Ursäkta språket, men...
Jag har en sån jävla ångest.
Känner mig så tjock. Brukar inte känna såhär. Brukar känna att det är rätt så ok.
Att jag har lite hull, men tänka att det inte är någon fara. Jag är ju på väg ner, sakta men säkert.
Men inatt. Sitter med en kopp kaffe. Måste vara vaken, mitt tåg går om mindre än sex timmar, måste dricka kaffe. Men det känns som om jag kommer svälla upp ännu mer av det. Tjock tjock tjock!
Dubbelhaka, magen väller ut. Vill bara dölja min kropp, isolera mig, inte visa mig för någon eller prata med någon förrens jag är smal. Förrens jag är lycklig. Jag vill vara glad. Inte få ångest.
Händerna skakar. Det känns som om hela världen snurrar, som om jag ska måste vill göra något men vet inte vad. Lägga mig i ett hörn och skrika. Skrika ur mig allt fett. Vill ta på mig lager på lager på lager med kläder och svettas ut allt fett. Vill gråta gråta gråta ut allt fett, men ögonen är så torra att jag mest vill blunda för det svider.
Vill träna springa springa, men har ingen ork. Orkar bara sitta här. Vill bara fortsätta skriva. Skriva ut allt fett.
Har sån jävla fet äckla ångest inför helgen. Vill inte äta! Vill inte åka någonstans! Vill bara ligga ner i sängen, lyssna på musik, röka och vänta tills fettet försvunnit.
Orkar inte ta tag i något. Längtar tills jag sitter på tåget och bara kan sitta i timma efter timma efter timma och bara stirra ut genom fönstret.
Jag vill ha kontroll, jag vill spy, jag vill sluta äta, jag vill bli svag och frysa hur mycket kläder jag än har på mig, jag vill svälta tills jag får för mig att jag ska dö varje gång jag får hjärtklappning, jag vill bara huttra banka ut allt och krympa krympa krympa.
Glad låt på spellistan. I vanliga fall brukar jag bli full av energi av den och känna för att snurra snurra. Nu hatar jag den och får en stor klump i halsen och hatar att det finns lyckliga människor. Ja, för jag är bitter. Jag är avundsjuk. Jag vill också vara nöjd med mig själv, med livet. Inte känna såhär. Fan fan, det gör så ont, ska man behöva må såhär? Varför kan inte jag må bra? Jävla helvetesliv!
Det sjuka är ju att jag på något skevt sätt är så jävla nöjd med att må såhär jävla dåligt! Det är en sån stark känsla, jag kan inte tänka mig ett liv utan ångest! Har dragits med det över halva mitt liv, kan inte tänka mig något annat! Vill söka hjälp och bli frisk, men är samtidigt så rädd för det. Vem kommer jag vara i så fall? Om jag inte får de här perioderna, de stunder man skriver alldeles för snabbt men av någon anledning lyckas knappa in alla rätt knappar i alla fall. Man bara svamlar, snubblar på ord, och får inte ut något särskilt bara en sörja, ordbajsar, för att varje ord känns så vikitgt, varje varje känsla måste ut, måste skrivas ner, varje tanke måste ut. Måste tömma min hjärna, då kanske jag kan bli en människa.
Men orkar inte orkar inte, men vill inte ändra mig. Eller kanske, jag vet inte, så förvirrad. Vill skära av mig allt mitt hår, men orkar inte resa mig från stolen. Orkar inte leta reda på rakhyveln eller saxen eller en kniv, så jag sitter här. Koppen är smutsig och kaffet smakar bajs, men jag hinkar i mig trots allt.
Jag vill tappa kontrollen och bara falla fritt handlöst ner ner ner ner...
Har bitit ner naglarna och haft svårt att andas. Luften räcker inte till, jag vill bara svimma och aldrig mer vakna. Men jag vill inte dö, jag vill leva, jag tycker om mitt liv. Det är bara så jävla svårt ibland.
Och så jävla typiskt. Jag vet inte. Innan försökte jag mitt bästa för att hitta folk att umgås med, nu gör jag mitt bästa för att undvika folk.
Jag är så jävla äcklig! Äckliga jävla fetmat! Ett par tre dagar som går jättebra, sen ett snedsteg, sen några bra dagar, snedsteg, osv osv osv. GE MIG KONTROLL!
Gafgxhnbjkösdfnkln . qelföjn vill bara slå sönder tangentbordet och SKRIKA rätt ut orkar inte VILL INTE fuck jävla skit, vill bara lägga av!
Det sjuka är att jag kollade på Dr Phil (suck, jag vet...) för en stund sedan.
Tjejen väger 28 kg och spyr ca 150 gånger om dagen.
Hon är bara skinn och ben, och en 90årings skelett, och vad som verkar vara ett barns psyke.
Meningen är väl att man ska få sig en tankeställare.
Och ja. Jag tycker jävligt synd om henne, och önskar hon får/fick den hjälp hon behövde.
Och ja, jag skulle aldrig aldrig aldrig vilja bli sån.
Men.
Jag kände mig så jävla tjock efter att ha kollat på det.
Känner mig så tjock. Brukar inte känna såhär. Brukar känna att det är rätt så ok.
Att jag har lite hull, men tänka att det inte är någon fara. Jag är ju på väg ner, sakta men säkert.
Men inatt. Sitter med en kopp kaffe. Måste vara vaken, mitt tåg går om mindre än sex timmar, måste dricka kaffe. Men det känns som om jag kommer svälla upp ännu mer av det. Tjock tjock tjock!
Dubbelhaka, magen väller ut. Vill bara dölja min kropp, isolera mig, inte visa mig för någon eller prata med någon förrens jag är smal. Förrens jag är lycklig. Jag vill vara glad. Inte få ångest.
Händerna skakar. Det känns som om hela världen snurrar, som om jag ska måste vill göra något men vet inte vad. Lägga mig i ett hörn och skrika. Skrika ur mig allt fett. Vill ta på mig lager på lager på lager med kläder och svettas ut allt fett. Vill gråta gråta gråta ut allt fett, men ögonen är så torra att jag mest vill blunda för det svider.
Vill träna springa springa, men har ingen ork. Orkar bara sitta här. Vill bara fortsätta skriva. Skriva ut allt fett.
Har sån jävla fet äckla ångest inför helgen. Vill inte äta! Vill inte åka någonstans! Vill bara ligga ner i sängen, lyssna på musik, röka och vänta tills fettet försvunnit.
Orkar inte ta tag i något. Längtar tills jag sitter på tåget och bara kan sitta i timma efter timma efter timma och bara stirra ut genom fönstret.
Jag vill ha kontroll, jag vill spy, jag vill sluta äta, jag vill bli svag och frysa hur mycket kläder jag än har på mig, jag vill svälta tills jag får för mig att jag ska dö varje gång jag får hjärtklappning, jag vill bara huttra banka ut allt och krympa krympa krympa.
Glad låt på spellistan. I vanliga fall brukar jag bli full av energi av den och känna för att snurra snurra. Nu hatar jag den och får en stor klump i halsen och hatar att det finns lyckliga människor. Ja, för jag är bitter. Jag är avundsjuk. Jag vill också vara nöjd med mig själv, med livet. Inte känna såhär. Fan fan, det gör så ont, ska man behöva må såhär? Varför kan inte jag må bra? Jävla helvetesliv!
Det sjuka är ju att jag på något skevt sätt är så jävla nöjd med att må såhär jävla dåligt! Det är en sån stark känsla, jag kan inte tänka mig ett liv utan ångest! Har dragits med det över halva mitt liv, kan inte tänka mig något annat! Vill söka hjälp och bli frisk, men är samtidigt så rädd för det. Vem kommer jag vara i så fall? Om jag inte får de här perioderna, de stunder man skriver alldeles för snabbt men av någon anledning lyckas knappa in alla rätt knappar i alla fall. Man bara svamlar, snubblar på ord, och får inte ut något särskilt bara en sörja, ordbajsar, för att varje ord känns så vikitgt, varje varje känsla måste ut, måste skrivas ner, varje tanke måste ut. Måste tömma min hjärna, då kanske jag kan bli en människa.
Men orkar inte orkar inte, men vill inte ändra mig. Eller kanske, jag vet inte, så förvirrad. Vill skära av mig allt mitt hår, men orkar inte resa mig från stolen. Orkar inte leta reda på rakhyveln eller saxen eller en kniv, så jag sitter här. Koppen är smutsig och kaffet smakar bajs, men jag hinkar i mig trots allt.
Jag vill tappa kontrollen och bara falla fritt handlöst ner ner ner ner...
Har bitit ner naglarna och haft svårt att andas. Luften räcker inte till, jag vill bara svimma och aldrig mer vakna. Men jag vill inte dö, jag vill leva, jag tycker om mitt liv. Det är bara så jävla svårt ibland.
Och så jävla typiskt. Jag vet inte. Innan försökte jag mitt bästa för att hitta folk att umgås med, nu gör jag mitt bästa för att undvika folk.
Jag är så jävla äcklig! Äckliga jävla fetmat! Ett par tre dagar som går jättebra, sen ett snedsteg, sen några bra dagar, snedsteg, osv osv osv. GE MIG KONTROLL!
Gafgxhnbjkösdfnkln . qelföjn vill bara slå sönder tangentbordet och SKRIKA rätt ut orkar inte VILL INTE fuck jävla skit, vill bara lägga av!
Det sjuka är att jag kollade på Dr Phil (suck, jag vet...) för en stund sedan.
Tjejen väger 28 kg och spyr ca 150 gånger om dagen.
Hon är bara skinn och ben, och en 90årings skelett, och vad som verkar vara ett barns psyke.
Meningen är väl att man ska få sig en tankeställare.
Och ja. Jag tycker jävligt synd om henne, och önskar hon får/fick den hjälp hon behövde.
Och ja, jag skulle aldrig aldrig aldrig vilja bli sån.
Men.
Jag kände mig så jävla tjock efter att ha kollat på det.
Jävla skitdag!
Och idag var det helt tvärtom.
En underbar dag rent skolmässigt. Allt klaffade. Filmen var långtifrån så dålig som vi tyckt enligt vår handledare. Och jag och en annan lyckades riktigt väl med att klippa ihop den.
Men mat...herre gud...vill inte, men känner att jag måste skriva det.
Frukosten var den där hallonyoghurten.
Lunch i skolan - grönsakslasagne (ca 250 kcal)
Sedan köpte jag dessutom en havrekaka med tranbär och solrosfrön till mellanmål i skolan...
Inte nog med detta. På hemvägen. Potatissallad och cocktailtomater. Svullat och spytt upp det mesta igen. Fy fy fy usch tvi dåliga jävla helvets kukdag! Över 500 kcal bara där, om man inte räknar bort det som kom upp igen. Men det tänker jag inte göra, jag ska SKÄMMAS! Jag som mådde så bra igår för att jag inte brukar spy trots de gånger jag ätit för mycket. Men idag gick det inte att motstå, det bara kom upp rent automatiskt. Bra ändå, ut med skiten!
Varför kan inte bara allt gå bra? Mat och arbeten och relationer och bara allt allt! Önskar en dag då allt klaffar. Men det är väl för mycket begärt...
Känns det är precis som någon annan skrev. Att när man väl börjat äta dåligt en dag är det som om en spärr släpper, och man orkar inte. Man bara fortsätter. Ger upp. Tänker, jaha, det var det,och fortsätter trycka i sig. Vad fan är det för tankesätt? Varför varför varför?
Dessutom blev det mindre motion än vanligt. Fick skjuts hem, så blev bara promenad till skolan, 30 minuter. Feta feta, mina lår kommer bli feta!
Och allt detta när jag i morse var så lyrisk över att ha nått mitt första delmål! Ingen våg förrens måndagens vägning. Och den kommer gå upp upp upp, särskilt nu när jag (på gott och ont) lyckas ta mig iväg till min vän i helgen.
FAN; Jag kommer tvingas äta hela jävla helgen. Frukost, lunch, middag, mellanmål, kvällsmat!! Satan också...vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte ! ! !
Ursäkta för upprepningar, men jag har mycket känslor och ta ut och lite ord att ta till. Helst skulle jag bara vilja skriva ett enda långt aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrggggggghhhhhhhh eller möjligtvis banka ner lite fvifsdj n qt54 zsdn gn aegxcuio m jio ämu9 wjklösfy8 *ui
0+t3fq.
Men dags att sluta innan jag flippar. Ut totalt. God natt världen och de fina medmänniskor som tagit sig tid att läsa mitt meningslösa dravel!
En underbar dag rent skolmässigt. Allt klaffade. Filmen var långtifrån så dålig som vi tyckt enligt vår handledare. Och jag och en annan lyckades riktigt väl med att klippa ihop den.
Men mat...herre gud...vill inte, men känner att jag måste skriva det.
Frukosten var den där hallonyoghurten.
