Jag skäms...
Mina inlägg blir färre med tiden.
Man skulle ju kunna hoppas på att det är för att mina tankar börjat tyna, att jag fokuserar mig på annat, mår bättre.
Sanningen är att jag skäms.
Jag skäms så över min bristande disciplin, över min viktökning. Över hetsen som återvänt till mitt liv.
Det känns jobbigt att erkänna, även om det är anonymt, genom en anonym blogg. Det blir som att erkänna för sig själv en extra gång.
Jag tänker konstant på matvanor, vikt och mitt ökande fett. Mår dåligt, mår illa konstant.
Varje gång jag äter, mår illa, vill spy. Gör det varje gång jag ätit när jag inte har folk i närheten.
Allt detta bröd. Jag blir som besatt. Macka på macka på macka på macka slinker ner och efteråt, när jag sitter ner och mår illa. Den skammen. Jag känner bara för sluta allt. Får ångest av att umgås med folk för jag känner mig så fet. Tankar på att jag ska få umgås med folk först när jag gått ner igen.
Men jag biter ihop. Umgås och ler.
"Oh, har du gått upp i vikt?" har jag fått ett par gånger. De ler, och låtsas vara positiva. Som om det är något bra, "Du var för smal innan". Och jag känner mig så äcklig när de säger så. Jag förstår dem. Ju fetare jag blir, desto smalare ser de ut.
Jag längtar. Längtar tills sommaren är över, då jag återvänder hem. Bo själv. Utan ett kylskåp och skafferi fullt av äcklig onyttig skabbig skitmat! Längtar tills jag kan hoppa runt och träna under nätterna, dricka massa kaffe, spy när jag får lust (fast nej, jag ska sluta spy, mina tänder gör ont, fan vad ont de gör, har frätt sönder dem de senaste månaderna, jävla skit skit skit).
Jag saknar mina vikter. Mina armar är feta slabbiga äckliga, min mage väller ut fanfan fan fan.
Idag har det blivit havregrynsgröt, två äpplen, ett päron, en svampsallad, en bulle och fem mackor. Då har det ändå vart en bra dag om man tänker på hur matvanorna ser ut nu för tiden. Det brukar vara det dubbla, eller tredubbla antalet mackor. Så äcklig äcklig. Runt den här tiden brukar mackorna tagit makten över mig. Men än går det bra. Det SKA, det MÅSTE gå bra.
Det är lite ironiskt hur "rädd" jag varit för att äta pasta, potatis eller ris (pasta en gång, potatis två gånger, ris noll gånger de senaste två månaderna) men brödet slinker ner ner ner utan en tanke. MÅSTE bli stopp för mjukt bröd NU! Dels för att det gör mig tjock tjock dels för att jag får i mig mindre näring genom det än jag gjorde när jag åt som minst! Fan ta brödhelvetet! Fan ta mig, så svag, så äcklig, så fet...
Man skulle ju kunna hoppas på att det är för att mina tankar börjat tyna, att jag fokuserar mig på annat, mår bättre.
Sanningen är att jag skäms.
Jag skäms så över min bristande disciplin, över min viktökning. Över hetsen som återvänt till mitt liv.
Det känns jobbigt att erkänna, även om det är anonymt, genom en anonym blogg. Det blir som att erkänna för sig själv en extra gång.
Jag tänker konstant på matvanor, vikt och mitt ökande fett. Mår dåligt, mår illa konstant.
Varje gång jag äter, mår illa, vill spy. Gör det varje gång jag ätit när jag inte har folk i närheten.
Allt detta bröd. Jag blir som besatt. Macka på macka på macka på macka slinker ner och efteråt, när jag sitter ner och mår illa. Den skammen. Jag känner bara för sluta allt. Får ångest av att umgås med folk för jag känner mig så fet. Tankar på att jag ska få umgås med folk först när jag gått ner igen.
Men jag biter ihop. Umgås och ler.
"Oh, har du gått upp i vikt?" har jag fått ett par gånger. De ler, och låtsas vara positiva. Som om det är något bra, "Du var för smal innan". Och jag känner mig så äcklig när de säger så. Jag förstår dem. Ju fetare jag blir, desto smalare ser de ut.
Jag längtar. Längtar tills sommaren är över, då jag återvänder hem. Bo själv. Utan ett kylskåp och skafferi fullt av äcklig onyttig skabbig skitmat! Längtar tills jag kan hoppa runt och träna under nätterna, dricka massa kaffe, spy när jag får lust (fast nej, jag ska sluta spy, mina tänder gör ont, fan vad ont de gör, har frätt sönder dem de senaste månaderna, jävla skit skit skit).
Jag saknar mina vikter. Mina armar är feta slabbiga äckliga, min mage väller ut fanfan fan fan.
Idag har det blivit havregrynsgröt, två äpplen, ett päron, en svampsallad, en bulle och fem mackor. Då har det ändå vart en bra dag om man tänker på hur matvanorna ser ut nu för tiden. Det brukar vara det dubbla, eller tredubbla antalet mackor. Så äcklig äcklig. Runt den här tiden brukar mackorna tagit makten över mig. Men än går det bra. Det SKA, det MÅSTE gå bra.
