En skev syn

Ja. Han har gjort slut med mig. Sa att han inte kan hjälpa mig, föreslog ett par gånger att jag går till en läkare och får piller istället. Eller testar på någon annan om jag vägrar piller.
Men jag orkar inte. Orkar inte orkar inte. Önskar att jag blir påkörd snart så jag slipper, jag orkar inte med livet. Men jag vill inte dö. Jag vill må bra. Men det verkar ju inte hända. Det är väl inte meningen. Jag passar inte in här. Livet är väl inte för alla helt enkelt.

Upp ner upp ner upp ner upp ner upp ner...

Ah, att man aldrig kan stanna i samma sinnesstämning i mer än ett par timmar...dagen började på botten...sedan var allt hur bra som helst, sen blev allt bajs, sen bra, och nu vet jag inte längre. Vill bara bita hårt hårt i något och bestämma mig för att må bra eller dåligt. Får ont i magen av de här svängningarna... Mitt under ett samtal kan jag svänga tvärt, utan att veta varför. Gå från att bubbla på till att sitta tyst och försvinna bort. Jag vill bort. Orkar inte med att umgås med folk. Vill bara bort från allt och alla bort bort bort...

Vaknade klockan fyra i morse med världens ångest, jävla alkohol. Kommer inte ihåg så mycket av gårdagen, men minns att jag åt en massa. Ett tomt bullpaket och godispapper låg och hånade mig på skrivbordet, och huvudet värkte. När det var dags att gå på föreläsning hade ångesten blommat ut i all sin prakt och höll mig fången i fåtöljen med täcket hårt virat runt mig.

Råkade slumra till och missade mötet med kuratorn. Ångesten späddes på ytterligare, jag hade faktiskt sett fram emot att prata med honom, och så blir jag sånhär. Och nu vet jag inte om jag kommer orka höra av mig igen. Känns som om det inte är meningen. Tror inte det kommer ge mig något.

Jävla skitliv. Jag orkar inte. Det är dagar som dessa jag struntar i att kolla mig om, utan bara går rakt ut i vägar. Har jag tur blir jag påkörd och slipper fortsätta. Det är dagar som dessa jag röker extra mycket och hoppas det tar kål på mig. Jag är för nöjd med att leva för att kunna med att ta mitt liv medvetet, men ibland önskar jag att jag slapp det.

Har blivit en hel del alkohol idag. Rödvin och cider. Inget rejält, utan bara nog för att hålla ångesten i schack sen tvåtiden. Och en massa mat. Två påsar ostbågar och en pizza. Åt tills min mage höll på att spricka, jag kunde inte resa mig upp, halvlåg i fåtöljen. Att spy upp pizza när man precis druckit rödvin är inget att rekomendera. Så illa, fy fan. Ville egentligen inte fortsätta spy pga det där jävla rödvinet, men kunde inte låta bli. Magen gjorde så ont så ont, det var tvunget. En del iaf. Fy fan fy fan fy fan.

Isolering som gäller idag.

Jag orkar inte.

Jag gjorde det! Två nätter av riktig sömn. Trots kaffe igår. 9 timmar igår, 6 timmar inatt. Utan att vakna någon gång. Men på något skumt vis blir jag tröttare av att sova, vaknar seg och är tröttare hela tiden. Känner för att lägga mig i sängen dagarna igenom.
Varför måste det vara varken eller? Att jag antingen inte är trött och vägrar sova eller är skittrött och helst av allt bara vill sova dagarna igenom?

Ja. Jag ler och skrattar till för mig själv. En elak tanke eller snarare känsla dyker upp. Fan vad bra jag mår.

Igår gick inget bra. Fick i mig 700kcal. Usch. Jävla tortillachips. Jävla mat. Har inte gått ner till 51 kg, och tänker inte äta mer än saltgurka innan dess. Motstod just ett major sug för första gången på flera dagar, känns jävligt skönt.