Lunch i skolan - grönsakslasagne (ca 250 kcal)
Sedan köpte jag dessutom en havrekaka med tranbär och solrosfrön till mellanmål i skolan...
Inte nog med detta. På hemvägen. Potatissallad och cocktailtomater. Svullat och spytt upp det mesta igen. Fy fy fy usch tvi dåliga jävla helvets kukdag! Över 500 kcal bara där, om man inte räknar bort det som kom upp igen. Men det tänker jag inte göra, jag ska SKÄMMAS! Jag som mådde så bra igår för att jag inte brukar spy trots de gånger jag ätit för mycket. Men idag gick det inte att motstå, det bara kom upp rent automatiskt. Bra ändå, ut med skiten!
Varför kan inte bara allt gå bra? Mat och arbeten och relationer och bara allt allt! Önskar en dag då allt klaffar. Men det är väl för mycket begärt...
Känns det är precis som någon annan skrev. Att när man väl börjat äta dåligt en dag är det som om en spärr släpper, och man orkar inte. Man bara fortsätter. Ger upp. Tänker, jaha, det var det,och fortsätter trycka i sig. Vad fan är det för tankesätt? Varför varför varför?
Dessutom blev det mindre motion än vanligt. Fick skjuts hem, så blev bara promenad till skolan, 30 minuter. Feta feta, mina lår kommer bli feta!
Och allt detta när jag i morse var så lyrisk över att ha nått mitt första delmål! Ingen våg förrens måndagens vägning. Och den kommer gå upp upp upp, särskilt nu när jag (på gott och ont) lyckas ta mig iväg till min vän i helgen.
FAN; Jag kommer tvingas äta hela jävla helgen. Frukost, lunch, middag, mellanmål, kvällsmat!! Satan också...vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte ! ! !
Ursäkta för upprepningar, men jag har mycket känslor och ta ut och lite ord att ta till. Helst skulle jag bara vilja skriva ett enda långt aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrggggggghhhhhhhh eller möjligtvis banka ner lite fvifsdj n qt54 zsdn gn aegxcuio m jio ämu9 wjklösfy8 *ui
0+t3fq.
Men dags att sluta innan jag flippar. Ut totalt. God natt världen och de fina medmänniskor som tagit sig tid att läsa mitt meningslösa dravel!
Obehagliga drömmar om vågar
En bra sak är att jag börjat sova så gott som varje natt. Mellan 3-6 timmar. Det dåliga är att jag sover oroligt. Brukar ofta vakna till någon gång efter ett par timmar för att sedan somna om och vakna alldeles för tidigt igen och gå upp.
Och så drömmer jag för mycket.
Inatt följde vågen med mig in i drömmen. Kommer inte ihåg så mycket av resten. Någon/några försökte köra på mig, men jag cyklade iväg till en liten skranglig bro längsmed en klippa med massa lika skrangliga hus runt. Kollade man mellan brospringorna såg man det skummande svarta havet långt nedanför.
In i ett hus och fann två gamla slitna vågar. Den ena var en sån som jag har, den andra en digital. Ställde mig på den digitala. Och vägde 57,6 kg på den! Fick panik och vägde mig en gång till. Ner till något på 54. Ställde mig igen och igen. Olika varje gång, men aldrig under 54.
Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att väga mig tre gånger på raken. 52 kg. Puh. Så kunde äta min frukost utan ångest. Har börjat göra det. Äta frukost. Idag och igår iaf. Hälften soyghurt, hälften hallon, gott gott. Råkade värma hallonen för länge, men det gjorde inget. Ett varmt mål är aldrig fel trots allt.
Jag hade tänkt att skriva något här. Men jag kommer inte alls på vad det var. Något om någon tidning. Ätstörningar smittar sa en rubrik och visade en bild på fyra tonårstjejer. Under bilden står det lite mindre - ingen av de 17åriga tjejerna har ätstörningar men de håller med om påståendet. "Ingen vill ju vara den tjocka i gänget" kräks en av ungarna ur sig.
Det lät så sorgligt. Jag kommer aldrig ihåg att jag direkt jämfört mig med mina vänner. Med folk omkring mig, men inte mina vänner. De står utanför och över sådant. Man jämför sig inte med sina vänner på det sättet, den där dolda tävlingen ska inte existera med sina vänner! Nej säger jag bara.
Ja, akta er så att en ana eller mia inte nyser i er mat, ni kanske blir smittade!
Ana/mia blir den nya vinterkräksjukan.
Tonåringar och något äldre är de som är minst resistenta, främst kvinnor.
Men man håller på att ta fram ett vaccin, så var inte oroliga!
Man kommer spännas fast likt Alex i A clockwork orange och tvingas kolla på filmer med hurtiga glada människor i alla storlekar som slänger en massa komplimanger åt en. Sen får man piller som gör en illamånde så fort man ens tänker på mat.
Bäst att helt undvika maten så man inte råkar få problem med den!
Och så drömmer jag för mycket.
Inatt följde vågen med mig in i drömmen. Kommer inte ihåg så mycket av resten. Någon/några försökte köra på mig, men jag cyklade iväg till en liten skranglig bro längsmed en klippa med massa lika skrangliga hus runt. Kollade man mellan brospringorna såg man det skummande svarta havet långt nedanför.
In i ett hus och fann två gamla slitna vågar. Den ena var en sån som jag har, den andra en digital. Ställde mig på den digitala. Och vägde 57,6 kg på den! Fick panik och vägde mig en gång till. Ner till något på 54. Ställde mig igen och igen. Olika varje gång, men aldrig under 54.
Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att väga mig tre gånger på raken. 52 kg. Puh. Så kunde äta min frukost utan ångest. Har börjat göra det. Äta frukost. Idag och igår iaf. Hälften soyghurt, hälften hallon, gott gott. Råkade värma hallonen för länge, men det gjorde inget. Ett varmt mål är aldrig fel trots allt.
Jag hade tänkt att skriva något här. Men jag kommer inte alls på vad det var. Något om någon tidning. Ätstörningar smittar sa en rubrik och visade en bild på fyra tonårstjejer. Under bilden står det lite mindre - ingen av de 17åriga tjejerna har ätstörningar men de håller med om påståendet. "Ingen vill ju vara den tjocka i gänget" kräks en av ungarna ur sig.
Det lät så sorgligt. Jag kommer aldrig ihåg att jag direkt jämfört mig med mina vänner. Med folk omkring mig, men inte mina vänner. De står utanför och över sådant. Man jämför sig inte med sina vänner på det sättet, den där dolda tävlingen ska inte existera med sina vänner! Nej säger jag bara.
Ja, akta er så att en ana eller mia inte nyser i er mat, ni kanske blir smittade!
Ana/mia blir den nya vinterkräksjukan.
Tonåringar och något äldre är de som är minst resistenta, främst kvinnor.
Men man håller på att ta fram ett vaccin, så var inte oroliga!
Man kommer spännas fast likt Alex i A clockwork orange och tvingas kolla på filmer med hurtiga glada människor i alla storlekar som slänger en massa komplimanger åt en. Sen får man piller som gör en illamånde så fort man ens tänker på mat.
Bäst att helt undvika maten så man inte råkar få problem med den!
Glömde av att tänka på att inte äta
Har varit en förjävlig dag. Stress och intriger och inget går som man planerat med filmen. Dessutom vaknade jag klockan fyra efter mindre än fyra timmars sömn och kunde inte sova, något som säkert ledde till att jag var extra grinig.
Ätandet har dock vart rätt så bra. Åt frukost för första gången på väldigt länge, ska ju vara bra att starta igång kroppen, huvudet och förbränningen med. Dock lite gränsat till hets. Ställde mig i köket och gjorde en scone klockan fem på morgonen. Nåväl.
Scone:
Den gjordes på rågmjöl. Lite bakpulver, örtsalt och (här skulle jag egentligen valt timjan, men hade ingen, så det blev en liten miss med -) basilika (tänkte få lite smak på det). I med soyghurt tills det blev en lagom konsistens och in i ugnen. Blev degigare än en vanlig scone, men jag föredrar degiga bröd så blev nöjd.
Åt utan något på, var gott ändå. Kcal vet jag inte, eftersom jag bara höftade vilt.
Stod mig hela dagen på den frukosten. Vet inte om det var för att det var så mycket gnäbb i gruppen idag eller om det var för att jag ätit, men jag tänkte inte ens på att tänka på att inte äta. Hinkade istället i mig kaffe som vanligt. Någon bläddrade i en Metro och sa att vi svenskar är på andraplats i kaffekonsumtion (jävla finnar som är bättre än oss). Han sa att vi i snitt dricker 3½ kopp/dag. Klockan var fem och jag var inne på kopp nummer fyra. Man måste väl hjälpa statistiken. När bloggandet är avklarat är det dags för kopp nummer sex och en cigarett. Vi ska klå de där finnarna! Hjälp mig i min kamp!
Väl hemma vid nio-tiden kom jag på att jag inte tänkt på mat. Det var dags för en sen middag. Som tur var var köket öde för en gång skull. Inte ofta det händer när man delar med 14 andra. Så för en gång skull kunde jag dessutom med att ta exakta mått när jag gjorde min tomatsoppa och inte bara höfta! Hittade en bortglömd burk majs och beslutade mig dessutom för att lyxa till det!
Tomatsoppa:
1½ dl krossade tomater
1 dl vatten
½ dl stjälkselleri
½ dl majs
Kryddor (röd currypasta, basilika, paprikapulver)
Snabbt som vinden hade man en massa god stark varm soppa på ca 80 kcal. Blir ju dock mindre om man skippar majsen. 50 gr selleri - 4 kcal, 50 gr majs - 40 kcal.
Trots att dagen har varit grymt stressig känns det rätt så skönt nu. Lugnet innan nästa storm, om 10 timmar blåser det hela igång igen. Bara att ta en kvällskaffe och sedan varva ner.
Puh. Lycka till till mig själv. Magen gör lite ont, kanske får det bli lite mindre kaffe och tidigare middag imorgon. Och en andpaus eller två för att tagga ner när det blir för motigt.
Ätandet har dock vart rätt så bra. Åt frukost för första gången på väldigt länge, ska ju vara bra att starta igång kroppen, huvudet och förbränningen med. Dock lite gränsat till hets. Ställde mig i köket och gjorde en scone klockan fem på morgonen. Nåväl.
Scone:
Den gjordes på rågmjöl. Lite bakpulver, örtsalt och (här skulle jag egentligen valt timjan, men hade ingen, så det blev en liten miss med -) basilika (tänkte få lite smak på det). I med soyghurt tills det blev en lagom konsistens och in i ugnen. Blev degigare än en vanlig scone, men jag föredrar degiga bröd så blev nöjd.
Åt utan något på, var gott ändå. Kcal vet jag inte, eftersom jag bara höftade vilt.
Stod mig hela dagen på den frukosten. Vet inte om det var för att det var så mycket gnäbb i gruppen idag eller om det var för att jag ätit, men jag tänkte inte ens på att tänka på att inte äta. Hinkade istället i mig kaffe som vanligt. Någon bläddrade i en Metro och sa att vi svenskar är på andraplats i kaffekonsumtion (jävla finnar som är bättre än oss). Han sa att vi i snitt dricker 3½ kopp/dag. Klockan var fem och jag var inne på kopp nummer fyra. Man måste väl hjälpa statistiken. När bloggandet är avklarat är det dags för kopp nummer sex och en cigarett. Vi ska klå de där finnarna! Hjälp mig i min kamp!
Väl hemma vid nio-tiden kom jag på att jag inte tänkt på mat. Det var dags för en sen middag. Som tur var var köket öde för en gång skull. Inte ofta det händer när man delar med 14 andra. Så för en gång skull kunde jag dessutom med att ta exakta mått när jag gjorde min tomatsoppa och inte bara höfta! Hittade en bortglömd burk majs och beslutade mig dessutom för att lyxa till det!
Tomatsoppa:
1½ dl krossade tomater
1 dl vatten
½ dl stjälkselleri
½ dl majs
Kryddor (röd currypasta, basilika, paprikapulver)
Snabbt som vinden hade man en massa god stark varm soppa på ca 80 kcal. Blir ju dock mindre om man skippar majsen. 50 gr selleri - 4 kcal, 50 gr majs - 40 kcal.
Trots att dagen har varit grymt stressig känns det rätt så skönt nu. Lugnet innan nästa storm, om 10 timmar blåser det hela igång igen. Bara att ta en kvällskaffe och sedan varva ner.
Puh. Lycka till till mig själv. Magen gör lite ont, kanske får det bli lite mindre kaffe och tidigare middag imorgon. Och en andpaus eller två för att tagga ner när det blir för motigt.
Cigarett istället för pizza
Nyss hemkommen från en eftermiddag-kväll i klipprummet. Drack en massa massa kaffe och åt en knäckesandwich (170 kcal). Helt ok.
