En skev syn

Känslan av ingenting. Ingen hunger, ingen mättnad. Magen bara är.

Känns skönt att vara hemma igen. Blev äckelmat igår, men idag har varit skön. Käkat en apelsin och en morot med senap.  Jag som alltid avskytt senap. Nåväl. En del kaffe på det. Och jag har faktiskt lyckats plugga.

På gott och ont har det blivit ändringar vilket kommer betyda att jag kommer spendera första månaden till största delen i hemmet skrivandes framför datorn. Kommer bli en månad av rätt så stillasittande vardagar, men det betyder även vardagar fyllda med kaffe och ytterst lite mat. Brukar bli så, och det känns bra.

Vet inte varför, men känner mig inte alls lika gigantisk här hemma. Kanske minnen av våren som gör sig påmind. Det här ska nog gå bra.

Snart ska man hem igen för studierna efter en sommar i Göteborg. En härlig och hemsk sommar.
Och inte nog att man nojar sig, kommer sakna min stad, folket. Ångest över viktuppgången, ångest över allt.
Och igår sa man hejdå till sommarflirten. Han kom förbi puben jag var på. En promenad senare. "Vad händer med oss?" frågade han. Han orkar inte med distansen, jag orkar inte bry mig. Sa hejdå, vi hörs av när vi befinner oss i samma stad. Först när vi sagt hejdå kände jag klumpen i magen. Fan. Jag tycker ju faktiskt om honom. Skit. Tårögd begav jag mig hemåt. Trodde jag skulle bryta ut när jag kom hem, men känner mig bara tom. Tom tom tom.

Ser framför mig ett liv fyllt av ensamhet och besvikelser. Korta romanser som ebbar ut. Jag har bara mig själv. Orkar inte med något mer orkar inte orkar inte. Vill bara ge mig av,

Fan ta hetsen. Fan fan fan fan! Alla tror att allt är som det ska. Har gått upp i vikt igen pga sommarens hets och alla tror att allt är fina fisken men det är fan värre! Dessa konstanta tankar som kretsar runt mat mat mat vikt fett äckel mat svulla AHHH!! Orkar inte mer, är för fet för fet för att umgås vill inte tillbaka hem vill inte de kommer skratta skratta åt mig. Titta på fettot kommer de säga och fnissa i smyg peka ett finger och skratta högt. Och jag kommer gråta gråta, och jag gråter. För mitt fett som böljar när jag går, för min mage som gör så ont så ont när en massa mat pressats ner, för illamåendet som ligger och pyr, för mina tänder som gör så ont så ont, sönderfrätta av galla, äckliga tänder äckliga jag!

Och äckliga äckliga jag, som lyckligast när jag spyr, då blir jag ren, men ångesten tar över för jag vet, jag vet att det inte hjälper, det är för sent, och kroppen bygger upp upp sväller upp och jag lägger mig i sängen med huvudet mot väggen för trött för att gråta och bara stirrar.

Fick ett sånt sug efter kikärter precis. Funderade på att öppna en burk och äta några. Men blir för mycket kcal på för få kikärter. Funderar på om man ska ta och göra en äggviteomelett med champinjoner, kryddat med cayennepeppar. Då klarar jag min dagliga kcalnivå så exakt det kan bli. 230 kcal. Inte för att jag är hungrig egentligen, men det är ju möjligt att det skulle kunna motverka en kommande hets. Eller så kommer det bara trigga igång en. Det är svårt att veta. Ofta så börjar hetssuget så fort jag för in något i munnen. Spelar ingen roll om det är ett päron, ett glas te eller ens vatten. Magen får blodad tand och vill ha mer mer MER tills den värker och gör ont, och då vill den ha ännu mer!

Men ja. Nej. Jag måste kanske äta. Eller. Jag vet inte. Vill inte vill inte vill inte! Men vill inte riskera att hetsa. Särskilt inte nu när det ligger framme en stor påse med muffins och dammsugare i köket. Oh, ett sånt trubbel! Att äta eller inte äta, det är frågan. Svaret ligger väl någonstans mittemellan.

Btw så står vågen tack och lov på 61 kg. Och menshelvetet har kommit (tack gode du!). Mer intensiv än vanligt, den visste väl hur efterlängtad den var! Så lite mensvikt har man väl också skvalpandes. Får se om några dagar. Måste väga MAX 58 kg den 25:e Måste väga MAX 58 kg den 25e, måste måste måste annars kommer jag gömma mig här för evigt för evigt för evigt...

