En skev syn

Har suttit och kollat igenom gamla inlägg. Så mycket gnäll. Visst att man mår dåligt, visst att man har mycket att få ur sig. Men skulle jag gissa ålder genom det jag skrivit skulle jag satsat på 15 år med en 5-årings mentalitet.

Min läkare ringde upp och gav mig en tid på torsdag. Den där lilla känslan av hopp kändes så bekant. Sedan insåg jag att det var exakt samma känsla jag fick när jag betämt första tiden hos kuratorn i våras och hoppet bleknade. Vet inte vad jag förväntar mig. Vad kommer hända på torsdag? Kommer vi sitta och prata lite? Göra test för att se om det är något fysiskt fel? Kommer han ge mig piller eller remiss till någon eller en uppläxning om att jag ska se till att sova och äta riktigt, se till att umgås med folk och helt enkelt rycka upp mig? Kommer han ställa någon fråga över mitt ätande? Och i så fall - när kuratorn ställde frågor angående maten vred jag mig, ljög; sa att jag hade haft lite problem, men att det var bättre, bara att jag vissa dagar inte hade någon större matlust - kommer jag vara ärlig? Jag vill, men jag ljuger så lätt om mindre saker, det bara bubblar ur mig. Allt ifrån små betydelselösa saker till allvarligheter.

Det luktar mat i korridoren när jag går ut för att röka. Jag vill också kunna med att laga mat, sitta i köket och äta. Istället tvingade jag i mig ett päron. Allt tar stopp, maten växer till papp i munnen, halsen snörper ihop sig. Inget vill ner. Orkade knappt tugga.

MEN.
Ingen helsvält, ingen hets sen i lördags. Skulle vilja att inget spy låg på den listan, men gårdagen förstörde det. Mådde så illa att jag inte kunde låta bli. Men jag framkallade iaf inget. Om det nu ska vara någon tröst.
Inga Elaka piller sedan natten till måndagen.
Vågen har blivit halvhjärtat undanställd. Väger mig *bara* ett par gånger om dagen. Innan stod den framför handfatet så jag automatiskt ställde mig på den när jag var där och fyllde på vatten eller tvättade mig.

Jag hatar mig själv. Jag vill inte vara sån här.

Hon var så söt, tanten som ringde upp, och jag höll på att börja gråta rakt i luren. Minläkare var ledig, men hon försökte se om jag kunde komma in idag. Fanns ingen tid, hon frågade om hon skulle försöka eller om jag kunde vänta tills imorgon med att få en tid, och visst kan jag vänta, jag har väntat hela livet. Åk till akuten om du måste sa hon, och jag ville bara gråta mer, jag som trodde jag skulle bli avsnäst, jag som gått runt med kramp i magen hela förmiddagen i oro över att få svaret "Men du ska ju inte vända dig hit fattaruväl". Men jag är fortfarande så orolig, så orlig, tänk om det inte finns något, tänk om inget hjälper, jag orkar inte orkar inte...men kanske imorgon.

Jag insåg när jag låg i sängen och stirrade i väntan hur mycket jag saknar mitt liv, den gamla jag. Jag vill tillbaka, jag vill orka, jag vill ha lust, jag vill inte bara se mörker, jag vill inte vill inte vill inte. Allt som jag har bytt ut för ångesten och äs - vänner, familj, utbildning, intressen, allt. Jag saknar att göra saker, att le på riktigt. Jag saknar att vara spontan och rolig och göra dumma saker och skämma bort mig. Jag hatar det här jag hatar det jag hatar det jag hatar det...samtidigt är jag så rädd för att förlora den dåliga sidan, det är ju också en del av mig. Ingen bra del, den förtär mig, men den är trygg och...ja, den är jag helt enkelt...

Så gjorde man det.
Satt och stirrade på telefonen och försökte komma sig för att ringa. Hjärtat bultade så hårt så hårt, en massa ångest, massa cigaretter och 2½ timma senare - slog numret och väntade. Röstsvar. Slog in personnummer och telefonnummer. "Vi ringer upp ca klockan ett i eftermiddag" Magen krampar, klump i halsen. Klockan ett. Då introduktionsmötet till nya kursen ska börja. Vilket kommer jag välja? Jag får se...

Ännu ett piller och två powerking.
Vågar inte sova. Är så rädd. Risken är för stor att den lilla motivation jag försökt bygga upp försvinner om jag sover. Är så rädd för att vakna och inte våga. Att jag bara kommer ligga i sängen med blicken fäst i väggen och känna ångesten svepa över mig som ett varmt täcke. Få mig att inte ringa, få mig att inte gå på introduktionen till nya kursen.

Jag längtar så. Vill ringa, få det överstökat. Men ju mer det närmar sig desto osäkrare blir jag. Vad ska jag säga egentligen? Kommer det leda någon vart? De kommer fnysa åt mig, skaka på huvudet och säga Seså flicka lilla, ut och ta tag i Världen nu som alla andra, sluta vara så jävla LAT och MESIG ditt lilla våp!!

Jag borde bara slänga täcket över huvudet som en duktig idiot och knapra piller och hinka koffein i alla dess slag och spy spy spy tills hjärtat ger upp.

Sömn (ca-tider):
3:30 - 10:00
12:00 - 16:30
19:30 - 21:30
Summa: 13 timmars sömn. Hela dagen borta

Intag:
Kl. 10: Fruktsaften från ½ clementin (tugga, spotta)
Kl. 18: 1 clementin
Kl. 22: 1 chokladmuffin, 1 clementin, 1 mugg Katrinplommonjuice, 2 powerking, 1 Elak Tablett.
Summa: En massa äcklig mat säger den Elaka, alldeles för lite säger den Ledsna.

Den tid jag inte ätit eller sovit bort har jag mest ägnat åt mig att sitta framför datorn, legat i sängen eller tränat, samtliga aktiviteter med ångest i bröstet och/eller tårar på kinderna.

Vilket jävla liv man lever.

Ännu en gång sitter jag och räknar ner timmarna.

6 timmar kvar. Då startar vårdcentralens telefontid. Och jag vill inget hellre än att ringa dit. Jag behöver hjälp. Jag orkar inte, orkar inte stå emot de där Elaka tankarna som försöker få mig att avsluta allt, och jag är så rädd att ge efter. Mest av allt är jag rädd att försöka och misslyckas för att sedan tvingas stå till svars för andra. Jag får hemska mardrömmar om att jag tar mitt liv och att min syster bryter ihop och får missfall. Jag är så rädd att jag tar mitt liv och de vänner som själva jobbar sig upp från depressioner kommer brytas ner igen.

Jag hoppas jag fortfarande känner såhär om 6 timmar och verkligen ringer.
Lust av att isolera sig igen, trots att jag lovat att inte göra det. Gå under jorden. Jag orkar inte träffa någon, göra något. Jag ser helt enkelt ingen mening med det.
"Det får dig att må bra" säger de. Nej säger jag. Det får mig att trycka ihop ångesten till en liten boll som pulserar pulserar i bröstet i magen i huvudet för att sedan fara loss värre än förut när jag väl kommer för mig själv igen. Det är så påfrestande, jag ORKAR INTE!

Tog för många piller igår och fick världens yrselillamående. Låg på sängen och försökte inte spy. Hjärtat gick i galopp och tårarna rann rann rann. Självklart var det då. "Jag och Y ska ner till puben, ska du med?" Och jag försökte trycka ner illamåendet. Ok. Ett par timmar senare. Det kändes surrealistiskt. Skumt att träffa någon igen. "Vi har varit oroliga för dig. Lova att inte försvinna igen. Lova att du verkligen söker hjälp den här gången. Vi vill ju att du ska kunna höra av dig när du mår dåligt." Det är ju inte bara jag som mår piss nu, men jag orkar inte fokusera mig på andra. *egoist*

In på puben, kändes som om jag skulle svimma. Allt var så overkligt. Kändes som om jag gick runt i en dimma, i en dröm. Köpte en öl, tog en klunk och mådde så illa så illa igen. Gav bort ölen. Satt och pratade, kändes som om jag iaf verkade normal, men det kändes inte så. Allt snurrade, det kändes som om allt runtomkring mig rusade runt i 170 medans jag satt stilla och var lugn, långsam. Var en kamp att hinna med, allt de andra sa fick mig så stressad, som om jag fick kämpa för att orka med när de andra rusade fram. Kanske att jag började prata mer, snabbare. Vet inte. Mådde illa varje gång någon gick förbi, rörde sig, satte ner något på bordet, skrattade till. Kände mig full eller hög trots att jag inte drack, hjärtat bankade på för fullt. Jag var där, men samtidigt inte. Men jag känner mig inte lika ensam i ångesten, hopplösheten. "Känns det inte som om det ligger något konstigt i luften? Som världens undergång är nära eller något..." Och jag ville bara krama om henne.