På vägen hem tvingas jag passera en pizzeria. Och den lilla Pavlovska klockan ringer till. Mmm...pizza! Vegetariana! Mmm...kronärtskocka, ost och paprika. De gör riktigt goda pizzor där. Jag nästan blundar och minns hur det smakar.
En bild av mig själv för 28 kg sen träder fram. En kropp som har svårt att hitta kläder som passar. En kropp som svettas alldeles för mycket extra varma sommardagar, då de feta låren klibbar samman. En kropp som tycker det är jobbigt att gå för snabbt och långt, andfådd. Pustar fram.
En bild av min gamla flottiga hud uppenbarar sig. Jag har långtifrån perfekt hy nu, men den är mycket bättre.
En mental bild av hur jag smetar in den flottiga pizzan i ansiktet och finnar som ploppar upp uppenbarar sig.
Jag tänder en cigarett precis innan pizzerian och går med snabba steg förbi. Snabba steg utan att bli andfådd eller svettig. Suget kvarstår dock, men ebbar ut. Tur att den onyttiga maten är slängd, fortsätter förbi köket in på mitt rum. Det går några minuter, och sedan är suget som bortblåst. Lite förvånad, var det verkligen så enkelt?
En liten svag knorrande känsla i magen, men en behaglig sådan. När jag är klar här blir det mer kaffe och en cigarett att avnjuta ute på balkongen. En underbar vårkväll. Om hungern slår till har jag alltid selleri att knapra på.
Klämmer lite på fettet. Usch, du ska bort.
Känner lite på revbenen. Ni är så välkomna så.
Har ofta fått "tipset" att slå sig i magen om/när man blir hungrig. Det tycker jag låter elakt.
Kanske är det för att jag är en sån som aldrig skulle kunna neka min kropp mat till fullo.
Blir jag riktigt hungrig äter/dricker jag. Det gäller bara att skilja på hunger och sug. Suget är det jag kämpar med.
Men jag ska vinna det kriget!
På vägen hem tvingas jag passera en pizzeria. Och den lilla Pavlovska klockan ringer till. Mmm...pizza! Vegetariana! Mmm...kronärtskocka, ost och paprika. De gör riktigt goda pizzor där. Jag nästan blundar och minns hur det smakar.
En bild av mig själv för 28 kg sen träder fram. En kropp som har svårt att hitta kläder som passar. En kropp som svettas alldeles för mycket extra varma sommardagar, då de feta låren klibbar samman. En kropp som tycker det är jobbigt att gå för snabbt och långt, andfådd. Pustar fram.
En bild av min gamla flottiga hud uppenbarar sig. Jag har långtifrån perfekt hy nu, men den är mycket bättre.
En mental bild av hur jag smetar in den flottiga pizzan i ansiktet och finnar som ploppar upp uppenbarar sig.
Jag tänder en cigarett precis innan pizzerian och går med snabba steg förbi. Snabba steg utan att bli andfådd eller svettig. Suget kvarstår dock, men ebbar ut. Tur att den onyttiga maten är slängd, fortsätter förbi köket in på mitt rum. Det går några minuter, och sedan är suget som bortblåst. Lite förvånad, var det verkligen så enkelt?
En liten svag knorrande känsla i magen, men en behaglig sådan. När jag är klar här blir det mer kaffe och en cigarett att avnjuta ute på balkongen. En underbar vårkväll. Om hungern slår till har jag alltid selleri att knapra på.
Klämmer lite på fettet. Usch, du ska bort.
Känner lite på revbenen. Ni är så välkomna så.
Har ofta fått "tipset" att slå sig i magen om/när man blir hungrig. Det tycker jag låter elakt.
Kanske är det för att jag är en sån som aldrig skulle kunna neka min kropp mat till fullo.
Blir jag riktigt hungrig äter/dricker jag. Det gäller bara att skilja på hunger och sug. Suget är det jag kämpar med.
Men jag ska vinna det kriget!
Bort med maten!
En hyfsat bra helg.
Lördag - frysta hallon till frukost, tomatspenatsellerisoppa till middag - 75 kcal.
Söndag - trots grillning med bl.a. potatissallad och sojakorv plus filmkväll med chips blev det strax under 500 kcal. Det får duga.
Men igår.
Hela dagen gick bra. Uppslukad av arbete, och åt först vid sextiden. Nästan 1½ dl av lördagens soppa, ca 25 kcal.
Men sedan gick allt snett. Internet strulade och jag kunde inte få tag i internetleverantören för att få hjälp. Och utrustningen till helgens filminspelning blev det strul med och allt runt det. Fick ångest och sprang ner till affären. Ostbågar och tekakor. Åt, åt-och-spottade, spydde. Kom upp i 1000 fucking jävla kcal!
Men ångesten la sig efter några timmar. Gick ut på långpromenad på kvällen och luftade tankar med en vän. När jag kom hem fattade jag ett beslut. Slängde den dåliga mat jag har hemma.
Tekakorna smulades sönder i, kändes skönt att ta ut ilskan på dem. Margarinpaketet slängdes, fan heller att jag någonsin ska baka med margarin eller frestas av att hetsa ris med smör mitt i natten! Nu består mitt kylskåp/skafferi av bra mat. Har visserligen kvar ris, men det ska nog funka. Selleri, krossade tomater, spenat, soyghurt, tofu, hallon, bönor och linser. Och massa te och kaffe. Det blir vad jag får leva av tills vidare. Känns bra. Oerhört bra.
Nej, nu får jag skärpa mig! Inget mer impulsköp av äcklig äcklig vidrigt fet jävla skitmat! Vill lära mig äta bara nyttigt. Undrar om det går att vänja sig av med fettsuget? Sockersuget vande jag ju bort för flera år sedan. Åt av någon anledning inget socker på några veckor, och sedan var behovet borta. Kan äta sött någon gång ibland, men är aldrig så att jag känner för det i förväg. Hoppas det kommer gå med fettsuget också.
Dags för lunch snart. Kaffe och cigaretter. Sen kommer jag sitta instängd hela eftermiddagen-kvällen-möjligtvis natten i ett klipprum. Då brukar tiden och alla behov glömmas bort. Hem och däcka i sängen. Låter som en bra plan.
Men något måste jag göra med tofun och mjölet jag köpte för att göra en paj. Kanske göra den där jävla pajen, frysa in och glömma bort. Så jag blir av med skiten.
Varför måste man äta för? Varför tycker jag om att laga mat? Varför avskyr jag att slänga gammal mat?
Dessa tre gör det så mycket svårare...ingen bra kombination...
Kom förresten på ett sätt att jämföra mitt midjemått.
Har gått från 79 cm i september till 65 cm nu. Känns rätt så äckligt, att jag kunde vara så tjock...brr...
Lördag - frysta hallon till frukost, tomatspenatsellerisoppa till middag - 75 kcal.
Söndag - trots grillning med bl.a. potatissallad och sojakorv plus filmkväll med chips blev det strax under 500 kcal. Det får duga.
Men igår.
Hela dagen gick bra. Uppslukad av arbete, och åt först vid sextiden. Nästan 1½ dl av lördagens soppa, ca 25 kcal.
Men sedan gick allt snett. Internet strulade och jag kunde inte få tag i internetleverantören för att få hjälp. Och utrustningen till helgens filminspelning blev det strul med och allt runt det. Fick ångest och sprang ner till affären. Ostbågar och tekakor. Åt, åt-och-spottade, spydde. Kom upp i 1000 fucking jävla kcal!
Men ångesten la sig efter några timmar. Gick ut på långpromenad på kvällen och luftade tankar med en vän. När jag kom hem fattade jag ett beslut. Slängde den dåliga mat jag har hemma.
Tekakorna smulades sönder i, kändes skönt att ta ut ilskan på dem. Margarinpaketet slängdes, fan heller att jag någonsin ska baka med margarin eller frestas av att hetsa ris med smör mitt i natten! Nu består mitt kylskåp/skafferi av bra mat. Har visserligen kvar ris, men det ska nog funka. Selleri, krossade tomater, spenat, soyghurt, tofu, hallon, bönor och linser. Och massa te och kaffe. Det blir vad jag får leva av tills vidare. Känns bra. Oerhört bra.
Nej, nu får jag skärpa mig! Inget mer impulsköp av äcklig äcklig vidrigt fet jävla skitmat! Vill lära mig äta bara nyttigt. Undrar om det går att vänja sig av med fettsuget? Sockersuget vande jag ju bort för flera år sedan. Åt av någon anledning inget socker på några veckor, och sedan var behovet borta. Kan äta sött någon gång ibland, men är aldrig så att jag känner för det i förväg. Hoppas det kommer gå med fettsuget också.
Dags för lunch snart. Kaffe och cigaretter. Sen kommer jag sitta instängd hela eftermiddagen-kvällen-möjligtvis natten i ett klipprum. Då brukar tiden och alla behov glömmas bort. Hem och däcka i sängen. Låter som en bra plan.
Men något måste jag göra med tofun och mjölet jag köpte för att göra en paj. Kanske göra den där jävla pajen, frysa in och glömma bort. Så jag blir av med skiten.
Varför måste man äta för? Varför tycker jag om att laga mat? Varför avskyr jag att slänga gammal mat?
Dessa tre gör det så mycket svårare...ingen bra kombination...
Kom förresten på ett sätt att jämföra mitt midjemått.
Har gått från 79 cm i september till 65 cm nu. Känns rätt så äckligt, att jag kunde vara så tjock...brr...
Effektiv dag
Morgonen och förmiddagen gick åt till att filma klart. Eftermiddagen till att lägga in och sortera materialet på datorn.
Åt inget förrens jag kom hem vid sex-tiden. Tomat- och basilikasoppa...igen. Och så gott det smakade när man inte ätit på så länge och kunde sitta i lugn och ro. Smutta och njuta över en riktigt produktiv dag. Och nöjd. Det var inte så hemskt som jag trott att se sig själv på film.
Pysslade en stund efter maten, sov middag några timmar. Vaknade upp utvilad och harmonisk.
Läste en bok! Kom äntligen igenom Dracula som jag påbörjade för ett år sedan. En kopp te och en bok. Så trevligt, måste börja läsa mer. Inte för att just den boken var särskilt bra, men en bok som påbörjas måste läsas ut.
Ingen viktkontroll-tablett idag, dagen har gått galant ändå. Och kollade fettprocent och BMI. 17% och BMI 17,9. Känns så skönt.
Insåg att jag inte riktigt bryr mig om hur fet jag är längre. Bryr mig gör jag såklart, jag känner mig inte tillräckligt smal. Men det är ok. Jag bryr mig inte, så länge jag inte går upp eller stannar kvar för länge på samma vikt. Det är en njutning varje halvkilo som går ner. Det är en njutning att inte äta, de dagar man har full kontroll och kan ägna sig åt bättre saker än att äta.
Pajen blev inte av, fick migrän istället igår, och idag har varit en flytande dag. Men imorgon. Är ledig. Ska ut och ränna en massa på stan, och kan efter det med gott samvete göra en paj. Hehe, tre dagar har man sett fram emot det. Tänk vad gott det kommer bli.
Ännu en kopp te får det bli nu. Och läsa lite av den andra boken jag har påbörjad innan det är dags att sova.
Åt inget förrens jag kom hem vid sex-tiden. Tomat- och basilikasoppa...igen. Och så gott det smakade när man inte ätit på så länge och kunde sitta i lugn och ro. Smutta och njuta över en riktigt produktiv dag. Och nöjd. Det var inte så hemskt som jag trott att se sig själv på film.
Pysslade en stund efter maten, sov middag några timmar. Vaknade upp utvilad och harmonisk.
Läste en bok! Kom äntligen igenom Dracula som jag påbörjade för ett år sedan. En kopp te och en bok. Så trevligt, måste börja läsa mer. Inte för att just den boken var särskilt bra, men en bok som påbörjas måste läsas ut.
Ingen viktkontroll-tablett idag, dagen har gått galant ändå. Och kollade fettprocent och BMI. 17% och BMI 17,9. Känns så skönt.
Insåg att jag inte riktigt bryr mig om hur fet jag är längre. Bryr mig gör jag såklart, jag känner mig inte tillräckligt smal. Men det är ok. Jag bryr mig inte, så länge jag inte går upp eller stannar kvar för länge på samma vikt. Det är en njutning varje halvkilo som går ner. Det är en njutning att inte äta, de dagar man har full kontroll och kan ägna sig åt bättre saker än att äta.
Pajen blev inte av, fick migrän istället igår, och idag har varit en flytande dag. Men imorgon. Är ledig. Ska ut och ränna en massa på stan, och kan efter det med gott samvete göra en paj. Hehe, tre dagar har man sett fram emot det. Tänk vad gott det kommer bli.
Ännu en kopp te får det bli nu. Och läsa lite av den andra boken jag har påbörjad innan det är dags att sova.
