Live and let die
I fredags natt skar jag mig för första gången i hela mitt liv. Och med min "athame" dessutom. En dolk som inte är menad att skära i något materiellt, och det var med denna jag övervägde att ta mitt liv. Ironiskt. Har inte orkat tvätta den, så den ligger blodig bredvid mig, hånar. "Så, du gjorde det inte? Kom igen, vad väntar du på?"
Det hela var mer som en uppmjukning. Skar, satt och iaktog blodet, funderade på om jag skulle skära djupare, funderade. Just då gjorde jag inte slag i saken, och nu har jag ännu en anledning till att undvika folk. Hur ska jag förklara en söndersnittad handled?
Sitter här åter i natt. Funderar igen. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Imorgon kommer mina föräldrar på besök. Ska jag träffa dem en sista gång och göra något först när de åkt? Ska jag ge livet en till chans? Mitt första svar är nej. Jag får se.
Det hela var mer som en uppmjukning. Skar, satt och iaktog blodet, funderade på om jag skulle skära djupare, funderade. Just då gjorde jag inte slag i saken, och nu har jag ännu en anledning till att undvika folk. Hur ska jag förklara en söndersnittad handled?
Sitter här åter i natt. Funderar igen. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Imorgon kommer mina föräldrar på besök. Ska jag träffa dem en sista gång och göra något först när de åkt? Ska jag ge livet en till chans? Mitt första svar är nej. Jag får se.
JAG VILL INTE
JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTW MER JAG ORKAR EINTE INTE INTE INTE INTE
NEJ!
Trodde jag kommit över mina ätproblem. Visst har jag svårt att äta, svårt att laga mat. Men jag äter utan att tänka så mycket på det. Hets? Ja, visserligen kan man väl kalla det så. Trycker i mig massa skit en gång om dagen. Fet? Njä, eller jo, men jag orkar inte bry mig. Jag ska ändå dö en dag. Orka bry sig. Idag stod jag över toastolen som vanligt och stannade plötsligt upp. Hur ofta spyr jag? Varje gång jag äter, alltså en gång om dagen. Har man ett problem om man inte ens tänker på det? Nej tänkte jag och fortsatte. Spy är det enda jag mår bra av. Vänner och intressen har runnit ut i sanden, det är inget kul, inget jag har lust med. Spystunden är min höjdpunkt på dagen.
Psykologen har uppmanat mig om att inte isolera mig utan "tvinga" mig att umgås med folk, så mycket jag orkar. Visst säger jag som en duktig idiot, sätter på mig masken och träffar lite vänner ibland. Pratar ut, fast utan att känna något. Vill bara hem och funderar på hur länge jag måste hålla ut för att göra de nöjda.
Och nu sjukskrivning. Misslyckad, mer misslyckad, jag. "Det är inte ett misslyckande, det är ett framsteg, att du accepterat och fattat beslutet om att faktiskt ta ett studieuppehåll" säger psykologen. Skitsnack! Tro inte att jag tror på någon som får betalt för att hjälpa mig. Fan heller, jag är misslyckad så det skriker om det. Ett litet jävla mähä som inte klarar av det alla andra klarar av, ett litet patetiskt patrask som inte ens vill klara av något, en litet ovärdigt kräk som egentligen bara vill avsluta allt men är för blödig och ryggradslös för att göra något åt det. Jag vill ju inte göra andra besvikna. LÄMNA MIG IFRED SÅ JAG BARA KAN DÖ! Fattar ni inte att varje gång ni ringer och frågar hur jag mår blir det bara värre. Jag AVSKYR att gnälla och är trött på att ljuga. Det enda svar ni får när ni ställer frågan med förhoppning i rösten är ett "Nja, sådär, som vanligt, ingen skillnad". Undertext = JAG MÅR FORTFARANDE PISS, fatta det. Jag vet att ni vill att jag ska kvittra att jag mår MYCKET bättre, kanske att jag rentutav bara ska spotta mig i näven och ta tag i mig själv, för såhär kan jag ju inte fortsätta, kom nu går vi och dansar lite polka och skrattar och är glada.
jävla fitt kuk skirsscbanegy p9999999999z
Psykologen har uppmanat mig om att inte isolera mig utan "tvinga" mig att umgås med folk, så mycket jag orkar. Visst säger jag som en duktig idiot, sätter på mig masken och träffar lite vänner ibland. Pratar ut, fast utan att känna något. Vill bara hem och funderar på hur länge jag måste hålla ut för att göra de nöjda.
Och nu sjukskrivning. Misslyckad, mer misslyckad, jag. "Det är inte ett misslyckande, det är ett framsteg, att du accepterat och fattat beslutet om att faktiskt ta ett studieuppehåll" säger psykologen. Skitsnack! Tro inte att jag tror på någon som får betalt för att hjälpa mig. Fan heller, jag är misslyckad så det skriker om det. Ett litet jävla mähä som inte klarar av det alla andra klarar av, ett litet patetiskt patrask som inte ens vill klara av något, en litet ovärdigt kräk som egentligen bara vill avsluta allt men är för blödig och ryggradslös för att göra något åt det. Jag vill ju inte göra andra besvikna. LÄMNA MIG IFRED SÅ JAG BARA KAN DÖ! Fattar ni inte att varje gång ni ringer och frågar hur jag mår blir det bara värre. Jag AVSKYR att gnälla och är trött på att ljuga. Det enda svar ni får när ni ställer frågan med förhoppning i rösten är ett "Nja, sådär, som vanligt, ingen skillnad". Undertext = JAG MÅR FORTFARANDE PISS, fatta det. Jag vet att ni vill att jag ska kvittra att jag mår MYCKET bättre, kanske att jag rentutav bara ska spotta mig i näven och ta tag i mig själv, för såhär kan jag ju inte fortsätta, kom nu går vi och dansar lite polka och skrattar och är glada.
jävla fitt kuk skirsscbanegy p9999999999z