På vägen hem började illamåendet lägga sig, men så fort jag kommit hem blossade det upp. Slängde mig på sängen och kunde inte röra mig. Var inte trött, men rädd att spy för varje hårt hjärtslag.

Och idag. Vaknade gråtandes. Alldeles utmattad, socialt utmattad? Känns som om det inte var någon gårdag, som om det inte finns en morgondag. Finns bara här och nu. Varje dag känns som den sista. Känns så jävla meningslöst.

Jag vill inte. Jag förstår inte varför jag tror att saker ska bli bättre. Det kommer de aldrig bli.

Blev ingen affär igår kväll. Istället gjorde jag ett andra mål riktig mat - couscous med sojakött - som jag INTE spydde upp! Hur länge sedan var det liksom? Det var inte lika svårt som linssoppan, däremot slängde jag i mig det, men inga tankar ens på att spy *nästan*

Uppe hela natten, ensam, utan att göra något. Sommarpojken hörde av sig på natten, han var på besök i stan och undrade om jag var ute. Svarade först på hans andra SMS, ignorerade när han ringde. Orkade inte prata. Och ett par timmar senare började nedräknnig. Hur normalt är det? "Nu är det bara 6 timmar kvar tills affären öppnar och jag kan gå ner och köpa BRÖD och BRIEOST!"!! Som sagt. Ner till affären på morgonen. Hets hets, en limpa bröd och brieost...spy spy spy, piller och svält resten av dagen. Försöker sedan pigga upp sig och träffa folk. Bakslag.

Jag visste det, folk orkar inte med mig längre, de vill inte ha med mig att göra. Och klart man förstår dem, vem vill umgås med en emotionellt instabil människa? En människa som bryter ihop och slänger sig skakande gråtandes på sängen för att någon skriver att den ska tillbringa kvällen med pojkvännen? En som häller i sig piller för att en annan hör av sig och säger att hon är förkyld? En som känner för att snitta handlederna av sig för att en den tredje inte svarat?

Och jag vågar inte höra av mig till någon mer, jag skulle inte klara av att bli nobbad en fjärde gång. Istället sitter jag och gråter gråter och känner hur pillren stiger mig åt huvudet, jag vill bara ta alla piller och skölja ner med vinet jag införskaffade idag (ja, jag gick ner till systemet! Så långt hemifrån har jag inte varit på tre veckor!) i en naiv förhoppnnig om att umgås med folk ikväll. Hoppas på att hjärtat inte pallar med.

Jag ångrar så att jag kröp ur mitt skal, satte på mobilen, gick in på MSN. Det får mig bara att känna mig ännu mer ensam. Klart folk har blivit snea på mig för att jag ignorerat dem i tre veckor, och nu ger de igen med samma mynt.

Så gjorde man det. Åt. Riktig mat. UTAN att spy. Det var svårt.
Först ut i köket. Det var en bedrift i sig. Självklart var jag inte ensam i köket, grannen försökte sig på en konversation, men jag var inte så bra på det. Som att jag glömt hur man pratar, stelt. Och när jag stod och rörde i min linssoppa - självklart! - yr, började kallsvettas, illamåendet kom farande, kände för att spy rakt ner i kastrullen, de började svartna framför ögonen, skaka i benen. La mig på soffan för att inte svimma. Grannen satte sig i soffan bredvid, fortsatte försöka prata. "Är du trött?" Ja, jag är så jävla trött, jag vill inte mer! Men så kunde jag inte säga. Ett litet hummande till svar.

Kunde inte med att äta i köket, drog till mitt rum. Tyvärr var hade jag råkat göra världens äckligaste linssoppa. Eller var det bara ett försök till att slippa äta den? Redan efter ett fåtal skedar kändes magen uppsvälld, proppfull. Som om jag inte kunde få något alls mer, och tankarna på att spy för att kunna äta mer dök upp. Varför?! När jag hetsar kan jag lätt få i mig en påse chips eller 5-10 mackor utan paus, varför tar det stopp så fort när jag inte slänger i mig maten?
Men fan heller att jag skulle ge upp. Efter ungefär 40 minuter var soppan slut, och jag kände mig precis som innan jag börjat äta. Varken mätt eller hungrig. Men behovet av att spy växte. Var så nära så nära flera gånger, men inte ens när jag fick uppstötningar och kväljningar spydde jag. Resultatet - en både spy- och svältfri dag! Det var längesen. Riktigt längesen.

Hur har kroppen tagit det då? Glad eller besviken? Det är fortfarande yrt när man ställer sig upp, men jag låtsas som om det blivit något bättre iaf, och det har det nog. Hjärtat värker fortfarande, det kommer jag väl inte undan så lätt. Och inte bara hjärtat, även huvudet har börjat värka och magen. Pga maten? Ska inte kroppen bli GLAD när jag äter, varför gör den uppror, varförvarför varför?

Efter maten blev jag extremt trött, trots att jag hade sovit riktigt natten innan och endast varit uppe i några timmar. Ögonen gick i kors, vägrade stanna öppna. La mig ner för att smälta maten, vila, klart jag somnade. Och vaknade först vid åtta. Hela dagen har jag sovit bort. Hade sagt att jag skulle följa med ut idag, och jag ville faktiskt det, jag ville börja umgås med folk. Men hur ska jag kunna det när jag bara är trött, yr och har ont hela tiden? Så, som vanligt. Sitter för mig själv på mitt rum. Har inte lust med någonting. Vill ingenting. Funderar på att ta mig ner till affären, fylla på mitt kylskåp (mat i kylskåpet nu = några lökar som inte ser allt för aptitliga ut). Köpa choklad (hetsa spy?). Eller så går jag helt enkelt och lägger mig igen. Så trött. Trött i kroppen, trött i huvudet, trött på livet.

Mitt hjärta bultar så hårt

Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Jag önskar att någon skulle komma förbi. Inte för att jag ber den, utan bara kommer. Ger mig en lång kram. Inga råd, inga anklaganden, inte prata. Bara tystnad och närhet. Ge mig tystnad och närhet så jag kan få slippa alla tankar, alla måsten för en stund. Ändå ignorerade jag när det knackade på dörren förut. Fast det var med största sannolikhet grannen som kom för att lämna tillbaka gitarren. Och jag vet att det kommer bli råd, anklagningar och prat. De är ju "oroliga" för mig och vill hjälpa mig.

Istället sitter jag och stirrar. Önskar att jag fick en annan anledning att må dåligt. Vad är det för sätt att tänka? Borde jag inte sitta och önska att jag kunde slippa det onda och må bra, nu när jag ändå önskar mig något? Varför VILL jag må dåligt? Är det för att det är en sådan trygg känsla? Är det för att jag när jag mår bra ändå har de där aningarna i bakhuvudet om att jag kommer falla igen? Att den väntan är värre än själva känslan? Ja.

Jag hatar folk. Folk som är nöjda, folk som är förnuftiga, folk som är som folk ska vara - de mår mindre bra till och från, men tar sig upp, låter det inte hindra Livet. Jag hatar dem. Jag vill ju också vara sån.

Jag vet att jag är elak mot dig kära Kropp, men jag kan inte hjälpa det. Varför envisas du med att fortsätta få det att nästan svartna för ögonen och sätta in yrsel varje gång jag reser dig upp, jag gav dig faktisk mat igår kväll. Och jag vet att jag var elak och tog en del av det ifrån dig rätt så fort. Förlåt. Jag lovar att *försöka* sluta spy. Fast jag och löften. Du vet ju hur jag är. Självisk och elak, det har ju andra sagt, antytt, och jag vet. Förlåt.

Jag anser att jag just hetsade. Den egentliga mängden har ingen betydelse i mina ögon, det är KÄNSLAN och HUR jag äter som jag utgår ifrån. Äter mer än jag tänkt och snabbare, trycker i mig. Ångesten är inte kvar längre, den hamnade i toaletten. Trots att jag lovat mig själv att låta bli!