Inläggen blir tätare och tätare. Är en sådan period. Det enda jag vill göra är att sitta och skriva av mig. Vill inte äta, vill inte röra mig, vill inte träffa någon, vill bara sitta här och vänta och vända på mina tankar. Dra sönder dem. Dra isär mig själv.

Egentligen ska jag träffa en av mina närmsta vänner idag. Som jag har längtat. Länge sedan vi sågs, men jag orkar inte. Har stängt av mobilen. Jag känner mig för tjock, för ful, för tråkig. Jag ORKAR inte. Vill inget. Har ingen lust med något eller någon. Spelade gitarr. Tröttnade. Glodde på tv. Tröttnade. Funderade på en promenad. Orkar inte. Kaffe? Vill inte. Mat? Vill inte. Städa? Orkar inte. Sova? Vill inte.

Istället sitter jag och klämmer på min mage. Mår illa. Ställer mig på vågen en gång i halvtimman. 62 jävla helveteskilon! En klump i halsen, FAN VAD ÄCKLIG JAG KÄNNER MIG!!! Om jag inte har gått ner till åtminstonde 58 kg tills det är dags att dra hem vill jag inte åka. Känner mig som ett jävla misslyckat fetto. 4 kg på 1½ vecka? Fuck no. Jag stannar här. Hos min mor och gömmer mig. Vill bara spy och gråta, men det finns inget att spy upp, finns inga tårar att gråta ut. Trodde jag. Men här kommer de. Nästan. Ryser istället och vill bara bort bort bort igen som alltid. Det känns alldeles för svårt, allt.

För mycket fett, för lite pengar. För lite ork, för mycket måsten.

Det är så lockande att bara avsluta allt. Tankarna finns där hela tiden, de påminner lite om hetssugen. Och jag är så rädd att tappa greppet. Men tror inte jag kommer göra det. Är inte ens i närheten. Jag skadar mig aldrig längre, men jag kollar aldrig efter bilar när jag korsar en gata. Önskar jag blev påkörd. Igår när jag gick med paraply och en blixt slog ner fick jag en förhoppningsfull tanke om att bli träffad. Såna saker. Jag vill inte ta mitt egna liv, men det skulle vara jävligt skönt om något annat gjorde det. Så man slipper allt. Men samtidigt vill jag ju leva, helvetes jävla obeslutsamhet...

Telefonsamtal från mor på väg hem från affären som vill att jag ska förbereda kaffe:
Vill du ha kaffe och bulle när vi kommer hem?
Ja, kaffe vill jag ha.
Jag som köpt bullar nu ju *låtsasgnäll*
Jaha.

Varför varför varför försöker hon göra mig fet?
Hon som påstår sig försöka gå ner i vikt (ibland).
Varför varför kommer då hon då hem hela tiden med kassar fyllda av ljust bröd, feta ostar och bakverk?

Jag skulle helst av allt bara vilja ge henne en fet örfil så hon vaknar till. SLUTA KÖPA HEM SÅNT!
Varje gång det finns "lite" bröd och ost kvar blir det nästan panik. Vad ska vi äta vad ska vi äta?

Ja du mamma lilla.
Vad sägs om gröt till frukost?
Eller en omelett?

Aaah...nu har hon anlänt. Dags för starkt kaffe och himla med ögonen åt hennes flottiga bulle...

Traskade ner till Apoteket igår morse. Smutsig i håret, trötta jagharvarituppehelanatten-ögon, fem minuter efter öppningstid, inhandlade ett stycke gravtest. Mådde illa, tvingades ta bussen hem. Tog många timmar innan jag till slut vågade göra testet. Och...negativt! Så lättad så lättad! Bara att vänta och se när Fröken Röd behagar dyka upp. Bara skönt att slippa den ett tag till.

Skumt hur man kan få för sig saker, illamåendet har nästan helt försvunnit. Fan för det förresten. Resulterade i en brieostbaugette till frukostlunch, fy fan vad skabbig fet och äcklig jag är! JAG VILL HEM TILL MITT TOMMA KYLSKÅP OCH SKAFFERI FYLLT AV SNABBKAFFE!!

Ett päron och en kopp kaffe senare. Bad mor köpa hem selleri, sallad och champinjoner. Får leva på det och frukt resten av tiden jag är här. Om mina äckliga vanor låter sig dämpas dvs. Var nära hets förut, som tur var var jag ensam hemma och kunde utan att verka helt galen inför andra skällande fnysa "Nej! FY!" åt mig själv när jag öppnade brödburken. Satte på tevatten istället.

Känner en liten molande värk i underlivet, är det möjligen ett efterlängtat besök på gång?

