara finns där, hänger med, glider runt. Och vill helst bara glida bort, sätta mig i ett hörn och få vara i fred. Så smutsig, så smutsig. Jag kommer aldrig bli ren. River bort min hud och hoppas det ska försvinna, hoppas jag ska bli lycklig, vet inte hur, men det är så det känns.

Tanken att bara gå iväg är mer och mer lockande. Bara ta sin väska och lämna allt och alla. Det liksom kryper i mig, jag vill bara slippa allt. Varje dag kämpar jag emot och tvingar mig att stanna kvar. Varför vet jag inte. iväg iväg iväg iväg...vart vet jag inte, bara inte här. Som jag längtat efter att komma "hem", men efter mindre än en vecka, och jag vill bara bort igen. Jag är uttråkad, rastlös och förvirrad. Osäker. Svårt att andas, svårt att fokusera, svårt att se en framtid.

Jag vill bara ha hjälp men orkar inte sträcka ut en hand.

Har legat i sängen större delen av dagen och stirrat in i väggen. Då och då har tårar vällt nerför kinderna, men större dagen har jag bara stirrat. Har slängt i mig en karta rosenrot, men de hjälper inget. Ryckte upp mig, och lyckades släpa mig till affären för folköl och cigaretter. Känns något bättre med lite alkohol i kroppen, även om det är lite. Orkar iaf sitta vid datorn. Men inte göra det jag ska göra. Aldrig aldrig att jag blir klar i natt. Och orkar inte bry mig om det.

Två tankar rullade i huvudet under dagen. Två alternativ. Jag vill antingen dö eller bryta från allt. Fick en sån lust att bara gå ut genom dörren och lämna allt bakom mig. Bara gå planlöst åt något håll. Ta första bästa buss, tåg eller lift bort. För ett par dagar, veckor, månader eller alltid. Men orkade inte ens vända bort blicken från hörnet i taket.
Jag vet inte vad jag förväntar mig av något sådant. Ensamhet kanske. Inte riskera att tvingas prata med någon man känner. Slippa förklara sig, ta ansvar. Jag ser ju ändå ingen framtid, varför envisas.

Ville ställa mig under en lång het dusch, men kunde inte. Såren på fingrarna gör för ont. Varar och svider så fort det kommer något fuktigt mot dem. Tur att mina naglar är såpass nerbitna, annars hade jag väl skymtat ben vid det här laget. Önskar jag kunde riva bort resten av mig också, så jag slipper det, slipper slipper, känner mig så tjock. Upp i vikt. Känner mig så fet så fet och ful och äcklig. Smutsig.

Det känns så jävla hopplöst. Dagarna blir bara värre och värre. Resterna i skolan hopar sig. Aldrig att jag kommer bli klar med allt i tid, och blir så rädd för att få problem med CSN och skolan till hösten. Blir ännu räddare av att jag inte ser någon framtid, det känns som om det inte är menat för mig. Jag vill inte mer. Orkar inte mer. Jag sliter mitt hår och river upp mitt skinn och vill helst av allt bara hoppa. Men samtidigt inte. Jag kommer inte ta mitt liv, jag ska fanimig överleva, det har jag alltid gjort.

Blir så sur på kuratorn och på mig själv emellanåt. Varför kan jag inte prata, jag undvek sanningen med honom, ljög rentav med vissa saker. Visst, han var väl inte rätt person för mig. Men två möten. Hur kunde han släppa mig efter två möten med endast en uppmaning att uppsöka något annat? När jag sagt hur många år det tagit mig att söka upp någon, hur lång tid det tog och hur dåligt jag mådde över att skriva ett kort mail? När jag under det sista mötet sa att jag inte längre inte vill leva, men att jag däremot inte orkar leva? När jag berättat att jag inte litar, inte tror på någon? Jag borde vara stark, jag borde söka upp någon annan. Men jag orkar inte ta tag i det. Igen. Det enda jag önskar är att klara mig själv, men det enda jag vill är att bli omhändertagen. Jag vill att någon ska hjälpa mig, jag vill ha någon som pekar ut vad som är fel och hur jag ska rätta till det. Jag vill träffa någon som envisas med att prata med mig tills tankarna som rusar runt kommer ut och som hjälper mig att nästa upp.

Jag önskar han hade kunnat ge mig ett nummer, något konkret att vända sig till. Jag orkar inte mer.