Hela dagen har jag gått runt med illamående, yrsel varje steg och skakningar. Inte blev det hela bättre av samtalet med mor - det blev iof inte så jobbigt som jag tänkt mig. Behövde inte förklara närmare, bara försäkra mig att jag tar hand om mig (yeah, eller hur), att jag har någon att prata med här (ja mamma, jag har vänner, oroa dig inte för mig), ge henne en väns telefonnummer (utifall ATT sa hon min kära mor rädd för att jag ska isolera mig igen). Och såklart all denna skuld.
Den här var orolig, den här ringde mig, din gravida syster började gråta, osv osv. Jag satt mest på andra sidan tråden med tårar längs kinderna, orkade inte, orkade inte.
Ja mamma, nej mamma. Det är sådär mamma, men det känns bättre nu, lovar. Jag ska nog ta tag i att prata med någon, kan kanske vara bra för mig. Ja, jag lovar att vara kontaktbar.
Och anklagande över msn. Tänker du inte på oss, hur vi känner? Vi vill ju hjälpa dig. Sök hjälp. Vad var det jag sa. Men faktum är att all lust, all motivation rann ur mig idag. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte. Möjligtvis om ångesten, men maten är för personligt. Lite som att det är ok om någon viker mina byxor men inte mina trosor. Vill ta hand om själv. Men igen, men men, de bägge delarna är ju så nära varandra, de hör ihop. Hur ska jag kunna skilja dem åt? Och åter blir man osäker på att man vill, är redo att säga adjö. (Har jag nämnt detta förut mån tro?) Har hört att vägen ifrån en långvarig depression är ett sorgearbete. Att säga hejdå till något som varit en del av en såpass länge, att våga ta sig vidare utan den där tryggheten, det där man har klamrat sig krampaktigt fast vid, och jag är inte säker på att jag är redo att släppa den. Ångesten har varit min mentala snuttefilt sedan den där övergångsperioden...är det därför den uppstod? När jag förstod att jag inte längre "fick" vara barn? Helt hundra på exakt NÄR första gången den dök upp vet jag inte, vet dock att det var runt den där tiden. Med ett ben på var sida. Den ena delen av mig umgicks med jämnåriga tjejer, gick på discon, började sminka oss, kolla på pojkar, leka "stora" lekar som pinpoker, tafsleken och Svarta Madam. Den andra delen vägrade lämna barndomen och umgicks med mina killkompisar och de som var ett par år yngre - byggde kojjor, lekte med "gubbar/dinosaurier/djur", jage och ett-två-tre-rött-ljus.
Av någon anledning intalade jag mig själv att jag var mobbad, började dra mig undan. Antar det var lättare så än att välja "sida"? Var det ångesten som snärjde mig och förblindade mig? Nu är jag inte längre mobbad, nu är jag fet? Det tog många år innan jag faktiskt förstod att jag aldrig var mobbad. Jag har aldrig varit mobbad av någon annan än mig själv. Det var först på gymnasiet jag hade självkänslan nog att släppa in människor och faktiskt skaffa mig bra vänner.
Nej, nu ska jag sluta analysera mig själv, jag är inget bra på det.

Ner till affären. Jag hade inte kunnat med att äta på hela dagen, trots att jag visste att jag borde, trots att det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp, trots att jag fick stå stilla med böjt huvud, andas, fokusera. Var tvungen att lägga mig ner ibland när illamåendet gjorde det omöjligt att sitta upp, och där låg jag och kände hur hela sängen började snurra. Trots det åt jag ingen. En mugg vatten, en kaffe.

En ljusglimt. Persika eller nektarin, det vill jag ha, det kan jag äta. Och torkat sojakött. Ingen rolig kombination, men det var det enda jag kunde tänka mig. Stapplade ner till affären en hel timma innan den stängde. Inga persikor. Inga nektariner. Varför blev jag så ställd, nervös av det? Grabbade tag i en nätmelon istället. Mot energidryckerna. Två Powerking light skulle jag ha. Stirrade på hyllan. Slut. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle känna. Min planering. Krossad. Tog två vanliga Powerking, tvekade. Ställde tillbaka, tog upp igen. Tillbaka, gick runt hörnet, gick tillbaka, tog upp och la i korgen. Till hälsokosthyllan för sojakött. Och ja. De strimlorna jag tänk mig. Gissa. Slut...kvar fanns kubformatet med äcklig konsistens. Stod ytterligare en stund och bara stirrade, men tog ett (det sista) paket.

Inget gick som planerat i affären, inget gick som planerat hemma. Tryckte i mig, mer mer mer. Magen ont. Aj. Spy spy spy. Trots att jag inte skulle. Jag SKULLE INTE SPY! Min kropp ville ta igen för tre dagar utan mat, den ville ha mer mer mer! Det var inte ens gott, det torkade sojaköttet var inte tillagat, bara uppblött och inte smaksatt. Det var som  att äta papp. Och ÄNDÅ kunde jag inte låta bli.

Såhär i efterhand är ångesten borta. Och jag leker förnuftig. Kollar upp hur mycket min "hets" skulle vara för en "normal" person. Har en stor underbar vegetarisk kokbok (som jag önskar kommer till användning inom en inte alltför avlägsen framtid), som på gott och ont staplar upp kalorier/protein/kolhydrater/mm portionsvis för varje recept. Något av följande hade jag kunnat välja bland istället, rent kalorimässigt:
1 bönfylld bakad potatis med böngroddssallad
1 port. ris- och bönsallad
1 port. potatis/rotfruktsgryta
Är inte detta tre hyffsat "snälla" måltider för den "vanliga" människan? Jag skulle ha svårt att äta någon av följande i nuläget, men undrar hur någon skulle se på mig om jag sa att jag "hetsat" något av följande. Fnysa, Din lilla wannabe, kliv åt sidan och ge plats åt de med RIKTIGA problem!

(Måste bara inflika att jag inte LÄNGRE räknar kalorier, inte medvetet iaf sedan 2-3 veckor tillbaka, det var endast nu för att jämföra)

Självklart fick jag panik tidigare och stängde av mobilen. Och första impulsen var att spy, men det fanns ju inget att spy. Vad är det för fel på mig egentligen (äs äs äs)? Andra impulsen var att knapra piller. Det lugnade mig efter ett tag, först när jag borstade tänderna och insåg hur intensivt det borstades som jag förstod hur uppe i varv jag var. Ut på en timmas promenad i dimman runt sjön för att skingra tankarna.

Hemkommen hade mor startat ett samtal över MSN. Blev ett snabbt eftersom hon skulle iväg. Och bara på ett par snabba meddelanden lyckades jag få sådana skuldkänslor. Folk är oroliga. Jag är orolig. Jag kunde knappt sova inatt. Jag hade tänkt höra av mig till skolan idag. Det sista jag behöver är skuldkänslor, och tårarna börjar rinna igen. Fan. Erkände för första gången i mitt liv att jag inte orkat prata med någon för att jag varit "lite nedstämd" det sista. Jag var rädd för det. Kan du vara inne ikväll så vi kan prata? Ja mamma. Visst mamma. Men vad fan ska jag säga VAD FAN SKA JAG SÄGA?!!

Mår så illa mår så illa. Och så sårbar. Har öppnat mig för främlingar, har öppnat mig för vänner. Men aldrig för någon familjemedlem. Hur ska jag klara det? Jag kommer inte klara det. Det är för personligt.

Ångesten gräver i mig. Jag vill inte ha det såhär. Men vågar jag, vågar jag? Tanken på att få hjälp är lockande men skrämmande. Vad ska jag säga? Hur mycket ska jag säga? Jag är så rädd för att någon kommer tvinga i mig mat, en massa mat. Ätandet ger mig ångest, ätandet kommer få mig att svullna upp, bli fet, få dålig hy. Inte för att jag är tjock, inte smal, alldeles...vanlig? I spegeln ser jag en vanlig person, på vågen ser jag en vanlig vikt. Varför känner jag mig då så tjock? Jag VET att jag inte är särskilt tjock, men jag KÄNNER mig tjock. Fet. Äcklig.

Folk pratar om att nå botten. Jag hade ett löfte till mig själv. När jag når botten ska jag ta mig upp, när jag når botten FÖRTJÄNAR jag hjälp, när jag når botten har jag varit "duktig". Jag tror mailet från min mor fick mig att inse att min botten inte har med vikten att göra. Min botten är att jag under 2½ vecka inte pratat med någon, undvikit alla så gott jag kan, stängt mig inne med Ångesten som min bästa, min enda vän. Min själsfrände, den enda som förstår mig, den enda jag behöver. Och en sådan vän. En vän som säger åt mig att dö, en vän som säger att jag är misslyckad, en vän som säger att jag är patetisk, värdelös. En sån vän...och mina andra vänner har jag bara gjort oroliga. Jag är en självisk människa. Jag är en konflikträdd människa. Möjligtvis är det dags att ta tag i det.

Och som vanligt är jag väldigt exalterad, brinner för det. Men jag vet ju hur snabbt min glöd, drivkraft brukar slockna, min vilja vända.

Vi får se hur det blir...

Tårarna strömmar JAG ORKAR INTE!!!