Planera mera
Riktigt bra dag idag. Vart på stående fot större delen av dagen. Bra bra. Mycket gjort och mycket röra på sig.
Så gott som frisk idag. Ingefära och svettas ut febern gjorde susen.
Dagens mål:
Rågbröd (70 kcal) och tomat- och basilikasoppa (60 kcal) (knappt, åt inte upp det, så blev väl egentligen sammanlagt 100 kcal)
Och några koppar kaffe (6 kcal)
En kopp te (2 kcal)
Blir möjligtvis en apelsin eller ett äpple till kvällsmat. Eller lite mer te eller kaffe.
Har planer på att lägga upp lite veganska nyttiga rätter med jämna mellanrum här på bloggen. Sitter just nu och planerar morgondagens mat. Tofu- och spenatpaj. Letar nu runt efter ett annat alternativ till margarin i pajskalet. Förslaget var att byta ut större delen mot kesella, så letar jag febrilt efter ett veganskt alternativ till kesella. Tofuline eller soyghurt är mina förslag. Får se om jag byter ut allt margarin mot detta eller ej. Imorgon kommer smak, konsistens och kalorirapport.
Denna jakt får all sug och hunger att blekna. Jag ser så mycket fram emot att laga det imorgon och blir uppslukad av att leta info. Och det är så kul att laga mat. Sen är det ju tyvärr inte lika kul att äta den. Eller att slänga mat.
Ser fram emot morgondagen. Dags för kombinerad städ- och dansstund.
Så gott som frisk idag. Ingefära och svettas ut febern gjorde susen.
Dagens mål:
Rågbröd (70 kcal) och tomat- och basilikasoppa (60 kcal) (knappt, åt inte upp det, så blev väl egentligen sammanlagt 100 kcal)
Och några koppar kaffe (6 kcal)
En kopp te (2 kcal)
Blir möjligtvis en apelsin eller ett äpple till kvällsmat. Eller lite mer te eller kaffe.
Har planer på att lägga upp lite veganska nyttiga rätter med jämna mellanrum här på bloggen. Sitter just nu och planerar morgondagens mat. Tofu- och spenatpaj. Letar nu runt efter ett annat alternativ till margarin i pajskalet. Förslaget var att byta ut större delen mot kesella, så letar jag febrilt efter ett veganskt alternativ till kesella. Tofuline eller soyghurt är mina förslag. Får se om jag byter ut allt margarin mot detta eller ej. Imorgon kommer smak, konsistens och kalorirapport.
Denna jakt får all sug och hunger att blekna. Jag ser så mycket fram emot att laga det imorgon och blir uppslukad av att leta info. Och det är så kul att laga mat. Sen är det ju tyvärr inte lika kul att äta den. Eller att slänga mat.
Ser fram emot morgondagen. Dags för kombinerad städ- och dansstund.
...och minns måndagen istället.
Idag tycker jag synd om mig själv. Sjuk i kroppen, den känns så svag. Varenda muskel är öm och allting värker. Fryser konstant (fast det gör jag ju iof även när jag är frisk, så det kanske inte räknas). Sov dåligt inatt. Som vanligt. Mellan två och fem någonting tror jag att jag sov. På ett ungefär.
När jag vaknade trodde jag inte att jag skulle kunna resa mig upp ur sängen. Men tog ett äpple och en kopp örtte med honung i till frukost och piggnade till något. Iväg för inspelning hela dagen. Mellan tagningarna satt jag och huttrade, men folket var snälla och la filtar på mig. Riktigt stolt att jag lyckades hålla igång hela dagen trots att det kändes som om jag skulle däcka när som helst. La mig ner ett par gånger, men inte mer.
Och idag kändes det riktigt bra med gruppen igen. Insåg att de är kul. Fick dock en massa skrattanfall, så flera tagningar drog ut på tiden. Men det kan det vara värt. Att få skratta av sig för ingenting tillsammans.
Drack en kopp kaffe till lunch. Bra bra.
Kom hem för en halvtimma sen. 1 dl spenat- och tomatsoppa och en kopp kaffe till middag. Tog lite selleri också, men blev mätt på soppan. Får ha sellerin att knapra på om jag blir sugen senare helt enkelt.
Och nu är det dags att vila de möra benen en stund innan man beger sig ut på promenad.
När jag vaknade trodde jag inte att jag skulle kunna resa mig upp ur sängen. Men tog ett äpple och en kopp örtte med honung i till frukost och piggnade till något. Iväg för inspelning hela dagen. Mellan tagningarna satt jag och huttrade, men folket var snälla och la filtar på mig. Riktigt stolt att jag lyckades hålla igång hela dagen trots att det kändes som om jag skulle däcka när som helst. La mig ner ett par gånger, men inte mer.
Och idag kändes det riktigt bra med gruppen igen. Insåg att de är kul. Fick dock en massa skrattanfall, så flera tagningar drog ut på tiden. Men det kan det vara värt. Att få skratta av sig för ingenting tillsammans.
Drack en kopp kaffe till lunch. Bra bra.
Kom hem för en halvtimma sen. 1 dl spenat- och tomatsoppa och en kopp kaffe till middag. Tog lite selleri också, men blev mätt på soppan. Får ha sellerin att knapra på om jag blir sugen senare helt enkelt.
Och nu är det dags att vila de möra benen en stund innan man beger sig ut på promenad.
Och så glömmer vi av den här söndagen...
Dagen började dåligt. Riktigt dåligt. Vaknade upp hos vän. Åt dumt nog frukost där. Tre mackor med smör och kaffe. Usch usch usch. Men det var bara början.
Hade tänkt ta en sväng förbi skolan och plugga. Eftersom jag fortfarande var något full beslöt jag mig för att köpa lite mat för att piggna till. Och oj oj oj. En fyllehungrig sate borde ICKE få släppas in på Willys! En spenatpaj. Visst, den kunde jag faktiskt gå med på. MEN. En tablettask Viol på det. Inte nog med det. ÄVEN en 40 gramspåse chips! Trodde ni det var slut där? Nej nej, i skolan köpte jag TILL RÅGA PÅ ALLT en Snickers PLUS en Twix! Fy fy fy!
Promenerade hem. Nojjade mig över middagen med vännerna. Känns som om det var första gången på länge jag ätit i någons sällskap. Ville egentligen ställa in, men kunde inte med det. Vill inte att de ska få sina misstänksamma blickar bekräftade. Jag tror att de har fått för sig att jag inte äter alls bara för att jag inte tycker om att äta i sällskap.
Kom dock hyfsat billigt undan. Spenat- och tomatlasagne. Sås av light sojamjölk. Iof ost på ovansidan. Blev nöjd med storleken. Inte så liten att någon kommenterade biten. Inte alltför stor för att ge mig ångest. Och åt inte det översta (ostlagret). Åt långsamt, tills A beautiful mind började. När folket kom in i filmen passade jag på att duka av och slänga en tredjedel av min lasagne. Hehe, a perfect crime ^^
Så även om dagen började riktigt illa så slutade den rätt så ok.
Frågan är bara hur länge det kan fortsätta. Antingen blir jag mer paranoid, eller så ser folk mer än jag vill att de ska se. Förhoppningsvis är jag bara paranoid. Blir lätt det. Fick för mig att folk slängde blickar mot min tallrik under middagen. Att de pratar om mig när jag inte är där. Att de håller koll helt enkelt och vakar över minsta steg jag tar. Jag måste lära mig att ta det lugnt. Ett par människor är misstänksamma mot mig, de har ju sagt det rätt ut. Men de andra, det är bara mina inbillningar grundat på min rädsla för att de ska ställa mig mot väggen.
Suck. Vad man analyserar och vränger på saker efter ett par glas vin.
Alkohol borde vara förbjudet.
Hade tänkt ta en sväng förbi skolan och plugga. Eftersom jag fortfarande var något full beslöt jag mig för att köpa lite mat för att piggna till. Och oj oj oj. En fyllehungrig sate borde ICKE få släppas in på Willys! En spenatpaj. Visst, den kunde jag faktiskt gå med på. MEN. En tablettask Viol på det. Inte nog med det. ÄVEN en 40 gramspåse chips! Trodde ni det var slut där? Nej nej, i skolan köpte jag TILL RÅGA PÅ ALLT en Snickers PLUS en Twix! Fy fy fy!
Promenerade hem. Nojjade mig över middagen med vännerna. Känns som om det var första gången på länge jag ätit i någons sällskap. Ville egentligen ställa in, men kunde inte med det. Vill inte att de ska få sina misstänksamma blickar bekräftade. Jag tror att de har fått för sig att jag inte äter alls bara för att jag inte tycker om att äta i sällskap.
Kom dock hyfsat billigt undan. Spenat- och tomatlasagne. Sås av light sojamjölk. Iof ost på ovansidan. Blev nöjd med storleken. Inte så liten att någon kommenterade biten. Inte alltför stor för att ge mig ångest. Och åt inte det översta (ostlagret). Åt långsamt, tills A beautiful mind började. När folket kom in i filmen passade jag på att duka av och slänga en tredjedel av min lasagne. Hehe, a perfect crime ^^
Så även om dagen började riktigt illa så slutade den rätt så ok.
Frågan är bara hur länge det kan fortsätta. Antingen blir jag mer paranoid, eller så ser folk mer än jag vill att de ska se. Förhoppningsvis är jag bara paranoid. Blir lätt det. Fick för mig att folk slängde blickar mot min tallrik under middagen. Att de pratar om mig när jag inte är där. Att de håller koll helt enkelt och vakar över minsta steg jag tar. Jag måste lära mig att ta det lugnt. Ett par människor är misstänksamma mot mig, de har ju sagt det rätt ut. Men de andra, det är bara mina inbillningar grundat på min rädsla för att de ska ställa mig mot väggen.
Suck. Vad man analyserar och vränger på saker efter ett par glas vin.
Alkohol borde vara förbjudet.
En hyfsat perfekt dag
Ja. Trots att jag vaknade upp i morse och slängde i mig massa chilinötter till frukost (kaloribombombomb). Men åt precis middag. Tomat- och spenatsoppa. Upptäckte att jag blev mätt på en dl, 20 kcal, yeah! Så har man dessutom mat till imorgon ^^
Idag känns det som en dag med full kontroll. Visst är jag medveten om att det kan brytas när som helst (och säkert kommer göra det till och från), men det är en skön känsla. Känns särskilt bra efter dessa dåliga dagar som passerat. Jag insåg även idag hur mycket "bättre" mina hetsdagar blivit. För en månad sedan innebar en hetsdag mellan 2000-3000 kcal, numer ligger det oftast strax under 1000 kcal, och aldrig mer än 1300 kcal.
Jag måste börja äta riktig mat varje dag. Påhoppad även idag. Hade lagt upp bilder från gårdagen, och blev anklagad för att se anorektisk ut. Bara för att det var taget i en viss vinkel, jag hade strumpbyxor som smalnade av benen och höga klackar för en gångsskull. Eller så får jag sluta klä mig så. Orkar inte med sånt tjat. Om de bara kunde respektera att jag känner mig fet och vill bli lite smalare. Jag äter ju.
Det tog emot lite idag att äta. Var ju egentligen inte särskilt hungrig eller sugen på något. Men jag gör det för de andras skull. Och lite min egna. Vill inte gå så långt som att jag får ångest över minsta lilla salladsblad.
Men idag kände jag mig nyttig. Vitaminkick som kroppen blev glad över! Spenat och selleri - de absolut bästa grönsakerna i världshistorien! Lite kalorier och mycket näring, det är ju så det ska vara!
Dags för dagens andra cigarett. Tro det eller ej. Ja. Jag har bara rökt EN cigg idag! Måste vara rekord. Jag är ju übernyttig idag!
Och sedan lite träning innan man hoppar in i duschen och fixar iordning sig för en lugn hemmakväll med goda vänner och rödvin.
En hyfsat perfekt dag som sagt.
Idag känns det som en dag med full kontroll. Visst är jag medveten om att det kan brytas när som helst (och säkert kommer göra det till och från), men det är en skön känsla. Känns särskilt bra efter dessa dåliga dagar som passerat. Jag insåg även idag hur mycket "bättre" mina hetsdagar blivit. För en månad sedan innebar en hetsdag mellan 2000-3000 kcal, numer ligger det oftast strax under 1000 kcal, och aldrig mer än 1300 kcal.
Jag måste börja äta riktig mat varje dag. Påhoppad även idag. Hade lagt upp bilder från gårdagen, och blev anklagad för att se anorektisk ut. Bara för att det var taget i en viss vinkel, jag hade strumpbyxor som smalnade av benen och höga klackar för en gångsskull. Eller så får jag sluta klä mig så. Orkar inte med sånt tjat. Om de bara kunde respektera att jag känner mig fet och vill bli lite smalare. Jag äter ju.
