Hopplöst men hoppfullt?
Haft två samtal än så länge på något som kallas Samtalsmottagningen, trivs med min psykoterapeut. Känns bra att ha någon som verkar bry sig och som faktiskt hjälper en, inte bara pratar. Jag kände att jag var till besvär, men hon fnös lite vänligt och sa att hon faktiskt har betalt just för att hjälpa mig. Utveckling med henne kändes lite som kuratorn jag pratade med i våras, även här var det redan på andra mötet det blev tal om att vidarebefodra mig. Skillnaden är dock att hon jag träffar nu faktiskt hjälper mig. Pratade om att jag antagligen borde vända mig till vuxenpsyk och kanske även överlägga om att lägga in mig ett tag. Känns dock lite maffigt, och jag har trots allt inbokade tider kvar med henne en gång i veckan.
Hon ville ringa min läkare och berätta lite om hur det låg till, jag sa ok.
Hon ville ringa mina föräldrar, då varken familj eller vänner vet om mina självmordstankar. Jag sa nej.
Hon undrade om hon skulle hjälpa mig att ta reda på lite grann hur det funkar med studieuppehåll och dylikt (då jag inte orkar eller klarar av att ta tag i något själv...fucking jävla äckliga lata patetiska missfoster som jag är...). Jag nickade med en klump i halsen och kände mig jobbig och krävande.
Jag har ingen motivation, ingen ork, ser ingen mening, känner ingenting, vill ingenting. Den enda anledningen till att jag inte gjort något dumt är för att jag inte vill utsätta familj och vänner för det. Vill inte ge dem den skulden och sorgen. Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om någon i min närhet gick och tog livet av sig. Hur jag skulle reagera och hur dåligt jag skulle må. Det är inget jag vill utsätta någon för. Så jag rullar på. Önskar att jag ska råka ut för en olycka eller få en hjärtattack. Då slipper jag leva och folk slipper iaf känna skuld. Sorg går alltid över, en olycka kommer man över.
Dock känns det som om jag bryr mig mindre och mindre om andra. Det enda jag såg fram emot och som fick mig på något bättre humör innan var tanken på mitt syskonbarn som ska födas till våren. Inte ens det känns särskilt kul längre.
Hon ville ringa min läkare och berätta lite om hur det låg till, jag sa ok.
Hon ville ringa mina föräldrar, då varken familj eller vänner vet om mina självmordstankar. Jag sa nej.
Hon undrade om hon skulle hjälpa mig att ta reda på lite grann hur det funkar med studieuppehåll och dylikt (då jag inte orkar eller klarar av att ta tag i något själv...fucking jävla äckliga lata patetiska missfoster som jag är...). Jag nickade med en klump i halsen och kände mig jobbig och krävande.
Jag har ingen motivation, ingen ork, ser ingen mening, känner ingenting, vill ingenting. Den enda anledningen till att jag inte gjort något dumt är för att jag inte vill utsätta familj och vänner för det. Vill inte ge dem den skulden och sorgen. Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om någon i min närhet gick och tog livet av sig. Hur jag skulle reagera och hur dåligt jag skulle må. Det är inget jag vill utsätta någon för. Så jag rullar på. Önskar att jag ska råka ut för en olycka eller få en hjärtattack. Då slipper jag leva och folk slipper iaf känna skuld. Sorg går alltid över, en olycka kommer man över.
Dock känns det som om jag bryr mig mindre och mindre om andra. Det enda jag såg fram emot och som fick mig på något bättre humör innan var tanken på mitt syskonbarn som ska födas till våren. Inte ens det känns särskilt kul längre.
Piller och biverkningar
Så är man inne på dag tre med Citalopram. Var dag har gett en ny biverkning. Nåväl, jag kan väl hoppas att det iaf beror på att de gör något. Vad jag längtar, och hoppas att det kommer hjälpa mig.
Dag 1: Muntorrhet. Men det var väl lika bra det, hjälpte mig att dricka mer vatten. Dessutom hade jag varit dum nog och tagit ett Elakt piller timmarna innan. Den blandningen var inte det snällaste för mitt hjärta, började slå så hårt att jag fick svårt att andas. Har inte tagit några fler Elaka piller sedan dess.
Dag 2: Trubbel med magen. Blev extremt äckelgasig och krampig, vilket ledde till att jag var tvungen att stanna hemma. När jag väl beslutat mig för att försöka umgås med folk igen. På ett sätt var det skönt. Gav mig en anledning till att vara själv. Jag vill vara ensam, men samtidigt vet jag att jag borde försöka socialisera mig igen.