Loggade precis in på MSN för första gången på länge. Appear offline såklart. Och vad dök upp? Ett meddelande från min mor. "Var är du?????????" DET ÄR DET HÄR JAG ÄR RÄDD FÖR! Tvingas förklara. Särskilt för min familj, för min mamma. Fan fan fan fan...hatar det här HATAR det! Mobilen är fortfarande avstängd, och nu är jag ännu mer rädd för att sätta på den. Är så rädd att min mor ska ringa, att jag kommer börja gråta i luren, och hon kommer känna sig så hjälplös, och jag kommer känna mig så ensam och så liten så liten...men jag är så jävla glad att jag bor så långt ifrån just nu, att jag inte riskerar ett besök, för det skulle jag inte klara av! Hur säger man till sin egen mamma att lämna en ifred? Det går inte, går inte...

Tillägg:
Och självklart gick jag precis in och kollade min mail, och klart jag hittade ett mail från min mor...
Snälla Sara hör av dig, vi undrar vad som händer. Maria m.fl. är oroliga eftersom du aldrig svarar. Jag försökte ringa dig alldeles nyss. Och det är inte bara jag som har försökt med det.

JAG ORKAR INTE!!!!!

Varför är jag så jävla konflikrädd för? Varför kan jag bara inte säga som det är? Att jag inte har gjort något, inget skolarbete, ingenting den senaste månaden? Varför är jag så rädd för att folk kommer fnysa åt mig, säga att jag är lat oduglig självupptagen? Varför kan jag inte tro på att de inte bryr sig om att jag inte gjort min b-uppsats, varför kan jag inte tro på att de vill mig väl? VARFÖR? Fan, på gott och ont ska jag logga in på MSN, stanna kvar där, sätta på min mobil och konfronteras, jag orkar inte med den här ovissheten längre, orkar inte med att bara ha min ÄS, orkar inte med orkar inte orkar inte orkar inte!!!!!!!

Tillägg 2:
Jag gjorde det. Satte på mobilen. Det som gjorde ondast var det gemensamma messet från några vänner. Snälla säg bara var du är. Vad fan ska jag svara?! Jag är här? FAN, JAG HATAR DET HÄR! Lusten att bara ta ett snabbt avslut har aldrig varit större, samtidigt som önskan om att morgonen ska komma så jag kan få tag i någon...

Mat och mat. Ett äpple och pumpakärnor blev det iaf. Bättre än inget.

Sitter här och filosoferar och försöker känna mig vis. Fast det är svårt, så lite näring som man ger sin hjärna. Lite då och då läser man försök till tankeställare från friskt folk. Folk som äter sina frukostar, luncher, middagar och mellanmål. Folk som inte ser mat = ondska eller tröst, utan mat = bränsle eller t.o.m. njutning (utan efterföljande ångest).
Nu kan jag bara tala för mig själv (vem skulle jag annars tala för?), men följande är mina tankar:
"Vet du inte vad du gör mot din kropp? Si och så, diverse problem, brister, mm." - Klart jag vet. Jag vet alldeles för mycket. Jag har aldrig blivit så insatt i kostläran som när jag fick mitt skeva förhållanden till mat. Jag har aldrig vetat så mycket om olika näringsbrister och skadan av brister på följande.
"Din kropp kommer inte palla i längden - vad du gör är att begå långsamt självmord" - Ja, och det är nog precis vad jag vill. Jag har ingen livslust längre, men jag kan inte med att ta livet av mig själv. På något sätt känns det elakare mot familj och vänner att bara skära handlederna av sig än att skynda långsamt. Hur jag nu får det att gå ihop, men det låter logiskt i mitt huvud. Jag orkar inte längre med dessa upp- och nedgångar. Att hela tiden veta att jag kommer må dåligt igen, trots att jag mår bra för stunden. Jag har ingen kämparglöd, ingen lust att bli frisk. Jag har tappat all tro på mig själv, och det jag ser framför mig är ett liv av meningslös tristess. Och nu är jag trots allt i en relativt neutral sinnesstämning (för att vara jag). Just nu är jag inte ledsen, jag är bara så less, så uttråkad. Jag ser inte fram emot något alls. Inget är kul. Jag tröttnar på folk, platser, drömmar, intressen. Allt. Blir överdrivet exalterad, för att snabbt tappa allt intresse.

Och nu över till något helt annat.


- Vatten måste jag dricka mer av. Den vätskan jag får i mig är till största delen kaffe. Som driver ut den vätskan jag har. Måste bli mer än en mugg vatten om dagen. Kanske borde jag göra ett slags schema? Jag och mina listor...
- En sak som ger mig lika stort obehag som tanken på att äta är när mina händer är olika blöta, särskilt när jag ska torka händerna! T.ex. när jag håller ett finger under vattenstrålen för att känna när vattnet är kallt - då MÅSTE jag blöta ner den andra handen också, annars är det så obehagligt att torka händerna! Och när man har lite småfuktiga händer vilket gör att ludd och dylikt fastnar...jag mår så illa...
- Varma duschar är heliga, detsamma gäller torkritualen! Alltid samma sätt, samma ordning. Handduken över axlar och rygg, ta tag i varsin ände, dra ett tag över håret, sedan ett drag längsmed sidorna av ansiktet, sedan ett i mitten. Knyta handduken runt sig, se till att hela överkroppen blir torr. Öppna, drag nerför bröstet, ut över höfter. Höger tår, fot, uppåt längs benet, sedan samma sak med vänster. Svep in håret med handduken. Klart.

Snart öppnar affären. Funderar på att dra dit.
Sara är den sista kunden och den första kunden. Personalen måste tro att jag är helt sjuk i huvudet. Och det är jag ju också. Hemskt igår. Hets som vanligt. Ner till affären tio minuter innan stängningsdags, stor påse ostbågar och fyra powerking.  Brukar alltid vara noga med att försöka dölja det jag köpt i en påse för att jag skäms så, men struntade i det, inte skulle jag träffa på någon. In i korridoren, självklart stod tre grannar där. Äckliga äckliga ostbågepåse under armen, försökte mig på ett artigt leende, men det fastnade någonstans på vägen och blev nog bara en skum grimas. Brukar bli så. Och alla vet säkert, jag kunde inte med att gå på köksmötet, jag la kudden över huvudet när de knackade på dörren, gå gå gå. Hetsa spy, vilka jävla intressen man har, vilket jävla liv man har, vilket jävla missfoster man är.

Inte har jag gjort klart b-uppsatsen heller. Inte nära någonstans. 1 sida av 15. 1 timma kvar tills inlämningsdags. Jag orkar inte bry mig jag ORKAR INTE!

Jag vill ner till affären, jag vill köpa mat (inte hetsa inte hetsa inte hetsa). Men jag är så rädd för att äta, för då börjar jag bara hetsa och spyr jag kommer mitt hjärta stanna, jag kommer kvävas, jag kommer frätas sönder inifrån. Spyr jag inte kommer jag svälla upp och bli fet fet FET. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Och jag skäms över att äta, så jag kan inte med att laga mat i köket. Vilket leder till att jag tvingas köpa saker som inte behöver tillagas (anledningen till att jag brukar hetsa couscous - gör det med vanligt kallt kranvatten - äckligt värre?). Vilket leder till ett väldigt begränsat utbud. Och jag vågar inte köpa hem för mycket, för jag vet hur det går. Som förra gången när jag köpte hem ett paket quornfiléer, och det slutade med att jag åt hela paketet med halvtinade filéer, bara sådär, på en sittning. Äckliga ÄCKLIGA jag!

Affären är öppen. Borde gå ner och köpa någon slags frukost. Det är inte lätt det här. Att springa ner till affären varje gång det är dags att äta, men jag vågar inte köpa mer än vad jag ska äta just nu, vågar inte ha mat hemma. Så lätt att slänga i sig allt på en gång. Jag tänkte radera det först. Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag vet ju att jag inte kommer försöka helhjärtat. Jag hade tänkt att skriva att jag tänkte försöka göra linssoppa idag. Varför gör jag så mot mig själv? Jag vet ju att jag inte kommer våga mig ut i köket, jag vet att jag inte kommer vilja äta, jag vet att om jag äter kommer jag spy upp det. Screw this. Jag ska ner till affären och köpa melon. Men med min tur kommer de inte ha melon och jag kommer istället köpa ett paket (bröd - ett sånt Freudianskt misstag att jag glömde skriva det ordet och bara fortsatte mala på - sådan tur att jag alltid läser igenom mina inlägg innan jag postar dem) och trycka ner och sedan må dåligt över att jag inte kan spy upp det. Fan fan fan fan. Jävla varelse man är.