Det är lite ironiskt hur "rädd" jag varit för att äta pasta, potatis eller ris (pasta en gång, potatis två gånger, ris noll gånger de senaste två månaderna) men brödet slinker ner ner ner utan en tanke. MÅSTE bli stopp för mjukt bröd NU! Dels för att det gör mig tjock tjock dels för att jag får i mig mindre näring genom det än jag gjorde när jag åt som minst! Fan ta brödhelvetet! Fan ta mig, så svag, så äcklig, så fet...
Tjocktjocktjocktjock
Mår illa så illa.
Gjorde misstaget att ställa mig på vågen, 59 kg!!!
Hur hände det?
Tjocktjocktjocktjock
Som tur var började jag dagen med havregrynsgröt med massa kanel och var sedan ute och traskade snabbt 7 km.
Hem och dricka kaffe med mor, skippade kakorna.
Och maten slipper jag idag.
Mor tror jag kommer laga mat med vänner, vänner tror jag äter hemma.
Alla blir nöjda.
Jag har inte den minsta lust att äta.
Mor försökte ge mig en polkagrisstång igår.
Tog emot den för att "spara till senare".
Med grisen i fickan begav jag mig ut på min förmiddagspromenad.
Efter två varv i slingan begav jag mig inåt skogen.
Hittade en berghäll.
Plockade ur grisen från pappret.
Bröt i två bitar.
Slängde bitarna hårt mot stenen.
Hoppade på flisorna.
Skuttade iväg längsmed den lilla stigen.
Jag är inte bara tjock, jag är sjuk också.
Gjorde misstaget att ställa mig på vågen, 59 kg!!!
Hur hände det?
Tjocktjocktjocktjock
Som tur var började jag dagen med havregrynsgröt med massa kanel och var sedan ute och traskade snabbt 7 km.
Hem och dricka kaffe med mor, skippade kakorna.
Och maten slipper jag idag.
Mor tror jag kommer laga mat med vänner, vänner tror jag äter hemma.
Alla blir nöjda.
Jag har inte den minsta lust att äta.
Mor försökte ge mig en polkagrisstång igår.
Tog emot den för att "spara till senare".
Med grisen i fickan begav jag mig ut på min förmiddagspromenad.
Efter två varv i slingan begav jag mig inåt skogen.
Hittade en berghäll.
Plockade ur grisen från pappret.
Bröt i två bitar.
Slängde bitarna hårt mot stenen.
Hoppade på flisorna.
Skuttade iväg längsmed den lilla stigen.
Jag är inte bara tjock, jag är sjuk också.
Vägen till lycka
Dagen som har gått - från apatiskt olycklig till euforiskt olycklig
Till frukost - fyra mackor med tartex. Mådde dåligt dåligt. Kände mig tjock. Kände mig misslyckad. Äcklig. Mätt.
Dagen gick och fem kakor och en jävla massa kaffe slapp ner. Flängde runt och mådde sådär.
En påse chips inhandlades på väg hem på kvällen. Slog mig ner framför tvn till Sex and the city. Chipsskålen i ena handen, en tom skål i andra. Tugga, spotta, tugga, spotta. I pauserna - ett par chips slank ner, upp och springa, hoppa, dansa. Skumläsa Fittstim - Var nöjd och stolt över dig själv, Var bra istället för söt, Vägra ta skit, osv osv - ut och spy. Efter chips - mat. Värma tomatsoppa - krydda starkt, äta med ett glas Viktkontroll - spy. Ner framför tvn igen - kolla på slutet av Loser, minnas och nästan längta efter exet jag gjorde slut med för över ett år sedan och egentligen inte vill bli ihop med, men samtidigt dök tanken på att ringa upp. Slog bort tanken, röka. Mer kaffe. Kollar på mig själv i spegeln. Klämmer på allt det feta som ger mig massa ångest. Ena sekunden känna sig riktigt jävla het - nästa hat. En känsla av euforisk olycka. Ner och blogga.
Det är en skön känsla. Jag är så jävla ångestfull och trött på allt, men samtidigt känns det så skönt. Det är den slags nedstämdhet jag hade under nian. Jag vill bara vara olycklig, bara vara själv, bara vara. Helt plötsligt känns framtiden så jävla ljus, fast inte vägen dit. Då och då dyker de verkliga tankarna upp - jag är inte längre 16 och har storslagna drömmar, drömmar jag inte behöver förverkliga just nu, drömmar jag kan ta tag i senare. Jag är 22 år och mitt upp i kampen mot mitt mål. Jag måste börja ta tag i målet. Och då. Då kommer det här. Fixeringar som får mig att tappa orken, tappa lusten. Det var ju nu jag skulle börja leva, nu jag borde vara så jävla nöjd och lycklig och fylld av kämparglöd. Så som jag trodde när jag var 16.
Jag borde vara lycklig.