Ingen mat än, sitter just med dagens mål. Saltgurka saltgurka! Sen får det fan vara nog, alldeles för mycket mat de senaste dagarna, veckan...

Och alldeles för lite sömn. Lör-sön = 6 timmar, bra. Sön-mån = 3-4 timmar. Mindre bra. Mån-tis = knappt en timma. Kan inte fortsätta såhär. Inget mer kaffe innan jag sovit minst fyra timmar (i sträck, inte sammanlagt). Har aldrig kännt av kaffet innan, men ska se om det funkar. Får bli te istället. Sover alltför sällan mer än två-tre timmar i sträck. Någon gång i veckan eller två.

Inte konstigt att jag blir så instabil.

Såg en "lista" på en sida (vad var det jag sa, ser jag en lista måste jag svara på den!). Var bara en enkel, som följer. Vad man gjorde, var, förr. Tänkte reflektera över min relation med maten och ungefärlig vikt. Får se vad jag kommer fram till.

För 5 år sedan...
17 år. Och brydde mig inte det minsta om mat, utseende eller vikt. Det var en paus, och en kort period då jag faktiskt mådde relativt bra. Lite ångest och dåliga stunder, men inga destruktiva tendenser på något sätt. Däremot var jag väldigt ensam, men ok med det.
Vägde runt 60-65 kg.

För 3 år sedan...
19 år. Jag brydde mig inte om min vikt, men det var snarare så att jag var förblindad. Jag tyckte mig vara smal, men förstod inte varför jag aldrig hittade byxor som passade... Jag stod stilla i mitt liv och visste inte alls vart jag skulle ta vägen, vad jag ville göra. Bodde hos föräldrarna, hade små otillfredställande skitströjobb. För att fylla upp mitt tomma liv svullades det i alkohol (2-3 rejäla fyllor/vecka), mat (varje gång jag inte var proppmätt) och pojkar (i snitt två pojkar/vecka).
Vägde 75-80 kg.

För 1 år sedan...
21 år. Jag hade börjat gå ner i vikt efter att ha flyttat hemifrån. Började tänka på vad jag åt, och "började" hetsa. Innan hade jag ju ätit konstant, därför kändes det som att hetsa när man nu dragit ner på maten, men ibland fick stunder då man åt som förr. Jag började må dåligt när jag tänkte på hur tjock jag varit och hur ingen sagt något då. Bestämde mig för att bli smal, så som jag var på högstadiet.
Vägde 70 kg.

För 3 månader sedan...
Februari. Ja. Det var då den riktiga kampen mot hetsen sattes igång. Hade ju gått ner, och insett hur "lätt" det är att inte äta så mycket. Men hetsen. Det är en kamp som påbörjades på riktigt! Jag börjar inse att jag är rätt ok, på väg mot rätt håll i alla fall.
Vägde 57 kg

Igår...
Söndag. Kände mig tjock tjock. Åt för mycket som sagt. Behöver inte säga så mycket mer. Vissa dagar tycker jag att jag är rätt ok, andra dagar börjar jag gråta över hur äckligt mycket fett det finns på min kropp. Har hamnat i en svacka, vikten pendlar upp och ner mellan 51-53 kg. Men det ska neråt igen. Ner ner.
Vägde 52 kg

Imorgon...
Tisdag. Det ska bli en super dag. Föreläsning på förmiddagen, instängd i klipprum på eftermiddagen/kvällen. Det kommer bli en super dag! Distraherad, det är bra det!
Då ska jag väga 51 kg när kvällen är kommen

Om ett år...
23 år. Då ska jag ha gått ner till 46 kg och vara nöjd med mig själv. Jag ska fan vara nöjd med mig själv. Jag ska jag ska, jag SKA! Ska vara smal. Och jag ska ha tagit tag i mig själv och jobbat mig bort från ångesten. Jag ska vara lycklig. Och nöjd.
Ja, vikt - 46 kg. Och stanna där.