Det tog emot lite idag att äta. Var ju egentligen inte särskilt hungrig eller sugen på något. Men jag gör det för de andras skull. Och lite min egna. Vill inte gå så långt som att jag får ångest över minsta lilla salladsblad.
Men idag kände jag mig nyttig. Vitaminkick som kroppen blev glad över! Spenat och selleri - de absolut bästa grönsakerna i världshistorien! Lite kalorier och mycket näring, det är ju så det ska vara!
Dags för dagens andra cigarett. Tro det eller ej. Ja. Jag har bara rökt EN cigg idag! Måste vara rekord. Jag är ju übernyttig idag!
Och sedan lite träning innan man hoppar in i duschen och fixar iordning sig för en lugn hemmakväll med goda vänner och rödvin.
En hyfsat perfekt dag som sagt.
Känns som om slutet är nära
Antingen det eller så blir jag bara mer paranoid. Folk har kommenterat min vikt lite halvt, inget direkt anklagande. Vissa har vetat om att jag äter mindre än vanligt, men inte riktigt allt.
Men det känns som om det eskalerar. Först en vän som anklagade mig för att ha tappat kontrollen. Sen idag. En annan vän ringde. Frågade hur det går med ätandet. Som tur var kunde jag utan att ljuga säga att jag precis köpt en falafel. Fick frågan hur ofta jag äter, men det var tydligen inte nog enligt henne. Men bättre än innan. Som tur var kom inte frågan hur mycket. JAG VILL INTE BÖRJA LJUGA FÖR MINA VÄNNER!
Och sen kom den. Frågan. "Anser du att du har anorexia?". Blev helt stum. Skrattade bort det. Vad fan var det för fråga? Klart jag inte har (eller?). Men blir mer och mer nojig inför att återvända till sommaren. För jag kommer att ha gått ner mer. Vågen har mer eller mindre klättrat neråt de senaste 1½ åren, varför skulle den sluta nu? Kommer jag tvingas börja ljuga då? Nu är det ju ok, nu tvingas de ju lita på mig, de som jag inte träffar. "Jag litar på dig". Hur ska jag tackla det? Jag vill inte smussla och slingra mig, jag vill bara leva mitt egna liv. Jag uppskattar att de bryr sig om mig, men jag vill inte att de ska oroa sig. Det är ingen fara med mig. Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Och min flytande dag gick som sagt i stöpet. Falafel och lakrits. Nåväl. Känner mig inte särskilt tjock iaf. Men magen gjorde uppror mot falafeln. Den tyckte inte om att jag stoppade i mig såpass mycket mat. Och nu gör den ont trots att det var tre timmar sedan jag åt den. Det får bli min läxa. Dock blev jag både glad och besviken idag. Shoppade kläder på second hand. Hittade en fin, kort, svart klänning. Satt bra. Förutom att höftbenen verkade enorma. Det såg ut som om jag skulle spetsa någon om de kom för nära. Med tanke på folks reaktioner i övrigt var det ingen bra idé att köpa den. Synd. Men lite nöjd över att höftbenen sticker ut är jag allt.
En ny dag imorgon. Bara att gå vidare.
Men det känns som om det eskalerar. Först en vän som anklagade mig för att ha tappat kontrollen. Sen idag. En annan vän ringde. Frågade hur det går med ätandet. Som tur var kunde jag utan att ljuga säga att jag precis köpt en falafel. Fick frågan hur ofta jag äter, men det var tydligen inte nog enligt henne. Men bättre än innan. Som tur var kom inte frågan hur mycket. JAG VILL INTE BÖRJA LJUGA FÖR MINA VÄNNER!
Och sen kom den. Frågan. "Anser du att du har anorexia?". Blev helt stum. Skrattade bort det. Vad fan var det för fråga? Klart jag inte har (eller?). Men blir mer och mer nojig inför att återvända till sommaren. För jag kommer att ha gått ner mer. Vågen har mer eller mindre klättrat neråt de senaste 1½ åren, varför skulle den sluta nu? Kommer jag tvingas börja ljuga då? Nu är det ju ok, nu tvingas de ju lita på mig, de som jag inte träffar. "Jag litar på dig". Hur ska jag tackla det? Jag vill inte smussla och slingra mig, jag vill bara leva mitt egna liv. Jag uppskattar att de bryr sig om mig, men jag vill inte att de ska oroa sig. Det är ingen fara med mig. Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Och min flytande dag gick som sagt i stöpet. Falafel och lakrits. Nåväl. Känner mig inte särskilt tjock iaf. Men magen gjorde uppror mot falafeln. Den tyckte inte om att jag stoppade i mig såpass mycket mat. Och nu gör den ont trots att det var tre timmar sedan jag åt den. Det får bli min läxa. Dock blev jag både glad och besviken idag. Shoppade kläder på second hand. Hittade en fin, kort, svart klänning. Satt bra. Förutom att höftbenen verkade enorma. Det såg ut som om jag skulle spetsa någon om de kom för nära. Med tanke på folks reaktioner i övrigt var det ingen bra idé att köpa den. Synd. Men lite nöjd över att höftbenen sticker ut är jag allt.
En ny dag imorgon. Bara att gå vidare.
Isolering
Jag har börjat isolera mig. Drar mig för att träffa folk. Är så rädd för konfrontation. Jag kan inte med att ljuga om någon frågar rätt ut. Slingra sig i all ära, men har blivit lite mycket sånt det sista.
När någon frågar om man aldrig äter är det ju bara att säga jo det gör jag. Man behöver ju inte säga hur ofta.
Hur ofta äter du? Ett par gånger om dagen, man behöver ju inte säga hur mycket.
Men snart är jag rädd för att den frågan dyker upp, och vad ska jag då svara?
Och så kryper jag längre in. Struntade i att gå ut i lördags. Och sedan dess har jag bara träffat folk två gånger. Vill verkligen inte. Vill inte isolera mig egentligen. Men vill heller inte känna deras granskande blickar. När jag tar en kopp kaffe till lunch en heldag i skolan. Det faktum att alla mina kläder numer är mer eller mindre för stora. Att jag sover sämre och har svårare att koncentrera mig.
Är ständigt på min vakt. Blir paranoid. Får för mig att någon helt plötsligt ska ta upp det. Måste försöka börja äta mer med andra så de lugnar sig. Men jag kan inte med. Dessutom tror jag folk är väldigt less på mig. Och jag kan förstå dem. Jag skulle inte orkat med mig själv. Därför är det lika bra att dra sig undan, de ska inte behöva lida för att jag är jobbig. De ska inte behöva känna att de måste hålla koll på mig, ta hand om mig.
Ibland får jag en önskan att någon ska knacka på min dörr och konfrontera mig. Men det är samtidigt det jag är som mest rädd för. Anklaganden. Att någon försöker proppa i mig mat. Det jag vill är att någon konfronterar mig, men inte försöker ändra på mig. Bara någon att tala ut med, som stöttar utan att uppmuntra. Bara är där. Utan dömande ord.
Är jag sjuk? Jag säger nej, men samtidigt är det en liten röst inom mig som försiktigt säger "Inte...?". Satte upp mål i höstas över vikt och mått. Tänkte att när jag är sån, DÅ är jag nöjd. Passerade de målen för en månad sen och insåg hur fel jag hade haft. Kände mig nästan lika tjock som innan. Det har ju blivit en skillnad, men jag är långt ifrån nöjd.
(Start 3/10 - mål - nuvarande 10/4)
Armar: 29 cm - 25 cm - 25 cm
Lår: 54 cm - 50 cm - 47 cm
Rumpa: 98 cm - 90 cm - 88 cm
Magen: 87 cm - 80 cm - 78 cm
Vikt: 64 kg - 57 kg - 53 kg
Midjan mätte jag inte innan, men den har gått från 67 cm till 66 cm på en månad.
Det har ju dessutom gått exakt en månad sedan mitt första inlägg och det målet är nått. BMI på 18,1. Kroppsfett 18% eller 21% (finns uppenbarligen två sätt att räkna ut det).
Varför känner jag mig då fortfarande så tjock? Missvisande jävla kuk mått! Varför kan jag inte känna mig smal för. Varför väller fettet ut. Jag hatar fett, jag vill ha ben. Inte bara, jag vill inte se ut som ett vandrande skelett. Utan få kontraster. Lite fett måste man ha, men benen ska sticka ut så det blir lite kontrast. Så man inte ser ut och känner sig som en uppsvälld ballong.
När någon frågar om man aldrig äter är det ju bara att säga jo det gör jag. Man behöver ju inte säga hur ofta.
Hur ofta äter du? Ett par gånger om dagen, man behöver ju inte säga hur mycket.
Men snart är jag rädd för att den frågan dyker upp, och vad ska jag då svara?
Och så kryper jag längre in. Struntade i att gå ut i lördags. Och sedan dess har jag bara träffat folk två gånger. Vill verkligen inte. Vill inte isolera mig egentligen. Men vill heller inte känna deras granskande blickar. När jag tar en kopp kaffe till lunch en heldag i skolan. Det faktum att alla mina kläder numer är mer eller mindre för stora. Att jag sover sämre och har svårare att koncentrera mig.
Är ständigt på min vakt. Blir paranoid. Får för mig att någon helt plötsligt ska ta upp det. Måste försöka börja äta mer med andra så de lugnar sig. Men jag kan inte med. Dessutom tror jag folk är väldigt less på mig. Och jag kan förstå dem. Jag skulle inte orkat med mig själv. Därför är det lika bra att dra sig undan, de ska inte behöva lida för att jag är jobbig. De ska inte behöva känna att de måste hålla koll på mig, ta hand om mig.
Ibland får jag en önskan att någon ska knacka på min dörr och konfrontera mig. Men det är samtidigt det jag är som mest rädd för. Anklaganden. Att någon försöker proppa i mig mat. Det jag vill är att någon konfronterar mig, men inte försöker ändra på mig. Bara någon att tala ut med, som stöttar utan att uppmuntra. Bara är där. Utan dömande ord.
Är jag sjuk? Jag säger nej, men samtidigt är det en liten röst inom mig som försiktigt säger "Inte...?". Satte upp mål i höstas över vikt och mått. Tänkte att när jag är sån, DÅ är jag nöjd. Passerade de målen för en månad sen och insåg hur fel jag hade haft. Kände mig nästan lika tjock som innan. Det har ju blivit en skillnad, men jag är långt ifrån nöjd.
(Start 3/10 - mål - nuvarande 10/4)
Armar: 29 cm - 25 cm - 25 cm
Lår: 54 cm - 50 cm - 47 cm
Rumpa: 98 cm - 90 cm - 88 cm
Magen: 87 cm - 80 cm - 78 cm
Vikt: 64 kg - 57 kg - 53 kg
Midjan mätte jag inte innan, men den har gått från 67 cm till 66 cm på en månad.
Det har ju dessutom gått exakt en månad sedan mitt första inlägg och det målet är nått. BMI på 18,1. Kroppsfett 18% eller 21% (finns uppenbarligen två sätt att räkna ut det).
Varför känner jag mig då fortfarande så tjock? Missvisande jävla kuk mått! Varför kan jag inte känna mig smal för. Varför väller fettet ut. Jag hatar fett, jag vill ha ben. Inte bara, jag vill inte se ut som ett vandrande skelett. Utan få kontraster. Lite fett måste man ha, men benen ska sticka ut så det blir lite kontrast. Så man inte ser ut och känner sig som en uppsvälld ballong.
Tappat kontrollen?
Har jag verkligen det? Blev anklagad för det, jag som precis börjat känna att jag har kontroll.
Självklart fattade jag vad hon menade, så för att bevisa för mig själv att hon hade fel åt jag idag. Trots att jag inte var hungrig.
Frukost: Granatäpple och solroskärnor = 120 kcal (shit vad solrosfrön är kalorispäckade, men kroppen behöver faktiskt de nyttiga fetterna)
Middag: Spenatpotatismos med champinjoner och morot = 125 kcal
Se, jag kan äta bara jag vill. Visst mådde jag lite illa efter middagen som vanligt, men vägrade spy. Det är en reflex jag ska jobba mig ifrån. Man ska vara rädd om sina tänder och den näring man får. Och spenat är bra. Men vad man blir hungrig av att äta.
Det matigaste på 40 timmar jag fått i mig var några koppar kaffe och ändå var jag inte hungrig. Men så äter man lite en dag, och magen börjar gny efter mer. Iof är hunger inget svårt att stå emot, det är sug som är det värsta.
Tre gånger idag har jag stått emot lakritssug, känns bra.
Första gången när jag skulle köpa cigaretter. Egentligen hade jag så det räckte, men gick till affären för att jag ville ha lakrits och kände mig dum att bara köpa det. Men det blev bara cigg ändå, ångrade mig i kassan.
Andra gången under dagens långpromenad. Suget uppstod. Tog en omväg för att komma till en affär, men när jag var strax utanför frågade jag mig själv om det var värt det. Lovade mig själv middag om några timmar istället, gick med på det och vände hem istället. Extra promenad och ingen laktris. Skitbra.