Det är inte ofta jag är ärlig. Antingen ljuger jag för andra, eller så ljuger jag för mig själv. Oftast för mig själv. Tror jag. Men det kan ju även det vara en lögn. Sedan hjälper det ju inte att jag inte tror på mig själv. Eller på andra.

Jag kan så ärligt jag kan säga att jag försöker försöka. Men det är så svårt, och jag är så svag. Det är så mycket lättare att ge upp, ge efter. Att strunta i Maten eller välkomna maten i Massor är så mycket enklare än att laga, äta riktig mat. Att spy efter är så mycket lättare än att brottas med Tankarna. Det är så mycket lättare att rensa sin själ genom att spy än att prata med någon. Det är så mycket enklare att prata ut med någon när man har ett Riktigt problem, är det därför jag gör såhär? Dåligt har jag mått så länge jag kan minnas, men det är först nu jag kan få ut något av att prata med mina vänner. Jag vet vad mitt problem är, till skillnad från förut. Men jag vet ju att det ligger så mycket mer bakom. Detta är bara en Anledning.

Hetsandet har funnits där ett bra tag. Fast i rätt så mild grad. Inte den ångesten efter varje gång, mer ett suckande "vad fan gjorde jag det för?". Inga äckliga spyor. Och inte i denna grad. Innan var det någon gång i veckan. Eller tristessätande.

Nu är det lite mer än ett år sedan det blev ett riktigt problem. Och jag vet exakt hur det började. Jag och en vän fick för oss att vi skulle testa att strunta äta i en dag. Vi fick för oss att vi skulle rena oss, en liten minifasta. Eller något. Men tankarna måste ha legat där och grott, för en dag blev till två. Det tog inte många veckor innan ångesten inför mat dök upp och sedan Spyorna. Hetsen dök upp lite senare. I början pratade vi om det, delade med oss. Bägge låg på samma nivå. Det kändes så oskyldigt. Vår lilla hemlighet, och den fick väl oss att känna oss duktiga. Efter några månader började jag bli orolig. För henne, inte för mig. Påpekade att hon var tvungen att äta, hon blev stött. Några månader senare anklagade hon mig för att ha tappat kontrollen. Vi pratar inte om det längre. Jag tror hon har tagit tag i det. Hon äter iaf. Men vad vet jag. Folk trodde väl i somras att jag mådde bra också. Jag åt ju och ökade i vikt. De kunde ju inte känna den ångesten jag kände, kunde inte höra hur mina tankar kretsades runt mat mat mat äta eller inte äta, såg ju inte när jag hängde över toan och hulkade.
Jag vill ta upp det med henne, för att jag bryr mig om henne. Men jag är rädd och självisk. Rädd för att det kommer leda in på mig och mina vanor, självisk, jag vill inte ta tag i det. Rädd, jag vågar inte. Men jag försöker försöka vilja, våga. Ibland. Men som sagt. Jag är alldeles för svag.

Ja. Jag är inte särskilt frisk.
Nej. Jag vill inte bli frisk.

Hur fan tacklar man det där. Jag vill vilja bli frisk, men ändå inte.

Istället sitter jag här. Stinker vitlök efter en tidig (eller sen, beror på vad man har för dygnsrytm) hets med couscous. Spy spy spy. Att jag aldrig lär mig. Couscous. Jag vet ju att det kommer komma upp igen. Jag vet hur obehagligt det är när det blir så hetsigt att man får couscousspya i näsan och känner sig som världens vidrigaste varelse, hur kan jag ens TRO att någon vill umgås med mig? Med en som stinker vitlök och har couscouskorn i näsan? Och som de fastnar i halsen och får en att hosta hosta och jag är säker på att grannen hör. Och på köksmötet ikväll kommer han ställa sig upp, peka på mig, säga "Sluta spy mitt i natten, jag försöker sova" och alla kommer titta på mig med avsmak och couscousen kommer börja rinna och jag kommer smälta ner i golvet och aldrig mer bli hel för jag avskyr konfrontationer. Fan heller att jag kommer gå på det där mötet!
Sedan apelsinerna när couscousen är ute, upp upp, och jag får betala för att jag tryckt i mig dem utan att tugga sönder varje molekyl. I stora bitar kommer de, de fastnar halvvägs, och det känns som om jag ska kvävas. En sådan ovärdig död, att bli hittat halvnaken, kvävd av en apelsinbit, liggandes på badrumsgolvet med toan full av spya och alla hårtussar på golvet. Sedan pumpafröna, ut ut ut, och med dem kommer gallan, och jag mår så illa, känner mig så äcklig där jag stirrar stirrar. Tvingar mig att sluta. "Bara en liten en till" Ok, en liten, sedan spolar man och känner sig. Man känner inte så mycket och det känns så skönt att vara fri från de Elaka tankarna för en stund. Ut och ta en cigarett och inse att man missat sensommaren, det är höst. Dimman ligger tät och jag trivs.

In igen. Hårtussar på badrumsgolvet. Det började i en euforisk stämning. Jag var störst (minst) bäst och vackrast i hela världen och skulle bli ännu finare med ny frisyr. Klipp klipp sa saxen och håret föll. Ett misstag, klippte en tuss för kort och stelnade till. "Ditt misslyckade jävla åbäke" och saxen började fara. Klipp klipp KLIPP KLIPP! Argsint, gråtande, bort bort, och håret föll. Saxen som klippte av bitar på måfå. Så nu sitter jag här med alldeles för kort hår och ett extremt ojämnt resultat, t.o.m. för att vara jag... I ena stunden kollar jag mig i spegeln och är riktigt nöjd över mitt ojämna hår, för att nästa stund äcklas.

Jaha. Som vanligt då. Det går inte med mellanting, nej nej. Hata eller älska, svälta eller hetsa. Antingen vill jag så mycket på en och samma gång att jag inte kan bestämma mig och blir handlingsförlamad eller så vill jag ingenting och ligger och stirrar in i väggen.

Ett steg i rätt riktning idag. Jag har plockat fram mobilladdaren. Men jag är fortfarande rädd för att ladda, sätta på och konfronteras av Verkligheten. Men att den ligger framme är iaf bra. Snart, vilken dag som helst. Då ska jag sätta på mobilen, gå in på MSN och kanske våga mig längre bort än ICAn över gatan...

Så hände det. Någon knackade på min dörr. Och jag stelnade till. Väntade. Öppnade.
Där stod en av mina grannar. Han kom förbi för att se hur det var. Undrade om jag bodde kvar eftersom han inte sett mig i köket eller alls sen vi återvände till korridoren efter sommaren. Mitt första samtal med någon på länge. Bara lite småprat.

Och jag ville bara att han skulle gå. Jag har inget emot honom, tvärtom. Men jag bara plågades. Vet knappt vad jag sa, för det enda som rörde sig i tankarna var "Gå gå gå, lämna mig ifred, gå gå gå". När han nämde att gå ut och dricka öl var jag snabb med att kontra med att jag skulle stanna hemma. Mådde illa, så illa. Och när han gick, hur reagerar jag? Direkt in och spy. Insåg att jag ätit ätit ätit idag. Skorpor, pumpafrön och apelsin. Äta äta äta, inte spytt, och jag kände mig så äcklig, så äcklig för all äckliga mat som låg och skvalpade där i magen. Ut ut ut.

Jag är för fan inte normal någonstans...

Hur normalt är det att hoppa till varje gång man hör mummel och fotsteg från korridoren? Jag stelnar till varje gång och håller andan, rädd för att det är någon jag känner som beslutat sig för att ta vägarna förbi och se hur det är med mig. Blir lika lättad varje gång stegen försvinner bort och rösterna tystnar. Frid.

På måndag ska arbetet vara inlämnat. Jag ska ha spenderat sex veckor åt att skriva det, jag har inte börjat än. Funderat lite, men det tar stopp. Varje gång jag tänker på det får jag lust att dunka huvudet i väggen. Men det skulle störa grannen, så istället lägger jag mig på sängen, blundar, väntar. Tills tankarna försvunnit och mitt huvud är någorlunda tomt. Men jag löser det, saker brukar lösa sig, det löser sig alltid alltid. Mantrat rullar på och oron lägger sig. För en stund. Sen blir man ytterst medveten om låren som rinner runt på stolen och man täcker över. Lusten av att skära ut allt, spy upp allt. Man lägger sig på sängen och sluter ögonen. Försöker tänka på annat. Tankarna på arbetet kommer tillbaka och ger den Andra Ångesten utrymme. Stirrar stirrar. Jag kan inte jag kan inte jag kan inte kan inte fokusera, kan inte tänka, tänker jag bubblar ångesten upp. Kollar på mobilen, funderar på att sätta på den. Ångest ÅNGEST! Tänk om folk har messat? Tanken på att ta tag i det, att svara, får mig att vilja dunka huvudet i väggen, lägga ansiktet i kudden och långsamt kväva mig själv. Tänk om ingen har messat? Jag visste väl att ingen bryr sig om mig. Jag vill inte att någon bryr sig om mig, jo det vill jag, nej det vill jag inte! För då säger de bara Sök hjälp, Varför söker du inte hjälp, Vill du prata, Hur mår du, Äter du, Sover du, Hur går det med arbetet, Hur går det med livet, Varför hör du inte av dig, Varför svarar du inte, Ska du följa med ut, och jag orkar inte orkar inte, orkar inte frågor för jag har inga bra svar! Jag vill inte ha hjälp, jag får skylla mig själv.