Dag 3: Klåda. Tänkte inte på att jag satt och kliade mig först, men när jag upptäckte att jag hade små utslag blev jag lite ställd. Lite som soleksem. Kände mig lite lugnare när jag läste att det var en vanlig biverkning. Känns som om jag är skabbig och har löss eller något...
Ska bli spännande att se om det kommer något nytt imorgon.
Ännu ett framsteg. Har för första gången i mitt liv berättat för mor att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av skolan, folk. Att jag inte bara är "lite nere", utan att jag faktiskt mår piss. Berättade att jag börjat gå på antidepressiva och ska börja med kognitiv terapi. Hennes reaktion? "Då får vi hoppas att det hjälper". Inte så mycket mer. Jag som varit så nervös. Och så var det såhär lätt. Inga känslostormar, inga frågor. Bara stöd. Varför har jag väntat så länge? Hon erbjöd sig att kontakta skolan åt mig, att komma och bo hos mig några dagar, att jag skulle komma och bo hos henne i någon vecka eller två. Jag skulle vilja säga att jag blev rörd (och det blev jag nog), att jag fick en klump i halsen och blev gråtfärdig. Sanningen är att jag inte känner så mycket alls. För något. Just nu är jag bara...tom? Likgiltig? Men jag ÄR tacksam, och jag ÄR rörd. Någonstans där inne. Och jag ska nog flytta "hem" igen ett par veckor. Är rädd för att jag inte kommer klara av att bo själv om det skulle bli värre i början, är rädd för att de tankar som inte vill utsätta de i min närhet för något illa ska trubbas av. Det är ju de tankarna som hindrar mig när jag får Dåliga tankar och det enda jag önskar, det enda jag ser fram emot och längtar efter är att avsluta allt.
Jag hade tänkt att avsluta det här inlägget på ett bra sätt, men jag försvann och tankarna med det. Uppenbarligen var väggen bakom datorskärmen såpass intressant att jag var tvungen att stirra på den ett tag. Nåväl. Sånt som händer. Dags för en ny dag...med folk? Ska försöka. (nej, jag SKA!)
Dag 1: Muntorrhet. Men det var väl lika bra det, hjälpte mig att dricka mer vatten. Dessutom hade jag varit dum nog och tagit ett Elakt piller timmarna innan. Den blandningen var inte det snällaste för mitt hjärta, började slå så hårt att jag fick svårt att andas. Har inte tagit några fler Elaka piller sedan dess.
Dag 2: Trubbel med magen. Blev extremt äckelgasig och krampig, vilket ledde till att jag var tvungen att stanna hemma. När jag väl beslutat mig för att försöka umgås med folk igen. På ett sätt var det skönt. Gav mig en anledning till att vara själv. Jag vill vara ensam, men samtidigt vet jag att jag borde försöka socialisera mig igen.
Dag 3: Klåda. Tänkte inte på att jag satt och kliade mig först, men när jag upptäckte att jag hade små utslag blev jag lite ställd. Lite som soleksem. Kände mig lite lugnare när jag läste att det var en vanlig biverkning. Känns som om jag är skabbig och har löss eller något...
Ska bli spännande att se om det kommer något nytt imorgon.
Ännu ett framsteg. Har för första gången i mitt liv berättat för mor att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av skolan, folk. Att jag inte bara är "lite nere", utan att jag faktiskt mår piss. Berättade att jag börjat gå på antidepressiva och ska börja med kognitiv terapi. Hennes reaktion? "Då får vi hoppas att det hjälper". Inte så mycket mer. Jag som varit så nervös. Och så var det såhär lätt. Inga känslostormar, inga frågor. Bara stöd. Varför har jag väntat så länge? Hon erbjöd sig att kontakta skolan åt mig, att komma och bo hos mig några dagar, att jag skulle komma och bo hos henne i någon vecka eller två. Jag skulle vilja säga att jag blev rörd (och det blev jag nog), att jag fick en klump i halsen och blev gråtfärdig. Sanningen är att jag inte känner så mycket alls. För något. Just nu är jag bara...tom? Likgiltig? Men jag ÄR tacksam, och jag ÄR rörd. Någonstans där inne. Och jag ska nog flytta "hem" igen ett par veckor. Är rädd för att jag inte kommer klara av att bo själv om det skulle bli värre i början, är rädd för att de tankar som inte vill utsätta de i min närhet för något illa ska trubbas av. Det är ju de tankarna som hindrar mig när jag får Dåliga tankar och det enda jag önskar, det enda jag ser fram emot och längtar efter är att avsluta allt.