Tredje gången för några timmar sen. Funderade på att gå ner till macken. Men tog ett glas brus istället och suget försvann.
Och jag sov middag på eftermiddagen-kvällen, så inatt kan jag utan dåligt samvete vara vaken.
Skulle jag ha tappat kontrollen? Jag har ju stenkoll.
Självklart fattade jag vad hon menade, så för att bevisa för mig själv att hon hade fel åt jag idag. Trots att jag inte var hungrig.
Frukost: Granatäpple och solroskärnor = 120 kcal (shit vad solrosfrön är kalorispäckade, men kroppen behöver faktiskt de nyttiga fetterna)
Middag: Spenatpotatismos med champinjoner och morot = 125 kcal
Se, jag kan äta bara jag vill. Visst mådde jag lite illa efter middagen som vanligt, men vägrade spy. Det är en reflex jag ska jobba mig ifrån. Man ska vara rädd om sina tänder och den näring man får. Och spenat är bra. Men vad man blir hungrig av att äta.
Det matigaste på 40 timmar jag fått i mig var några koppar kaffe och ändå var jag inte hungrig. Men så äter man lite en dag, och magen börjar gny efter mer. Iof är hunger inget svårt att stå emot, det är sug som är det värsta.
Tre gånger idag har jag stått emot lakritssug, känns bra.
Första gången när jag skulle köpa cigaretter. Egentligen hade jag så det räckte, men gick till affären för att jag ville ha lakrits och kände mig dum att bara köpa det. Men det blev bara cigg ändå, ångrade mig i kassan.
Andra gången under dagens långpromenad. Suget uppstod. Tog en omväg för att komma till en affär, men när jag var strax utanför frågade jag mig själv om det var värt det. Lovade mig själv middag om några timmar istället, gick med på det och vände hem istället. Extra promenad och ingen laktris. Skitbra.
Tredje gången för några timmar sen. Funderade på att gå ner till macken. Men tog ett glas brus istället och suget försvann.
Och jag sov middag på eftermiddagen-kvällen, så inatt kan jag utan dåligt samvete vara vaken.
Skulle jag ha tappat kontrollen? Jag har ju stenkoll.
Ångest inför sömn
Insikterna bara hopar sig. Har varit duktig idag, ingen mat. Varit i skolan. Druckit massa kaffe.
FÖR...
Sömnen...totalt uppfuckad... Natten (nå, morgonen...) till söndagen sov jag mindre än fyra timmar. Inatt inget alls. Har blivit alldeles för många sådana nätter det senaste. Det är inte det att jag inte skulle kunna sova om jag väl försökte, men jag vill inte. Verkligen inte. Och idag, på promenaden hem. Det slog mig iskallt i ansiktet, precis som det iskalla vattnet jag skvätte på mig i skolan för att piggna till (men återkommer dit senare).
Jag har börjat få obehag, nästan (läs: NÄSTAN) ångest, inför tanken på att sova, att lägga mig, och känner mig stolt de nätter jag slipper. Samma känsla som en dag utan mat! Vad får jag ut av att inte sova? Inget. Jag slösar bort mina nätter. Gör inget särskilt, men det är väldigt terapeutiskt. Surfa runt på internet. Lyssna på bra musik och skuttar runt i rummet full av energi. Skriva av mig. Ha meningslösa konversationer över MSN. Fast när MSN-kamraterna går och lägger sig går jag till skolan. Eller bara fortsätter vara vaken.
Jag avskyr att sova. Känns som slöseri med tid (som om de saker jag gör istället skulle vara så mycket bättre). Blir riktigt nojig de dagar jag sover över åtta timmar. 4-6 timmar är vad jag brukar sova. Och varje natt intalar jag mig att jag ska göra något vettigt. Inatt gjorde jag tack och lov lite vettigt skolarbete, men inte mycket.
Hur gick dagen efter då? Natten till lördagen sov jag inte riktigt bra, då jag hade sällskap och vaknade upp titt som tätt. Och nu, måndag, efter en hel helg med uppfuckad sömn. Första halvan av dagen var ett helvete.
När jag gick hemifrån var jag riktigt riktigt pigg! Var full av energi och såg VÄLDIGT mycket fram emot dagens föreläsning som handlade om det jag vill inrikta mig på i utbildningen plus det faktum att jag inte svikit min grupp utan faktiskt gjort min del, även om det var i sista minuten.
Men efter en halvtimmas promenad när jag nådde skolan kände jag hur energin sipprade ut. Plötsligt blev jag helt tom och var nära att börja gråta helt öppet (jag som aldrig gråter för mig själv ens längre!). Ställde mig vid klasskamraterna och oturligt nog var läraren sen. Kände hur svag jag kände mig och blek, och ville bara sätta mig ner.
In för tre timmars föreläsning. Kände mig illamående och ofokuserad. Efter några minuter började ögonlocken flacka. Så där satt jag i en tidvis mörk bio med mjuka stolar och skulle uppmärksamt kolla på olika filmklipp och anteckna vad som sades. Jag skrev. Kollade ner och insåg att jag bara skrivit massa treor av någon anledning.
Jag skakade och vid första rasten skyndade jag mig ut för kaffe och cigarett. Stod och pratade med en klasskamrat, men insåg att jag inte riktigt fattade vad vi pratade om. In på toa och höll underarmarna under iskallt vatten tills det gjorde ont och skvätte vatten i ansiktet. Kollade mig i spegeln och insåg att min pupiller var gigantiska. Insåg att det mycket möjligt var alla de rosenrotpiller och liter med kaffe jag hinkat i mig under natten/morgonen (blev inte mer än ett par glas rödvin som tur var).
Det kändes som om folk kollade lite snett på mig, och jag kan förstå dom. Stora pupiller i stirriga ögon. Talade något mindre tydligt än vanligt. Var något svag i balans och fokus. Darriga händer. Höll på att somna trots att jag satt och nöp mig hårt i armarna.
Men efter första rasten...läraren släckte ner, skulle visa ett klipp. Och helt plötsligt tycker jag mig se en kvinnovålnad liksom resa sig upp snett framför mig och sträcka ut armarna mot mig. Jag stelnade till och blev uppriktigt sagt rädd i ett ögonblick. Tur att det var mörkt då.
Som tur var piggnade jag till efter den andra rasten och ytterligare kaffe, cigg och iskallt vatten och lyckades skärpa mig. Tur det, för efter föreläsningen hade vi gruppmöte och planering i två timmar, och jag lyckades få ur mig det jag ville.
Känns som om de andra trodde jag var drogad eller något. Och ibland tänker jag på det. Känner för att köpa amfetamin för att kunna hålla mig pigg. Vad är det för jävla tankar? Hur har de kommit? Nu är jag pigg även det fortfarande känns som om ögonlocken är svullna. Ska vänta tills kvällen, måste fixa skolarbete (som jag skulle kunnat gjort nu, men självklart sitter jag åter och slösar bort min tid).
Saken är bara den...
...att en del av mig ändå funderar på att stanna uppe hela natten...
FÖR...
Sömnen...totalt uppfuckad... Natten (nå, morgonen...) till söndagen sov jag mindre än fyra timmar. Inatt inget alls. Har blivit alldeles för många sådana nätter det senaste. Det är inte det att jag inte skulle kunna sova om jag väl försökte, men jag vill inte. Verkligen inte. Och idag, på promenaden hem. Det slog mig iskallt i ansiktet, precis som det iskalla vattnet jag skvätte på mig i skolan för att piggna till (men återkommer dit senare).
Jag har börjat få obehag, nästan (läs: NÄSTAN) ångest, inför tanken på att sova, att lägga mig, och känner mig stolt de nätter jag slipper. Samma känsla som en dag utan mat! Vad får jag ut av att inte sova? Inget. Jag slösar bort mina nätter. Gör inget särskilt, men det är väldigt terapeutiskt. Surfa runt på internet. Lyssna på bra musik och skuttar runt i rummet full av energi. Skriva av mig. Ha meningslösa konversationer över MSN. Fast när MSN-kamraterna går och lägger sig går jag till skolan. Eller bara fortsätter vara vaken.
Jag avskyr att sova. Känns som slöseri med tid (som om de saker jag gör istället skulle vara så mycket bättre). Blir riktigt nojig de dagar jag sover över åtta timmar. 4-6 timmar är vad jag brukar sova. Och varje natt intalar jag mig att jag ska göra något vettigt. Inatt gjorde jag tack och lov lite vettigt skolarbete, men inte mycket.
Hur gick dagen efter då? Natten till lördagen sov jag inte riktigt bra, då jag hade sällskap och vaknade upp titt som tätt. Och nu, måndag, efter en hel helg med uppfuckad sömn. Första halvan av dagen var ett helvete.
När jag gick hemifrån var jag riktigt riktigt pigg! Var full av energi och såg VÄLDIGT mycket fram emot dagens föreläsning som handlade om det jag vill inrikta mig på i utbildningen plus det faktum att jag inte svikit min grupp utan faktiskt gjort min del, även om det var i sista minuten.
Men efter en halvtimmas promenad när jag nådde skolan kände jag hur energin sipprade ut. Plötsligt blev jag helt tom och var nära att börja gråta helt öppet (jag som aldrig gråter för mig själv ens längre!). Ställde mig vid klasskamraterna och oturligt nog var läraren sen. Kände hur svag jag kände mig och blek, och ville bara sätta mig ner.
In för tre timmars föreläsning. Kände mig illamående och ofokuserad. Efter några minuter började ögonlocken flacka. Så där satt jag i en tidvis mörk bio med mjuka stolar och skulle uppmärksamt kolla på olika filmklipp och anteckna vad som sades. Jag skrev. Kollade ner och insåg att jag bara skrivit massa treor av någon anledning.
Jag skakade och vid första rasten skyndade jag mig ut för kaffe och cigarett. Stod och pratade med en klasskamrat, men insåg att jag inte riktigt fattade vad vi pratade om. In på toa och höll underarmarna under iskallt vatten tills det gjorde ont och skvätte vatten i ansiktet. Kollade mig i spegeln och insåg att min pupiller var gigantiska. Insåg att det mycket möjligt var alla de rosenrotpiller och liter med kaffe jag hinkat i mig under natten/morgonen (blev inte mer än ett par glas rödvin som tur var).
Det kändes som om folk kollade lite snett på mig, och jag kan förstå dom. Stora pupiller i stirriga ögon. Talade något mindre tydligt än vanligt. Var något svag i balans och fokus. Darriga händer. Höll på att somna trots att jag satt och nöp mig hårt i armarna.
Men efter första rasten...läraren släckte ner, skulle visa ett klipp. Och helt plötsligt tycker jag mig se en kvinnovålnad liksom resa sig upp snett framför mig och sträcka ut armarna mot mig. Jag stelnade till och blev uppriktigt sagt rädd i ett ögonblick. Tur att det var mörkt då.
Som tur var piggnade jag till efter den andra rasten och ytterligare kaffe, cigg och iskallt vatten och lyckades skärpa mig. Tur det, för efter föreläsningen hade vi gruppmöte och planering i två timmar, och jag lyckades få ur mig det jag ville.
Känns som om de andra trodde jag var drogad eller något. Och ibland tänker jag på det. Känner för att köpa amfetamin för att kunna hålla mig pigg. Vad är det för jävla tankar? Hur har de kommit? Nu är jag pigg även det fortfarande känns som om ögonlocken är svullna. Ska vänta tills kvällen, måste fixa skolarbete (som jag skulle kunnat gjort nu, men självklart sitter jag åter och slösar bort min tid).
Saken är bara den...
...att en del av mig ändå funderar på att stanna uppe hela natten...
Destruktiva dag
Fan.
Alla dåliga saker jag gör har jag gjort idag.
Var vaken hela natten. Ångest. Saxen fram och klippte håret. Badrumsgolvet täckt av hårtestar.
Så fort macken öppnade gick jag dit. Bröd och ost. Hem och hetsa. Spy. Fan fan fan.
Fastade resten av dagen. Smuttade viktkontrollvatten. Slösade bort min dag genom att omväxlande stirra in i väggen och ibland in i datorn.
På kvällen. Choklad och salta pinnar. Tugga och spotta, inte svälja. Fan vad äcklig man känner sig. Men gott ändå. Men usch.
Har knarkat viktkontroll, hostmedicin, migräntabletter och rosenrot hela dagen och nu kommer rödvinet fram. Börjar bli lite uppåt iaf. Men kommer nog inte kunna sova inatt heller. Borde plugga. Som jag borde gjort hela helgen. Men jag slänger bort mina dagar. Vet inte vad jag gjort. Inget vettigt.
Fan fan fan fan fan...
Men nu sitter jag här. Med vinglas och solglasögon. Slösar bort tiden.
Men inatt SKA jag plugga.
Måste.