Ja, lilla du, hur har du tänkt göra med ditt liv? Vad vet du ju på ett ungefär, men HUR? Vet på ett ungefär, men HUR ska jag orka, klara av det? Dessa cirklar, tankarna snurrar, jag vill, vill inte, vill, vill inte, ska, kan inte, VILL INTE!

Ja, lilla du, när är det dags att ta tag i världen och bry dig om någon annan än dig själv?

"Vill du resa bort med mig?" var den sista frågan jag fick innan mobilen dog i lördags. Ja det vill jag, men jag vill inte svara, för då kanske du ringer och jag orkar inte prata med någon! Eller nej, jag vill inte resa bort med dig, jag vill resa bort själv, bara jag, inte du, bara själv själv själv. Utropstecken.

Lusten att bara sätta sig på en buss och bara fara. Vart spelar ingen roll. Bara bort. Från allt familjärt, allt och alla. Mobilen har varit avstängd i jag vet inte hur många dagar. Jag har inte träffat någon alls på...jag har ingen koll längre...förra lördagen? 1½ vecka. Isolerad. Med avstängd mobil, avskärmad. Hur jag ska ta steget tillbaka i umgänget vet jag inte. Jag orkar inte. Vad ska jag svara på frågan "Vad har du gjort?". Jag har inget svar. Jag har inte gjort något. Inget. Gått runt med mina egna onda tankar.

Och trots det vill jag isolera mig mer. Vill längre bort. Men vad förväntar jag mig? Vad vill jag finna, vad vill jag bort från? Mig själv antar jag. Men jag finns alltid där. Otur. Jag vill hitta mitt liv, ett liv. Ett liv jag är nöjd med. En plats jag inte tröttnar på, människor jag inte tröttnar på. Kommer jag någonsin hitta det? Antagligen inte. Så jag fortsätter drömma.

Alla måsten jag får för mig att jag har, det är bara undanflykter. Det skulle vara så lätt, men det är svårt att släppa. Jag vill göra mig av med allt, klippa alla band, börja om på nytt. Igen. Jag klamrar mig fast vid det jag har och ältar. Egentligen borde jag bara slänga allt, sälja allt, avsluta allt, ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?

Jag trivs för mig själv. Med att bara vara. Det är först när tankarna på andra dyker upp som ångesten blommar ut. Tanken på verkligheten. Och jag borde ta tag i verkligheten. Vare sig verkligheten här eller någon annanstans. Men jag sluter mig, stänger den ute och drömmer. Knappt det ens. Snart kommer verkligheten ikapp, och då kommer jag få betala för att jag skjutit upp den, stängt den ute.

Jag är så förvirrad. Borde jag inte veta något nu? Borde jag inte vuxit ifrån drömmen om det andra? Borde jag inte ta hand om det jag faktiskt har och njuta? Varför är gräset alltid alltid så grönt där borta, och varför kollar man hela tiden tillbaka och ser ett skimmer när man bara såg dunkel när man var där?

Man tror att man är speciell men egentligen så är man inget särskilt. Bara en i mängden som får för sig att ingen annan känner som man gör, att ingen ältar, ingen ångrar, ingen drömmer. Hur många är egentligen nöjda? Väldigt få antar jag, men de nöjer sig. Och kämpar vidare. För det är ju vad livet går ut på egentligen.

När ska jag inse det?

Jag gjorde det! För första gången på flera veckor vågade jag mig ut i köket! Har inte varit där på tre veckor. Det började när jag isolerade mig, jag orkade inte med människor och vägrade gå ut i köket. Risken var ju stor att springa in i någon av de 14 andra som jag delar det med. Sedan har det blivit nästan som en fobi...jag har passerat dörren till köket de få gånger jag gått ut, men t.o.m. undvikit att kolla in genom rutan.

Men nu! Nu! In i köket. Gjort mig en kopp te. En kopp VARMT te! Inte pulverkaffe eller kamomillte på kallt vatten, utan faktiskt kokande, rykande hett. Det första varma på länge. Under de tre veckor som gått, och det enda varma jag fått i mig var den där Varma koppen och pizzabiten förra fredagen hos en vän. Och så jag njuter av mitt te! Smakar gott...är det såhär värme smakar? Hoppas jag kommit förbi den här fixa idén nu. Inte en anständig kopp kaffe på två veckor har jag fått, det får bli nästa varma! Har gått och längtansfullt tänkt tillbaka på den där koppen Pressbyråkaffe jag sipprade i mig den där söndagsmorgonen på Stockholms T-central för två helger sedan. Men INTE kunnat med att gå ut till köket!

Nåväl. Slutet gott allting gott.

Lika gott som det kommer bli att känna lukten av rykande kaffe om någon timma eller två...

Och tre veckor - inget som varken lilla zucchinin eller den oöppnade soyghurten tyckte om.
De hade dött och begravdes vördnasfullt i papperskorgen.

Det fräter i halsen. Värker i magen, i något som jag funderar på om det är njurarna.

Självklart. Jag borde anat. Efter toppen inatt raserar allt, allt rasar ihop i en stor hets.
Vad fick mig att tro att jag kunde gå ner och köpa riktig mat? Vad fick mig att tro att jag kunde vänta, att inte bara ta en macka till frukost och sedan steka quornfiléer och göra couscous till middag? Jag fick verkligen för mig att jag skulle äta riktigt, att jag KUNDE äta riktigt!

Trodde jag verkligen att jag INTE skulle knö i mig macka på macka, hälla i mig jordnötter, äta ostekta quornfiléer? TRODDE jag verkligen det?! Att jag inte skulle variera mellan att springa på toaletten och spy, sitta med en tallrik och spotta ut tugga efter tugga? Och ångesten den ångesten...ut ut UT! Och ut kom det, så ofräsh så ofräsh, hulkande över toan. Så kraftigt att man spyr genom näsan, och man dricker vatten för att försöka dämpa, men gallan fräter fräter, och jordnötterna rispar i halsen, får en att hosta mitt i attacken, och man vill sluta, bara lägga sig ner och dö, men man kan inte tillåta sig själv, det måste ut UT!

Till slut ger man upp. När magen krampar av all misshandel. Pressa ner massa mat, för att snabbt tömma och trycka hårt på den stackarn, och lämna den med extra magsyra som fräter fräter. Allt detta frätande. Stackars lilla stressmage, som om inte du krampar nog även de perioder jag inte misshandlar dig. Huvudet värker, borde dricka vatten, men jag är rädd att jag kommer spy upp det, min hals orkar inte mer. Min stackars hals som precis har börjat bli bättre efter det där förkylningshalsonda.

Stackars kropp som tvingas leva under en torterande tyrann.
Någon dag lovar jag att gottgöra dig.

Jag som bara ville laga en riktig måltid...

Ja, det sjunger hon. Den underbara perfekta, mitt livs kärlek Polly Jean Harvey! Och jag ler, jag faktiskt LER! När var det senast? Som jag faktiskt log för att jag kände mig glad? Inte för att jag var full eller artig, utan faktiskt för att jag var GLAD? Minns inte, men nu, nu nu nu!

Kanske är jag bara trött på att bry mig, trött på att må dåligt. Kanske är det de tre powerking + två rosenrot som piggat upp mig. Kanske är det dagens vitaminboost i form av vattenmelon. Kanske är det att folk slutat höra av sig.

Folk börjar väl tröttna på mig. Ingen som hört av sig i veckan. De är väl trötta på att jag isolerar mig, och att jag klagar och är bitter när jag väl kryper ut mitt skal på helgerna och super mig redlöst full. Trötta på att vara oroliga, trötta på att jag varje gång lovar att ta tag i mina problem, söka hjälp.

Men jag är nöjd. Så jävla nöjd. Ingen att stå till svars för, bara vara. Slippa få dåligt samvete för att man inte orkar engagera sig i andras funderingar problem.