Vill bara vara i den här sinnesstämningen för evigt för evigt. Sån härlig småhunger gör sig påmind och minskar lusten att äta ännu mer. Hetsar gör jag oftast när jag är måttligt till helt mätt, när jag är hungrig har jag ingen lust att äta.

Frukost kl 10 - en kopp kaffe
Lunch kl 13 - en kopp kaffe
Mellanmål kl 16 - en kopp te

Vid 18 får det allt bli någon slags form av middag. Svampbuljong med lite squash och lök kanske.

Hoppas hoppas hetsen håller sig undan ikväll. Hade jag haft en kamera tillgänglig skulle jag tagit kort på allt jag äter. Tvinga mig att arrangera det fint och ta extra tid att förbereda. Jag vill ju bara dela med mig av fina bilder på mat. Och hur vackert är det med en bunt slafsiga ostmackor egentligen? Kan bli en bra sporre också, att reflektera över vad man faktiskt stoppar i sig. Dessutom brukar de där hetsattackerna gå över snabbt. Om man inte hinner börja äta dvs. Då tar de aldrig slut. Då ligger man som det fläskiga berg man är och trycker i sig trots att magen skriker NEJ!

Kanske borde man ta och ta och fixa något mataktigt. Och slänga. Men jag avskyr att slänga mat. Och jag avskyr att ljuga för mina föräldrar. Om de frågar när de kommer hem om/vad jag ätit känns det ju bättre att säga att "Jag lagade det här". Så slipper man tekniskt sett att ljuga, för man har ju lagat maten trots att man inte ätit den.
Men hatar att slösa. Men de påpekar att "min" mat blir gammal. Har knappt lagat mat under hela sommaren, har ju hetsat bröd istället (...).
Bara ett par veckor kvar av sommaren, sen bär det av hemåt. Längtar. Till ens egna kylskåp, där ingen onödig mat kommer in, där ingen onödig mat slängs. Ett rent samvete. Slippa förklara sig. Jag vill hem nu...

Vaknade i hyfsat god tid idag (innan 12...), tänkte ta mig en kopp kaffe och dra ut på morgonpromenad. Men icke. Istället har jag mått illa. Är jag bara hypokondrisk eller är jag med barn? När min syster klev in i bilen i förrgår mådde jag så illa av hennes parfym att jag höll på att spy. Det var en hemsk bilresa.

Väntar fortfarande. Inget. Vågar inte kolla. Så jag väntar. Tyckte mig känna en välbekant antydan till värk igår och sprang förhoppningsfullt in på toan. Men inget. Och ju längre det dröjer ju mer nojar jag mig, ju mer känner jag av "tecken", desto längre skjuts det upp. Det jobbiga med att vara hobbyhypokondriker är ju att man aldrig vet om det är riktiga tecken eller om de är skapade av en själv. Och ju mer jag tänker desto säkrare blir jag men jag vågar inte göra något test för då kanske det visar sig att jag har fel och då måste jag börja ta tag i verkliga saker att noja mig över. Så mycket enklare att bara hålla fast vid ett imaginärt monster.

Det positiva är ju att jag mår för illa för att äta för tillfället. Snart dags för dagens andra kopp kaffe. Får se om det går ner. Allting verkar äckligt. Allting ger mig kväljningar. Tanken på att göra något, äta något, alla dessa parfymerade dofter, de kväver mig!

Och jag kan inte låta bli att läsa om det. Skulle mina farhågor vara sanna är jag i vecka 6 nu. Dags att sluta röka och dricka. Därför ska jag lassa på. Inte ge mig själv något val. Är det något där inne ska jag inte tveka att ta bort det. Bort bort bort, mitt liv är komplicerat nog!

I förrgår. Satt och funderade på hur snabbt sommaren har gått. Hur fort den har gått och hur lång den har känts på samma gång. Men något kändes fel. Efter en stund kom jag på det. När hade jag egentligen mens senast? Ett ondskefullt minne av en fyllenatt med oskyddat sex någon månad tidigare dök upp. Försökte minnas, räkna och få allt att gå ihop.

Igår. Stämde av med en vän. Jag fick den senast när vi gjorde den där saken, hon kollade kalendern och min oro växte. Ja. Mensen är nästan två veckor sen. Aldrig att jag längtat efter blod så. Springer på toa hela tiden och ber en tyst bön. Men inget.

Så typiskt. Här satt jag för några dagar sedan och hade ångest över mina sk relationer. Och så händer det här. Och den där dumma pojken. Vi har hamnat i säng tillsammans tre gånger de senaste året, och jag kommer fortfarande inte ihåg vad han heter. Vet ungefär vart han bor. Men det är allt. Fan fan fan. En sånt jävla slamphelvete. Bägge två. Vi är idioter. Ska dricka extra mycket idag. Vänta en vecka, hoppfullt leta blod.