Ska.
Ja.
Alla dåliga saker jag gör har jag gjort idag.
Var vaken hela natten. Ångest. Saxen fram och klippte håret. Badrumsgolvet täckt av hårtestar.
Så fort macken öppnade gick jag dit. Bröd och ost. Hem och hetsa. Spy. Fan fan fan.
Fastade resten av dagen. Smuttade viktkontrollvatten. Slösade bort min dag genom att omväxlande stirra in i väggen och ibland in i datorn.
På kvällen. Choklad och salta pinnar. Tugga och spotta, inte svälja. Fan vad äcklig man känner sig. Men gott ändå. Men usch.
Har knarkat viktkontroll, hostmedicin, migräntabletter och rosenrot hela dagen och nu kommer rödvinet fram. Börjar bli lite uppåt iaf. Men kommer nog inte kunna sova inatt heller. Borde plugga. Som jag borde gjort hela helgen. Men jag slänger bort mina dagar. Vet inte vad jag gjort. Inget vettigt.
Fan fan fan fan fan...
Men nu sitter jag här. Med vinglas och solglasögon. Slösar bort tiden.
Men inatt SKA jag plugga.
Måste.
Ska.
Ja.
En bortslösad dag
Ja. Så kan det gå. Har bara gått hemifrån en gång idag. Ner till affären. För att köpa de där jävla ostbågarna. Och de var ta mig fan inte alls så goda som jag fått för mig. Men jag ska vända det här till något positivt, för jag är ju för helvete en positiv människa!
Jag vill inte vara en av de där som väljer bort något och sedan går och suktar efter det med blänkande Bambiögon och dreggel sipprandes från mungipan! Men jag vill inte heller vara en av de där som lyder varje impuls blint och bara slänger i sig, dag efter dag efter dag.
Gick till och från under hela dagen och fick ostbågesug. Åt linssoppa (stor portion, 160 kcal). Funderade lite till. Bestämde mig för att inte gå ut. Kolla på film, ja. Beslutade mig redan innan jag gick till affären att jag skulle köpa de där jävla ostbågarna ("light", 1000 fucking jävla kuk kalorier!). Eftersom jag nu varit så sugen hela dagen. Filmen och ostbågarna är slut, och magen äckligt full.
Jag har konstigt nog knappt någon ångest över det. Visst att jag spydde lite på rutin, men. Nej. Det känns faktiskt bra. Att kunna resonera. Hade jag gått ut hade jag fått i mig minst lika mycket kcal genom alkoholen. Jag var nära att inte skriva in vad jag ätit idag på kalorier.nu. Skämdes lite. Men ryckte tag i mig. Vaddå? Skämmas för att skriva upp vad man ätit? Jag vet ju redan vad jag ätit för helvete, lika bra att få det svart på vitt dokumenterat och allt. Jävla mes...se. 1300 kcal (ätit granatäpple och blåbärssoppa dessutom), fy fy. En smäll på handen och en uppmanande knuff bort ifrån det där. Se, det var helt enkelt inte så kul som du tänkt dig, så nu kan du helt enkelt gå vidare utan sånt strunt!
Och visst. Min mage är fett uppsvälld, men. Åter men. Imorgon är en ny dag. Och då jävlar! Har dessutom inte råd med mer mat den här månaden. 500 kr kvar. Man måste ju ha råd till cigaretter och lite vin också.
Kaffe ikväll är vad som gäller. Sitta uppe hela natten och skriva. Ta en promenad i soluppgången. Fan vad nice det låter!
Och förresten - Varning för ovårdat språk i texten ovan!
Jag vill inte vara en av de där som väljer bort något och sedan går och suktar efter det med blänkande Bambiögon och dreggel sipprandes från mungipan! Men jag vill inte heller vara en av de där som lyder varje impuls blint och bara slänger i sig, dag efter dag efter dag.
Gick till och från under hela dagen och fick ostbågesug. Åt linssoppa (stor portion, 160 kcal). Funderade lite till. Bestämde mig för att inte gå ut. Kolla på film, ja. Beslutade mig redan innan jag gick till affären att jag skulle köpa de där jävla ostbågarna ("light", 1000 fucking jävla kuk kalorier!). Eftersom jag nu varit så sugen hela dagen. Filmen och ostbågarna är slut, och magen äckligt full.
MEN...
Jag har konstigt nog knappt någon ångest över det. Visst att jag spydde lite på rutin, men. Nej. Det känns faktiskt bra. Att kunna resonera. Hade jag gått ut hade jag fått i mig minst lika mycket kcal genom alkoholen. Jag var nära att inte skriva in vad jag ätit idag på kalorier.nu. Skämdes lite. Men ryckte tag i mig. Vaddå? Skämmas för att skriva upp vad man ätit? Jag vet ju redan vad jag ätit för helvete, lika bra att få det svart på vitt dokumenterat och allt. Jävla mes...se. 1300 kcal (ätit granatäpple och blåbärssoppa dessutom), fy fy. En smäll på handen och en uppmanande knuff bort ifrån det där. Se, det var helt enkelt inte så kul som du tänkt dig, så nu kan du helt enkelt gå vidare utan sånt strunt!
Och visst. Min mage är fett uppsvälld, men. Åter men. Imorgon är en ny dag. Och då jävlar! Har dessutom inte råd med mer mat den här månaden. 500 kr kvar. Man måste ju ha råd till cigaretter och lite vin också.
Kaffe ikväll är vad som gäller. Sitta uppe hela natten och skriva. Ta en promenad i soluppgången. Fan vad nice det låter!
Och förresten - Varning för ovårdat språk i texten ovan!
Kontroll är njutning
Så tom. I magen och i huvudet.
Frukosten bestod av ett glas viktkontrollbrus. Jag vet inte om det hjälper eller ej, men jag har inte haft något sug att springa ner till affären och svulla som jag brukar baksmälledagar som dessa. *avbrott*
Där kom det. När jag skrev det började jag fundera på att köpa ostbågar. Kollade upp hur mycket kalorier diverse snacks innehåller på kalorier.nu och tänkte efter. Är det verkligen värt det? Lite ostbågar, och riskera att bryta ner den bra cirkeln jag hamnat i, den där hunger och sug är ytterst sällsynta. Nu när jag äntligen fått kontroll. Klämde lite på min feta mage med avsmak och smekte nyckelbenen. Ben ja, fett nej.Skönt att sugen numer går över efter någon minut. Såvida jag inte har en påse chips på rummet skulle jag inte ens hinna halvvägs till affären. Men varför skulle jag ha chips hemma? Skrattretande tanke.
Självkontroll är riktigt skönt. En ännu större njutning än matsvullande. Och utan ångest.
Det känns som om min kropp vill ha fett och salt. Frågan är om man ska vara snäll och ge kroppen lite linssoppa eller bli smal och äta ett äpple eller överleva dagen med kaffe. Om jag struntar i att gå ut ikväll slipper jag tänka på att äta riktigt idag. Det känns som en kväll jag kommer vilja spendera själv, just nu orkar jag knappt sitta vid datorn och skriva ens. Så mycket tankar som behöver redas ut.
Skulle ha tvättat idag. Orkade inte. Borde plugga nu. Vill inte. Borde ut och röra på fläsket under en trevlig vårpromenad. Orkar absolut inte. Vill gå ut och röka, orkar inte.
Vart fan är mina rosenrot?
Vår i luften och tomrum i magen
Kan det bli bättre än så?
Har vart ute på promenader två gånger idag. En gång själv, en gång med sällskap. Strålande sol och alldeles lagom varmt. Underbart.
Dagens mål - 1 dl spenatsoppa, 1 kaffe, vatten, Mitt Val Vegetarian-tablett, 15 cigaretter (ca) ^^
Vatten, just det. Dags för mer vatten. Med röd solhatt i, känns som om jag börjar bli lite förkyld. Kör alla förkylningskurer som går vid den här tiden på året. Hela vitpepparkorn. Röd solhatt. Ingefära. Vitlök. För säkerhetsskull. Har inte tid att bli sjuk, massa roligt skolgöra nu. Dessutom måste jag äta mer när jag är sjuk, annars tar det för evigt att bli frisk. Och det vill jag ju inte. Inte inte bli frisk, utan inte äta mer.
Har motstått "frestelser" idag. Under promenaden. Vän blev hungrig och ville återvända hem. Vi gick förbi en pizzeria. Kanske skulle man äta pizza, sa hon. Jag sa nej. Följde med henne hem. Hon undrade om jag iaf ville ha en macka. Nej sa jag igen, och skyllde på att jag ätit precis innan vi gick (det var ju nästan sant).
Frågan är om det blir en tredje frestelse och om jag då tvingas falla. Vi ska kolla på film senare ikväll. Är orolig för att det kommer på tal att sticka ner till ICA för godis och/eller chips. Blir det så kommer jag tvingas äta lite iaf. Vill inte väcka misstankar. Kommer inte ihåg när hon eller någon i vår umgängeskrets såg mig äta sist. Två? Tre veckor sen kanske? ... Jag har lyckats undvika gruppens söndagsmiddagar pga skolarbete. Och jag har slutat laga mat med henne, som vi gjorde flera gånger i veckan förut. Men fan ock. När man inte ens känner för något som helst. Usch. Kommer spy isf, och det kan jag ju inte göra när jag får besök.
Måste äta när det väl kommer upp. Försöka bete mig som vanligt. Kanske inte möla som jag brukade innan, men iaf artigt äta av vad som finns. Skulle ju kunna byta ut chips mot grönsaker och dip, godis mot frukt. Men det känns lite misstänkssamt om man lägger till hur sällan jag äter i sällskap, och viktnedgången. 1 + 1 blir två liksom. Dessutom är ju det här min flytande dag. Kanske bara dip då, hehe.
Jag brukar se till att ha ett fyllt skafferi. Jag har svårt att få plats med mer, är knökfullt. Ser bra ut. Men det mesta har stått där i över ett halvår. Torkade bönor och linser. Konserver. Pulvervaror. Ris. Cous-cous. Riset köpte jag när jag flyttade in i september. Kanske borde kolla hur länge det håller. Men då har man iaf något att laga till de gånger man har matbesök.
Kylskåpet är lite värre. Maten blir ju dålig eftersom jag inte äter den, borde kolla upp saker som har lite längre hållbarhet. Undrar hur grönsakerna mår där nu. Var några dagar sedan jag kollade i kylskåpet, antagligen är mer än hälften dåligt. Fan. Jag hatar att slänga mat.
Dags att röja undan i rummet. Det skall vara fint när man får besök, det har min mamma sagt ;)
Har vart ute på promenader två gånger idag. En gång själv, en gång med sällskap. Strålande sol och alldeles lagom varmt. Underbart.
Dagens mål - 1 dl spenatsoppa, 1 kaffe, vatten, Mitt Val Vegetarian-tablett, 15 cigaretter (ca) ^^
Vatten, just det. Dags för mer vatten. Med röd solhatt i, känns som om jag börjar bli lite förkyld. Kör alla förkylningskurer som går vid den här tiden på året. Hela vitpepparkorn. Röd solhatt. Ingefära. Vitlök. För säkerhetsskull. Har inte tid att bli sjuk, massa roligt skolgöra nu. Dessutom måste jag äta mer när jag är sjuk, annars tar det för evigt att bli frisk. Och det vill jag ju inte. Inte inte bli frisk, utan inte äta mer.
Har motstått "frestelser" idag. Under promenaden. Vän blev hungrig och ville återvända hem. Vi gick förbi en pizzeria. Kanske skulle man äta pizza, sa hon. Jag sa nej. Följde med henne hem. Hon undrade om jag iaf ville ha en macka. Nej sa jag igen, och skyllde på att jag ätit precis innan vi gick (det var ju nästan sant).
Frågan är om det blir en tredje frestelse och om jag då tvingas falla. Vi ska kolla på film senare ikväll. Är orolig för att det kommer på tal att sticka ner till ICA för godis och/eller chips. Blir det så kommer jag tvingas äta lite iaf. Vill inte väcka misstankar. Kommer inte ihåg när hon eller någon i vår umgängeskrets såg mig äta sist. Två? Tre veckor sen kanske? ... Jag har lyckats undvika gruppens söndagsmiddagar pga skolarbete. Och jag har slutat laga mat med henne, som vi gjorde flera gånger i veckan förut. Men fan ock. När man inte ens känner för något som helst. Usch. Kommer spy isf, och det kan jag ju inte göra när jag får besök.
Måste äta när det väl kommer upp. Försöka bete mig som vanligt. Kanske inte möla som jag brukade innan, men iaf artigt äta av vad som finns. Skulle ju kunna byta ut chips mot grönsaker och dip, godis mot frukt. Men det känns lite misstänkssamt om man lägger till hur sällan jag äter i sällskap, och viktnedgången. 1 + 1 blir två liksom. Dessutom är ju det här min flytande dag. Kanske bara dip då, hehe.