För säkerhets skull är mobilen på ljudlös och vänd med displayen neråt. Och MSN orörd. Bra.

Och nu sjunger jag med till musiken! Jag SJUNGER! Underbara underbara kväll ta aldrig slut, låt mig vara såhär! Snälla ångest, håll dig undan ett litet tag till iaf och låt mig njuta, njuta njuta!

Min kropp är lycklig. Idag har den fått näring i form av vattenmelon. Den rikitgt grät av lycka. Riktigt lika glad blev den inte när maten försvann upp igen, men jag ska försöka truga ner lite till. Och vatten. Insåg när jag gick till affären hur uttorkad jag är. Pga en snabbförkylning (halsen svullnade upp och febern satte in) har jag sovit bort större delen av dagarna och varken druckit eller ätit mer än något glas vatten och ja, en energidryck. Mina läppar ihoptorkade, huden har blivit torr så torr och yrseln smyger omkring. Dags att sluta tycka synd om mig själv och ta tag i saker och ting.

Lycka till Sara. Tack så mycket.

Inatt trodde jag att jag höll på att dö. Det var länge sedan jag kände mig så fridfull.

Hade satt i mig energidrycker, kaffe och rosenrot för att orka sitta uppe och plugga. Men fick en kortslutning. Orkade inte. La mig ner i sängen, klarvaken men samtidigt så trött. Helt plötsligt blev mitt huvud helt tomt. Det var som när man kommer in i ett helt ljuddämpat rum och först då inser vad tystnad egentligen är. Känslan av att huvudet växte, tomrummet växte, känslan av att bli omsluten av ett gigantiskt svart tyst mörker. Som om jag satt i ett mörkt hål och bara drogs ner ner ner. Andningen dämpades, och delar av kroppen började behagligt domna. "Håller jag på att dö nu?" tänkte jag, och allt kändes så fridfullt. Ingen ångest, ingen oro, inga måsten, ingen framtid. Inget. Det kändes så fridfullt. Vet inte hur länge jag låg så, kände mig lycklig, som om alla känslor dragits ut. Inte på det där tomma sättet, utan bara...bra.

Stirrade in i väggen, och helt plötsligt började jag gråta, och alla tankar, allt eviga bakgrundssorl smög sig på. Jag insåg att jag inte alls skulle dö, att jag skulle leva. Orkade inte. Ihop till en liten boll och gråta mig till sömns på det där hulkande snoriga mitthjärtahållerpåattspricka-sättet jag jämt gjorde innan tonåren.

Så har man gjort det igen. Ingen mat att tala om igår. Tänkte inte ens på det. Mat existerade inte i min värld. Och idag. Kom hem.

Ett fullständigt hetssmörgåsbord med potatissallad och ostmackor. Svulla svulla spy.
Kvällen kom. Godis, det var något nytt. Godis brukar jag aldrig hetsa, men ner ner, spy spy.

Är det såhär mitt liv kommer se ut? Svält eller hets. Alla vanliga människor klarar ju av balansen, varför inte jag?
Svaret är enkelt - SLUTA KÖPA HETSMAT!

Och det låter så förnuftigt, jag vill vara förnuftig, men det liksom svartnar för mig. En kortslutning. Jag tänker inte, jag bara gör. Och så hamnar man där. Huvudet över toaletten. Maten i reverse. Och det är lika äckligt och befriande varje gång. Och som jag bara vill skrika på mig själv varje gång, men ändå fortsätter jag. För efteråt kommer ruset, det är som en kick. "Visst, jag har hetsat, men nu är det ute och jag är ren". Ren? Så ofantligt löjligt, och som jag hade himlat med ögonen åt mig själv för några år sedan.

Istället sitter jag bara och klagar klagar ältar.

Lilla du, när ska du växa upp egentligen?
Aldrig blir svaret. Och så hamnar man åter i den orala fasen.

Jag fick väl mitt orala behov alldeles för tillfredsställt när jag var bebis så att jag inte har motivation att gå vidare, eller så fick jag det inte tillfredsställt och vågar därför inte gå vidare. Freud lämnar inte mycket svängrum inte. Alla är dömda att misslyckas.

En oral personlighet är ego och styrs av sin lust - jag ska ha ha HA min mat NU! Måste ha något i munnen, vare sig det är en cigarett, fingrar eller mat! Nu nu NU! Buä, buä. Nagelbitning? Kedjerökande? Tröstätande? Tomhetskänslor? Ja, ja, ja, ja. Jag hatar Freud.

Ja, Herr Freud, din patient hade problem med sin orala fas och har nu fastnat i ett destruktivt beteende.

Är det därför jag hade så svårt att sluta suga på tummen när jag var yngre tro?

Ja. Hipp hipp hurra för mig. Jag visste det. Åt ett par bitar melon och en halv kopp sparrissoppa igår, det lyckades gå ner. Sedan gjorde vännerna pizza. Jag trugade på mig själv en liten bit, och jag åt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag visste det jag VISSTE det! Jag KAN INTE äta NÅGOT utan att släppa lös hetsmonstret!

Tankarna började cirkulera. Var med och samtalade, kändes faktiskt som vanligt. De hade varit lite oroliga över att de inte kunnat få tag i mig på hela veckan, men jag sa som det var. Lovade för 100:e gången att gå och söka hjälp, åter igen erbjudande om att följa med, jag avböjde.

In på toa till min kära väns mer exakta våg. Min våg hade sagt 57 kg, vad skulle den här säga? Den som alltid brukar vara så brutalt elak...men, 56,7 kg. Kände mig nöjd över att ha ätit trots allt, men tankarna fortsatte anfalla. Det hela slutade med att jag gick därifrån tidigt, skyndade mig till macken - bröd, ost, ostbågar. Var hemma strax över 12 och det var så min födelsedag började. Det var jag, Hetsen och Ensamheten.

Fy fan. Åter har jag valt mina äckliga tvång framför mina vänner...undrar hur länge jag kommer ha kvar dem.

Måste få i mig mat idag. Hets med ostbågar och potatissallad i måndags. Resten av dagarna har jag fått i mig någon dl solroskärnor och 1½ morot, varav det mesta kom upp strax efter. Några muggar vatten på det och en hel del kaffe. Till och med jag inser att det inte är en bra kost.

Men vad gör man när tanken på absolut allt får det att tjockna i halsen? Idag vill jag inte ens ha kaffe. Men jag ska jag SKA tvinga i mig något. Jag vill inte vingla runt längre, känna det svartna för ögonen varje gång jag reser mig upp, vara så trött att jag bara ligger i sängen. Steg precis upp efter över 12 timmar i sängen, vissa av timmarna sovandes, vissa bara för trött för att resa mig upp. Och mitt lilla hjärta bultar så hårt, det skriker åt mig. Jag förstår varför det är surt.

Ananas och/eller tomatsoppa. Det känns som något jag kan tvinga i mig. Ska försöka köpa det på vägen till en vän. Är en start iaf. Jag VILL äta. Fast där ljög jag. Jag vet att jag MÅSTE äta snarare. Och de skulle göra pizza. Kanske man kan smyga ner en bit. Jag ska försöka.

Så är man inne på tredje dagen (nästan) utan mat.
En näve solroskärnor och en halv morot är vad jag fått i mig sammanlagt. Men det stannade inte kvar länge. Direkt in på toan spy spy spy. Mådde så illa, men jag ville ju inte spy. Kunde inte låta bli. Det gick på rutin. Ångrade mig efteråt (fast ja, jag erkänner, det känns ju alltid lite bra trots allt), men kunde inte med att äta något mer. Gallan smakade surt i munnen och jag kunde liksom känna hur det frätte på tänderna, i mitt huvud såg jag bilder av hur mina tänder långsamt men säkert ruttnar bort. Borstade iaf tungan, kändes lite bättre. Tungan som för övrigt är riktigt äcklig.


Jag är aldrig så ful som de perioder jag knappt äter.
Min tunga är liksom torr och klibbig på samma gång, och det smakar järn eller något i munnen, spelar ingen roll om jag borstar, det kommer snabbt tillbaka.
Mitt hår är smutsigt och jag luktar äckligt, men det är mest för att jag inte orkar duscha och bara isolerar mig på mitt rum.
Hyn är dålig, får finnar på nytt. Åter kan det ju bero på att jag helt enkelt inte orkar bry mig.
Ringarna under ögonen träder fram, i spegeln ser jag ett blekt lik. Har svårt att sova, kroppen vill vara vaken och leta mat.
Apatin tar över. Ofta jag bara står framför spegeln och stirrar på mig själv tills tårarna börjar rinna.