Jag har vänner, bra vänner. Vänner som är där när jag behöver dem, varför kan jag då inte visa att jag behöver dem?
Jag går en utbildning som ska hjälpa mig mot mitt mål och inser att det är något som passar mig - jag har hittat rätt.
Jag har ett någorlunda bra förhållande med min familj - vi kan inte prata - men vi kan umgås.
Jag BORDE trivas i mina två städer med mina två olika liv. Och jag gör det på ett sätt. Men jag vill inte, orkar inte, vill inte tillbaka, vill inte vara här.
Jag vet att jag bara är 22 år och har hela livet framför mig.
Jag vet att jag är 22 år och borde vara gammal nog att inte fixera mig och hålla på och vara sådär olycklig som om jag fortfarande vore 16.
Jag vet att jag inte borde känna som jag känner.
Att jag inte borde se det jag ser i spegeln.
Att jag inte borde det, att jag borde det, osv osv.
Men hur?
Jag vill ringa någon imorgon, men vill samtidigt inte.
Jag vill bli frisk, men vill inte.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet dock vad jag vill imorgon.
Jag vill sätta mig på en spårvagn.
Åka till olika platser.
Caféer, parker, torg.
Dricka kaffe, röka, betrakta folk, skriva, läsa.
Bara hänga.
Ensam.
En hel dag.
Och det är precis vad jag ska göra.
Återuppleva min tonårstids version av terapi.
Till frukost - fyra mackor med tartex. Mådde dåligt dåligt. Kände mig tjock. Kände mig misslyckad. Äcklig. Mätt.
Dagen gick och fem kakor och en jävla massa kaffe slapp ner. Flängde runt och mådde sådär.
En påse chips inhandlades på väg hem på kvällen. Slog mig ner framför tvn till Sex and the city. Chipsskålen i ena handen, en tom skål i andra. Tugga, spotta, tugga, spotta. I pauserna - ett par chips slank ner, upp och springa, hoppa, dansa. Skumläsa Fittstim - Var nöjd och stolt över dig själv, Var bra istället för söt, Vägra ta skit, osv osv - ut och spy. Efter chips - mat. Värma tomatsoppa - krydda starkt, äta med ett glas Viktkontroll - spy. Ner framför tvn igen - kolla på slutet av Loser, minnas och nästan längta efter exet jag gjorde slut med för över ett år sedan och egentligen inte vill bli ihop med, men samtidigt dök tanken på att ringa upp. Slog bort tanken, röka. Mer kaffe. Kollar på mig själv i spegeln. Klämmer på allt det feta som ger mig massa ångest. Ena sekunden känna sig riktigt jävla het - nästa hat. En känsla av euforisk olycka. Ner och blogga.
Det är en skön känsla. Jag är så jävla ångestfull och trött på allt, men samtidigt känns det så skönt. Det är den slags nedstämdhet jag hade under nian. Jag vill bara vara olycklig, bara vara själv, bara vara. Helt plötsligt känns framtiden så jävla ljus, fast inte vägen dit. Då och då dyker de verkliga tankarna upp - jag är inte längre 16 och har storslagna drömmar, drömmar jag inte behöver förverkliga just nu, drömmar jag kan ta tag i senare. Jag är 22 år och mitt upp i kampen mot mitt mål. Jag måste börja ta tag i målet. Och då. Då kommer det här. Fixeringar som får mig att tappa orken, tappa lusten. Det var ju nu jag skulle börja leva, nu jag borde vara så jävla nöjd och lycklig och fylld av kämparglöd. Så som jag trodde när jag var 16.
Jag borde vara lycklig.
Jag har vänner, bra vänner. Vänner som är där när jag behöver dem, varför kan jag då inte visa att jag behöver dem?
Jag går en utbildning som ska hjälpa mig mot mitt mål och inser att det är något som passar mig - jag har hittat rätt.
Jag har ett någorlunda bra förhållande med min familj - vi kan inte prata - men vi kan umgås.
Jag BORDE trivas i mina två städer med mina två olika liv. Och jag gör det på ett sätt. Men jag vill inte, orkar inte, vill inte tillbaka, vill inte vara här.
Jag vet att jag bara är 22 år och har hela livet framför mig.
Jag vet att jag är 22 år och borde vara gammal nog att inte fixera mig och hålla på och vara sådär olycklig som om jag fortfarande vore 16.
Jag vet att jag inte borde känna som jag känner.
Att jag inte borde se det jag ser i spegeln.
Att jag inte borde det, att jag borde det, osv osv.
Men hur?
Jag vill ringa någon imorgon, men vill samtidigt inte.
Jag vill bli frisk, men vill inte.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet dock vad jag vill imorgon.
Jag vill sätta mig på en spårvagn.
Åka till olika platser.
Caféer, parker, torg.
Dricka kaffe, röka, betrakta folk, skriva, läsa.
Bara hänga.
Ensam.
En hel dag.
Och det är precis vad jag ska göra.
Återuppleva min tonårstids version av terapi.