Jag brukar se till att ha ett fyllt skafferi. Jag har svårt att få plats med mer, är knökfullt. Ser bra ut. Men det mesta har stått där i över ett halvår. Torkade bönor och linser. Konserver. Pulvervaror. Ris. Cous-cous. Riset köpte jag när jag flyttade in i september. Kanske borde kolla hur länge det håller. Men då har man iaf något att laga till de gånger man har matbesök.
Kylskåpet är lite värre. Maten blir ju dålig eftersom jag inte äter den, borde kolla upp saker som har lite längre hållbarhet. Undrar hur grönsakerna mår där nu. Var några dagar sedan jag kollade i kylskåpet, antagligen är mer än hälften dåligt. Fan. Jag hatar att slänga mat.
Dags att röja undan i rummet. Det skall vara fint när man får besök, det har min mamma sagt ;)
En pinsam affär
Skämdes lite på Hemköp idag. Hade fått mitt Hemköp-kort (vuxenpoäng till mig ^^) och med det 5% rabatt på ett inköp. Tänkte passa på att köpa de lite dyrare sakerna då (5% må vara lite, men ändå, behövde det här).
På inköpslistan - äpplen, hårfärg, cigaretter, frysta hallon, snabbkaffe...plus rosenrottabletter och bantningspiller...
Insåg först när jag stod i kassan och kassörskan gav mig en skum blick hur uppenbart det hela var.
Det var som om jag lika gärna kunnat säga "Hej, jag äter mycket mindre än vad du gör *tjockis*, och nu tänker jag leva på äpplen, kaffe och cigg och tränga undan uppkommande sug med tabletter. Och ja, jag är något deprimerad dessutom och behöver mina harmlösa rosenrot"
Men såklart jag inte gjorde det, jag log, betalade och gick.
Kanske är jag bara paranoid.
Antagligen.
Men den blicken när hon tog upp bantningspillrena...
Kan vara kul att testa på. Se om det funkar. Inte just nu dock. Har en behaglig tomhetskänsla utan något som helst sug som jag inte vill störa.
Det var inte meningen egentligen, men råkade bli nästan fastedag idag. Sov inget natten till idag - tog ett äpple till sen kvällsmat/tidig frukost (kl 3?). Sedan iväg till skolan 9-15. Fyra koppar kaffe utspridda över dagen. Måste se till att dricka vatten, sitter med första muggen för idag. Vatten är bra, annars blir man uttorkad och yr. Är dålig på att dricka vatten.
Imorgon är min första "flytande" dag. Som jag ser fram emot min veganska yoghurt och frysta hallon jag tänkte äta till middag. Eller spenatsoppa. Får se vad jag gör, bägge låter lockande. Inget jag känner för just nu, men vad gott. Var skeptisk till min "flytande" dag - vad skulle man leva på liksom? Men detta låter ju prima! Kanske borde jag satsa på spenatsoppan för näringens skull. Jaja, ingen idé att planera, får se vad jag känner för imorgon helt enkelt. Men spenatsoppa låter onekligen så mycket mer lockande ju mer jag tänker på det.
Jag är så lycklig idag! Har varit en perfekt dag! Kom i tid till skolan. Hade missat de två första dagarna på den nya kursen. En kurs jag känner mig väldigt positiv till. Och trivs väldigt bra i den nya gruppen. T.o.m. bättre än den förra. Trevliga. Engagerade. Och vår uppgift + föreläsningar de kommande veckorna verkar riktigt intressanta!
Inget sug som sagt under hela dagen. Förutom efter kaffe och cigaretter.
Gick hem - handlade, städade, pluggade. Funderar på att köra någon lättare träning. Lite yoga för att mjuka upp kroppen. Vill ju vara smidig. Som en katt *hehe*. Kanske lite för armarna också. Dansa runt med vikter till bra musik, det är ta mig fan bättre än rosenrot!
Avsluta kvällen med att läsa eller kolla på en film med lite örtte.
Och lägga mig innan tolv, det måste jag göra. Inte vända på dygnet.
Fan, den här dagen låter alldeles för bra för att vara sann. Iaf om man jämför med de två första dagarna den här veckan när jag hade ångest upp till öronen. Så kommer en sån här lugn dag där allt harmoniskt flyter på.
Om det inte vore för kassörskans blick hade den nästan vart perfekt.
På inköpslistan - äpplen, hårfärg, cigaretter, frysta hallon, snabbkaffe...plus rosenrottabletter och bantningspiller...
Insåg först när jag stod i kassan och kassörskan gav mig en skum blick hur uppenbart det hela var.
Det var som om jag lika gärna kunnat säga "Hej, jag äter mycket mindre än vad du gör *tjockis*, och nu tänker jag leva på äpplen, kaffe och cigg och tränga undan uppkommande sug med tabletter. Och ja, jag är något deprimerad dessutom och behöver mina harmlösa rosenrot"
Men såklart jag inte gjorde det, jag log, betalade och gick.
Kanske är jag bara paranoid.
Antagligen.
Men den blicken när hon tog upp bantningspillrena...
Kan vara kul att testa på. Se om det funkar. Inte just nu dock. Har en behaglig tomhetskänsla utan något som helst sug som jag inte vill störa.
Det var inte meningen egentligen, men råkade bli nästan fastedag idag. Sov inget natten till idag - tog ett äpple till sen kvällsmat/tidig frukost (kl 3?). Sedan iväg till skolan 9-15. Fyra koppar kaffe utspridda över dagen. Måste se till att dricka vatten, sitter med första muggen för idag. Vatten är bra, annars blir man uttorkad och yr. Är dålig på att dricka vatten.
Imorgon är min första "flytande" dag. Som jag ser fram emot min veganska yoghurt och frysta hallon jag tänkte äta till middag. Eller spenatsoppa. Får se vad jag gör, bägge låter lockande. Inget jag känner för just nu, men vad gott. Var skeptisk till min "flytande" dag - vad skulle man leva på liksom? Men detta låter ju prima! Kanske borde jag satsa på spenatsoppan för näringens skull. Jaja, ingen idé att planera, får se vad jag känner för imorgon helt enkelt. Men spenatsoppa låter onekligen så mycket mer lockande ju mer jag tänker på det.
Jag är så lycklig idag! Har varit en perfekt dag! Kom i tid till skolan. Hade missat de två första dagarna på den nya kursen. En kurs jag känner mig väldigt positiv till. Och trivs väldigt bra i den nya gruppen. T.o.m. bättre än den förra. Trevliga. Engagerade. Och vår uppgift + föreläsningar de kommande veckorna verkar riktigt intressanta!
Inget sug som sagt under hela dagen. Förutom efter kaffe och cigaretter.
Gick hem - handlade, städade, pluggade. Funderar på att köra någon lättare träning. Lite yoga för att mjuka upp kroppen. Vill ju vara smidig. Som en katt *hehe*. Kanske lite för armarna också. Dansa runt med vikter till bra musik, det är ta mig fan bättre än rosenrot!
Avsluta kvällen med att läsa eller kolla på en film med lite örtte.
Och lägga mig innan tolv, det måste jag göra. Inte vända på dygnet.
Fan, den här dagen låter alldeles för bra för att vara sann. Iaf om man jämför med de två första dagarna den här veckan när jag hade ångest upp till öronen. Så kommer en sån här lugn dag där allt harmoniskt flyter på.
Om det inte vore för kassörskans blick hade den nästan vart perfekt.
Ensamhet och alkohol
55 kilo...inte så farligt som jag trodde. Men ändå. Är antagligen muskler som försvunnit och fett som lagts på. Jag mår illa av mig själv. Sitter och klämmer på mig själv, på allt det där feta och mår ännu mer illa. Vet inte varför jag gör det, kanske för att få mig att inse sanningen. Kan inte låta bli.
All ork har runnit ur mig. Har suttit två dygn och knappt orkat lämna mitt rum. Skyller på att jag är sjuk, och har skippat två dagars föreläsningar. Jag måste söka hjälp. Klarar inte av det här själv längre. Och detta säger jag varje gång. Sedan påminner jag mig om att det går över och väntar ut det stirrandes in i en vägg några dagar. Har fått för mig att det är såhär det är helt enkelt. Alla mår vi dåligt till och från. Men det är för mycket. Att bli socialt och handlingskraftigt förlamad några dagar i månaden. Dagar man förlorar och som aldrig kommer åter. Dagar som går åt till att stirra in i väggen, stänga av mobilen, stänga av sig från världen och skrika av ångest. Är det något att acceptera eller är jag värd att slippa det?
Det är tur att jag har maten. Det får mig att må bättre. Det som förut var veckor, månader är numer bara dagar. Och jag tackar faktiskt maten. Därför jag är lite rädd för att söka hjälp. Tänk om de upptäcker mitt ätbeteende, tvingar mig att äta och bli tjock? Bara för att jävlas liksom? Pga min oro för det har jag dragit mig för att prata med någon. Vill inte råka säga det. Finns andra sätt att dämpa ångesten/uttryck som jag behöver ta itu med.
Sömnlösheten. Inte så att jag inte KAN sova, men jag vill inte. Jag vill vara vaken. Är lite stolt över mig varje natt jag lyckas undvika att sova, eller bara sover ett par tre timmar. Idag försov jag mig. Sov sju timmar istället för tre och en halv. Vaknade med en ofantlig ångest. Vill inte sova så mycket. Kanske är amfetamin en bra idé? Bli värsta pundaren som sitter och drar i sig knark hela dagarna. Vilken lycka.
Sedan har jag alkoholen. Tänkte på det först igår. Inget farligt problem, men en dålig vana. Särskilt de perioder jag mår dåligt händer det att jag sitter för mig själv och dricker. Inte ofantliga mängder, men till en liten skön fylla för att koppla av. Det är inte så att jag går och köper alkohol särskilt för detta, blir mer när jag råkar ha alkohol hemma. Som igår. Insåg att jag hade vin kvar i min bag in box. Tog några glas. Skulle egentligen gå på filmkväll, men orken rann ut mig. Det enda jag hade lust med var att sitta hemma och dricka mitt rödvin och klämma på mig själv. Då slog det mig att jag valt rödvin framför vänner. Och det kändes skumt. Riktigt skumt.
All ork har runnit ur mig. Har suttit två dygn och knappt orkat lämna mitt rum. Skyller på att jag är sjuk, och har skippat två dagars föreläsningar. Jag måste söka hjälp. Klarar inte av det här själv längre. Och detta säger jag varje gång. Sedan påminner jag mig om att det går över och väntar ut det stirrandes in i en vägg några dagar. Har fått för mig att det är såhär det är helt enkelt. Alla mår vi dåligt till och från. Men det är för mycket. Att bli socialt och handlingskraftigt förlamad några dagar i månaden. Dagar man förlorar och som aldrig kommer åter. Dagar som går åt till att stirra in i väggen, stänga av mobilen, stänga av sig från världen och skrika av ångest. Är det något att acceptera eller är jag värd att slippa det?
Det är tur att jag har maten. Det får mig att må bättre. Det som förut var veckor, månader är numer bara dagar. Och jag tackar faktiskt maten. Därför jag är lite rädd för att söka hjälp. Tänk om de upptäcker mitt ätbeteende, tvingar mig att äta och bli tjock? Bara för att jävlas liksom? Pga min oro för det har jag dragit mig för att prata med någon. Vill inte råka säga det. Finns andra sätt att dämpa ångesten/uttryck som jag behöver ta itu med.
Sömnlösheten. Inte så att jag inte KAN sova, men jag vill inte. Jag vill vara vaken. Är lite stolt över mig varje natt jag lyckas undvika att sova, eller bara sover ett par tre timmar. Idag försov jag mig. Sov sju timmar istället för tre och en halv. Vaknade med en ofantlig ångest. Vill inte sova så mycket. Kanske är amfetamin en bra idé? Bli värsta pundaren som sitter och drar i sig knark hela dagarna. Vilken lycka.
Sedan har jag alkoholen. Tänkte på det först igår. Inget farligt problem, men en dålig vana. Särskilt de perioder jag mår dåligt händer det att jag sitter för mig själv och dricker. Inte ofantliga mängder, men till en liten skön fylla för att koppla av. Det är inte så att jag går och köper alkohol särskilt för detta, blir mer när jag råkar ha alkohol hemma. Som igår. Insåg att jag hade vin kvar i min bag in box. Tog några glas. Skulle egentligen gå på filmkväll, men orken rann ut mig. Det enda jag hade lust med var att sitta hemma och dricka mitt rödvin och klämma på mig själv. Då slog det mig att jag valt rödvin framför vänner. Och det kändes skumt. Riktigt skumt.
Utan matkontroll, cigaretter, rödvin, isolering och sömnlösheten skulle jag gå under.
Men det är mycket möjligt att jag går under pga detta också.
Men det är mycket möjligt att jag går under pga detta också.