Jag hade tänkt att avsluta det här inlägget på ett bra sätt, men jag försvann och tankarna med det. Uppenbarligen var väggen bakom datorskärmen såpass intressant att jag var tvungen att stirra på den ett tag. Nåväl. Sånt som händer. Dags för en ny dag...med folk? Ska försöka. (nej, jag SKA!)
Piller och terapi
Jag lyckades hålla mig samlad hos kära doktorn. Inga tårar. Inga större lögner. Bara bände lite på sanningen i formuläret.
Mer än 5 kg eller mer än 7,5 kgs viktnedgång den senaste tiden - 5 kg. (8 kg)
Har du struntat i att äta för att gå ner i vikt? - Nej. (...ja)
Fast det hade väl inte han så mycket att göra med. Men varför lät jag honom inte lyssna på hjärtat? Varför ska jag alltid vara så undvikande, inte försöka vara till besvär? Jag sa ju att jag varit lite nojjig över att det känns så ansträngt till och från "Men det kan ju kanske bero lite på att jag sover dåligt och inte mår så bra". Antagligen sa han, men erbjöd sig att ta en "titt". Det behövs inte, jag är bara löjlig. Varför sa jag inte ja? Varför berättade jag inte att det inte bara hoppar och är oregelbundet utan även gör ont? Svar - jag vill inte vara till besvär. Jävla jag...VAR ÄRLIG DIN JÄVLA IDIOT!!!
Efter en timmas samtal och provtagning gick man därifrån med ett recept och ett telefonnummer. Antidepressiva och kognitiv beteendeterapi. Perfekt blodsockerhalt, lite för hög halt av...något med blodkroppar eller så. Men det var nog ingen fara sa hon och log, det kan ju vara för att jag inte ätit frukost. Jag tänkte INTE erkänna för provtagerskan att jag hetsspytt couscous och sojakött timmarna innan jag kom dit. Resultaten för ämnesomsättning, levervärden, osv osv får jag senare...
In genom dörren och tårarna väller fram. Jävla skit. Lusten av att avsluta allt bryter ut igen. JAG ORKAR INTE. En timma på mig att lugna ner mig, sedan kan jag ringa och boka tid för värderingssamtal. Sedan ta mig ner till Apoteket och hämta piller.
Jag orkar inte må såhär, jag vill dö eller må bra.
Mer än 5 kg eller mer än 7,5 kgs viktnedgång den senaste tiden - 5 kg. (8 kg)
Har du struntat i att äta för att gå ner i vikt? - Nej. (...ja)
Fast det hade väl inte han så mycket att göra med. Men varför lät jag honom inte lyssna på hjärtat? Varför ska jag alltid vara så undvikande, inte försöka vara till besvär? Jag sa ju att jag varit lite nojjig över att det känns så ansträngt till och från "Men det kan ju kanske bero lite på att jag sover dåligt och inte mår så bra". Antagligen sa han, men erbjöd sig att ta en "titt". Det behövs inte, jag är bara löjlig. Varför sa jag inte ja? Varför berättade jag inte att det inte bara hoppar och är oregelbundet utan även gör ont? Svar - jag vill inte vara till besvär. Jävla jag...VAR ÄRLIG DIN JÄVLA IDIOT!!!
Efter en timmas samtal och provtagning gick man därifrån med ett recept och ett telefonnummer. Antidepressiva och kognitiv beteendeterapi. Perfekt blodsockerhalt, lite för hög halt av...något med blodkroppar eller så. Men det var nog ingen fara sa hon och log, det kan ju vara för att jag inte ätit frukost. Jag tänkte INTE erkänna för provtagerskan att jag hetsspytt couscous och sojakött timmarna innan jag kom dit. Resultaten för ämnesomsättning, levervärden, osv osv får jag senare...
In genom dörren och tårarna väller fram. Jävla skit. Lusten av att avsluta allt bryter ut igen. JAG ORKAR INTE. En timma på mig att lugna ner mig, sedan kan jag ringa och boka tid för värderingssamtal. Sedan ta mig ner till Apoteket och hämta piller.
Jag orkar inte må såhär, jag vill dö eller må bra.