Snälla goda värld, ge mig en droppe åtminstonde! Ge mig världens värk för att lära mig min läxa! Gör det nu bara!

Och så tog man ut segern i förskott. Som vanligt. Och mår kassare än kassast. Det är stunder som dessa man bara vill isolera sig, aldrig mer säga något, aldrig mer vara positiv för allt går åt helvete i alla fall!

Rökt en massa idag, men skyller på ångesten som legat tung över bröstet hela dagen, pressat pressat. Har varit nära till skrik och gråt och svårt att andas svårt att göra saker. Diskade, och mådde så illa av vattnet, över kastrullerna att jag ville kasta dem på någon.
Ätit ätit ätit äckliga mat jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig mer äta idag imorgon någonsin!
Macka macka soppa macka macka kaka macka...blä bklä blä! 62 JÄVLA KILO!!! Jag hatar mig själv, jag hatar min kropp, jag vill känna mina ben, jag saknar kotorna, bröstbenet...borta...det som göms i fett kommer ut vid svält...

Och känner mig så billig. Ville träffa pojken, han kunde inte. Och vad händer istället, när jag ligger där i min patetiska ingentyckerommig-attack... Ett mess från en gammalt one-night-stand dök upp runt tiotiden. "Ska du komma över och dricka lite folköl?" Sådär sent på kvällen. Har aldrig känt mig så billig. Vad är jag, en glädjeflicka? Och det var då jag insåg det. Jag kommer aldrig betyda något mer än så för någon. Och jag som vart så nöjd som singel inser nu att jag vill ha "någon". Men jag är dömd till ett evigt singelliv. Knulla runt för skojs skull tills jag blivit gammal och ful. Och sedan ruttna bort i ett dike någonstans.

Eller så kommer jag bli tjock och drunkna i mitt egna fett långt innan dess.

FAN! JAG SKA ALDRIG KNULLA NÅGON IGEN DET LEDER BARA TILL ÅNGEST!

Det börjar kännas bättre. Lite för mycket mat för att få mig att må bra, men de där extrema hetsätarstunderna då jag trycker i mig macka på macka på macka på macka har försvunnit. Känns bra.

Och cigaretterna har det börjats dra ner på. En halv cigarett idag, tre igår. Istället för ett paket om dagen. Varför kan jag inte ha sådan disciplin när det kommer till maten?
Snart så snart. När jag flyttar hem igen. Bo själv igen. Pank som jag är så kommer jag inte ha råd med särskilt mycket de kommande månaderna. Inte ha råd att röka, inte ha råd att dricka. 500 kr kvar/månad efter att räkningarna är betalade. Det är bra, då tvingas jag tänka efter. Då kommer jag inte kunna dra ner till affären och hetsa på mig ostbågar, bröd eller annat skräp. Inga alkoholfyllda ångestkvällar. Ingen kedjerökning. Undrar hur jag kommer fylla mina ensamma stunder då? Det är faktiskt så att jag ser fram emot dessa panka månader. TVINGAS till eftertanke, till kontroll. Antingen leder det till att jag får saker gjorda, eller till att jag ligger i ångestfulla stunder och stirrar in i väggen. Jag får se helt enkelt.

Jag älskar dessa stunder. Det enda jag vill är att skriva. Lyssna på musik. Kolla på bilder av mig själv, längta tills jag blir smal. En liten speta. Vill bara raka av mig håret och ligga ligga tills det växer ut, inte göra något under tiden, inte äta, inget inget. När håret växt ut borde jag hunnit bli smal under tiden och kan resa mig upp ur idet och börja leva igen. Vill bara isolera mig tills jag blivit smal, vill inte umgås med folk under tiden, känner mig så fet så ful och vill bara undvika folks blickar.

Inte blir det bättre för att man börjat träffa en spinkig pojk. Man ligger där, nakna i sängen. Kollar in i ögonen och ler. Sen får man en hand på magen, på låret, på armen, och känner sig så fet så fet och vill bara dra bort armen, klä på sig och springa ut från lägenheten. Han är bra på sånt sätt att jag ibland glömmer av hur jag ser ut. Men sen råkar tankarna dyka upp och är omöjliga att bli av med. Man sluter sig, drar sig undan, och han undrar vad som är fel. Inget, säger man och vänder sig om, låtsas sova, försöker tänka bort armen som läggs runt midjan. Den tjocka midjan som hans fina arm begravs i.

Fy fan.