Känner ingen hunger, inget sug. Känner inte så mycket. Önskar att jag vill äta. På lördag fyller jag år, hoppas jag orkar ta mig ut från mitt rum då. Laga födelsedagsmiddag med mina vänner. Vad jag saknar att laga mat! Hacka, skära, steka, röra. Och så kommer det bli, eller hur. Jag är skeptisk. Det kommer bli billigt rödvin och utgång istället. Men skulle gärna vilja äta med dem. Försöka inte må dåligt av att äta i andras sällskap.

Jag har inte pratat med någon på över tre dygn. Behovet av Ensamhet, är det verkligen ett behov eller bara ett sätt att gömma mig undan Skammen och Verkligheten? Började må (relativt) bra för en stund sedan. Då...

Mobilen på ljudlös. Börjar blinka. Jag tar upp den i handen. Väntar tills det slutar ringa. Läser 2 sms. Ignorerar, lägger mobilen med displayen neråt. Och bryter ihop. Står framför spegeln och gråter gråter och känner mig som världens ensammaste. Ska det verkligen vara så? Ska man inte vara glad när ens vänner hör av sig, vare sig man är uppe eller nere? Inte bryta ihop. Inte få lust att gå ut och dränka sig i sjön. Men jag skäms. Skäms över att jag mår dåligt, skäms över att jag undanhåller sanningar, skäms över att jag skjuter upp allt, skäms över att jag slarvar bort mina dagar.

Och snart fyller jag år. Vill inte. Vill bara gömma mig under sängen och aldrig komma ut.

Så har man gjort det igen. Slösat bort hela dagen. Inte orkat ta mig till köket, istället gjorde jag snabbkaffe på kallt vatten. Funkade lika bra det. Det och en näve solroskärnor vid lunchtid är allt jag förmått mig att äta. En skum smak i munnen. Som om tungan blir alldeles torr och smakar lite...järnliknande? Eller något. Spelar ingen roll om jag borstar tänderna eller inte, den äckliga smaken kommer tillbaka strax därpå. En sådan tur att jag inte träffat någon på två dygn.

Ingen pluggande. Måste måste ta tag i det. Som jag säger hela tiden, men som sagt. Har istället kollat på de avsnitt av Supersize vs Superskinny som jag missat. Tagit en paus då och då, korta små dans- och styrkepass. Kanske en halvtimma-timmas träning sammanlagt. Har ingen koll.

Funderade en bra stund över mitt ätande. Hur jag dagar som dessa inte förmår äta det minsta, trots att jag egentligen känner att jag borde få i mig lite näring. Funderade på åtminstonde käka ett par morötter, eller göra spenatsoppa, eller något. Men det tar bara stopp. Vill inte. Medans jag andra dagar äter ett gigantiskt mål om dagen, efter att ha haft hetsartankarna snurrandes hela dagen.

Vågen står på ett hånande 59 kg. En bisarr tanke på att äta upp den dyker upp.

Självklart gick jag inte till skolan idag.
Självklart har jag inte kommit på en idé till b-uppsatsen eller har ens funderat på det.

Mina tankar är upptagna. Suttit och glott på mat och viktrelaterade saker. Hemsidor, dokumentärer och dylikt på youtube. Kollat upp storlekar, räknat ut BMI, mätt mig, tränat, funderat funderat. Fan. Bort bort bort. Men välkomnar tankarna trots allt. Drömmer mig bort. Längtar tills jag övervinner hetsen. Tills höftbenen står ut genom kläderna.

Det är det enda jag kan fokusera på. När jag skjuter undan tankarna och försöker få mig att göra annat är det som om jag faller. All ork rinner ut och jag halvlägger mig i fåtöljen och stirrar stirrar och tårarna rinner de vill aldrig ta slut! Och jag är så kluven. Vill egentligen inget hellre än att söka upp hjälp, men jag är så rädd. Rädd för att gå upp, att stanna i vikt. Rädd för att de kommer kolla snett på mig, Vaddå, du är ju rätt så pluffsig. Skicka hem mig, himla med ögonen bakom min rygg och ta hand om de som verkligen behöver hjälp.

Jag kommer inte söka hjälp. Jag vet det. Helst av allt vill jag bara tyna bort och dö dö dö. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill kunna koncentrera mig. Jag vill kunna leva mitt liv. Istället sitter jag på mitt rum och undviker folk. Har nästan slutat röka också. Från ett paket till ett par tre cigg om dagen. Mer än så går jag inte ut. Har ingen lust, ingen ork. Äter en gång om dagen, och då är det HETS. Fy fan. Ostbågar eller potatissallad. Det är det jag lever på. Måste sluta. Måste sluta. Har inte råd heller. Perfekt. Hatar det här hatar det här. Om jag inte köper någon mer mat, ingen alkohol och bara lite cigaretter borde pengarna räcka månaden ut.

Blir till att planera...

Idag har jag gjort absolut inget alls.
Växlat mellan att sitta på golvet och stirra, sitta i fåtöljen och stirrat på datorskärmen, legat i sängen och stirrat in i väggen.
Tog mig en lång varm dusch och ett par cigaretter, kändes lite bättre. Men annars. Nej. Jag har bara stirrat idag.

Så jävla meningslöst. Imorgon ska vi ha möte om b-uppsatsen. Jag har redan missat ett möte. Inte för att det gjorde så mycket, jag har ändå inte kommit på något. Jag kan inte koncentrera mig. Klarar inte av att sitta ensam och skriva, det går inte går inte.

Jag antar att det är omställningarna som slår ner mig totalt. Var samma sak de första veckorna när jag återvände till Göteborg för att tillbringa sommaren där. Slog i botten direkt. Och samma sak händer nu. Klarar inte av när saker förändras, då börjar jag bara gråta gråta dagarna i ända, isolera mig, dricka, gunga, stirra och skrika inombords. Det känns som om något ska brista, hela jävla insidan. Lungor, hjärta, mage, allt är på sprängningsgräns, och jag tänker om jag inte skriker allt vad jag orkar, lättar på trycket kommer jag spricka. Men jag är tyst. Vad skulle grannarna säga? Tänk om de börjar knacka på, fråga hur det är. Så måste jag stå där med rödsprängda stirrande ögon, salt på kinden och ruffsigt hår och förklara mig. Ursäkta mig. Nejdå, allt är bra, jag fick bara för mig att jag skulle sprängas, god natt.

Ett par kärl har spräckts i ögonen, vet inte om det beror på att jag sovit för lite, stirrat för mycket på skärmen, grinat för mycket eller spytt för kraftigt. En blandning tro. Har inte druckit kaffe på nästan två dygn. Mest för att jag inte vill ta mig ut till köket och riskera att möta folk från korridoren och annat löst folk. Orkar verkligen inte prata med någon! Mobilen har varit avstängd hela dagen, utloggad från MSN. Känns skönt att ingen kan kontakta mig.

Om åtta timmar. Möte. Är jag vaken får jag väl ta mig dit. Om jag kommit på något. Vilket jag inte tror. Det är inte mycket som orkar cirkulera i mitt huvud nu för tiden. Eller någonsin.
Tankar på mat, ensamhet och misslyckande tar upp alldeles för mycket plats.

Om jag inte hetsar så dricker jag. Hej hopp din äckliga jävel nu är du full och ful igen, eller nej, jag är snyggast i hela världen, iaf ikväll. Imorgon kommer jag vakna med ångest jag vet jag vet. En hel dag bortslösad på rödvin, ångest och vin. Och vad jag hatar allt folk, vill bara undvika undvika. Idag var lusten större än på länge att avsluta allt, det känns så meningslöst. Men jag ska inte jag ska inte, jag vill inte egentligen. Jag vill ju fortsätta, tror jag, men ändå är suget så stort. Ett par snitt och allt är över, jag slipper bry mig. Är så sugen, tankarna cirkulerar, men jag gör inget. Inga ärr på mina armar. Ska det va så ska det va på riktigt, inget innan dess. Men jag är så rädd, rädd för dessa sug, de kommer allt oftare. Inte så mycket funderingar, det bara dyker upp GÖR DET! När jag var yngre drömde jag ofta om det, nu dyker bara de här plötsliga impulserna upp. Impulserna som får mig att vilja avsluta allt, eller dra bort bort bort från allt, eller lägga in mig någonstans. Något, jag orkar inte orkar inte. Och promillen i blodet gör det lättare först, men sen blir det bara värre och allt rämnar.
Jag vill så prata med någon, öppna upp mig, men jag vågar inte. Vill bara ringa en vän och berätta som det är, men det går inte går inte går inte...