Har börjat bli så van att jag knappt bryr mig längre.
Massa bröd och potatissallad har ätits idag. Det är såhär veckorna brukar sluta. Med en gigantisk frossardag. Men jag vet att det kommer gå bättre imorgon. Och lika dåligt nästa söndag. Fan. Lite ångest. Jag vill inte.

Fy så mätt jag är. Känns inge bra. Men har blivit mätt på någorlunda ok saker idag. Riskakor, persikor och grape. Dock nästan 400 kcal, 100 kcal mer än vad jag borde ätit...men det krävdes med den bakfyllan jag hade i morse. Bättre än pizzan jag var på väg att köpa.

Och inte går jag ner inte. Fy. Helst skulle man vilja ta en kniv och bara skära bort allt allt.

Men det ska jag inte göra.

Jag vill, jag ska, kunna fungera som människa.

Jag vill kunna sova som vanliga människor gör.
Jag vill INTE ha dagar av apati och isolering som ett vardagligt inslag.
Jag vill kunna ta tag i saker utan att bryta ihop.
Jag vill INTE ha ont i magen och tappa massa hår hela tiden.
Jag vill kunna med att få hjälp av andra och inse att jag inte klarar allt själv.

Nu får det fan vara nog! Dags att ta tag i sitt liv!

Avslut. Dagen. Bra. En morot och tre koppar kaffe.
Tackade NEJ till mat, frukt, äpplepaj, choklad och glass under kvällen (och som de höll på - frågade två-tre gånger för varje sak). Varför kan jag inte säga nej lika lätt när jag är själv?

Jag fattar det inte. Det går inte. Vad fan ska jag göra?

Klarar inte av skolan. Kommer säkert få en massa rest eller läsa om kurser.
Klarar inte av att kontakta kuratorn. Och han kommer väl inte ringa trots att mina vänner bett honom om det.
Klarar inte av att umgås med folk. Trots att jag vet att det skulle vara bra för mig.
Klarar inte av att inte äta. Eller så klarar jag inte av att äta. Alltid antingen eller, aldrig något mellanting.
Klarar inte av att koncentrera mig. Huvudet, tankarna snurrar.

Det är så lätt att säga "Men det är ju bara att ta tag i det". Ja. Det säger både jag och folk i min omgivning. Men jag klarar det inte. Klarar inte. Gråter konstant och börjar hyperventilera och stirrar stirrar så fort det blir dags att ta tag i något. Lata fanskap. Svaga fanskap. Inget går, varför?

Alla andra klarar ju av det. Det är inte alltid lätt, men det går.
Själv får jag bara ont i magen. Ont i själen. Eller så är det tomt.
Kramper. Måste vara all jävla jävla mat jag satt i mig under de senaste dagarna.

Igår var jag så arg, så trött på mig själv. Införskaffade massa bröd och ost, sa att det var ingen idé. Tänkte äta mig tjock och fet igen, det skulle bli mitt straff för att jag är en sån jävla kass människa. Bli tjock, fet och oälskad. Åt åt åt, men det kom upp igen. Fan. Klarar inte ens av att äta mig tjock och fet, något som borde vara så jävla lätt.
Idag blir det ingen mat. Kaffe. Knappt. Vill inte ha något, vill inte göra något, vill må bra, men det går jag uppenbarligen inte med på. Istället sitter jag här.

Jävla skit...skjut mig, skjut mig nu så jag slipper det här.

På kvällen innan jag skulle gå hemifrån. Höll på att inte lämna lägenheten. Alla kläder var fel, vad jag än tog på mig kände jag mig tjock. Allt satt fel, fettet vällde ut. Började hyperventilera och gråta, ångesten rusade runt i varje ven och jag ville bara skrikande slänga mig på golvet och riva upp skinnet.
Men satte mig istället ner på golvet, tog ett glas vin och försökte varva ner. Något sen kom jag till slut iväg. Ångesten grävde fortfarande runt, men jag kunde iaf ta mig dit, iväg, bort. Log lite tomt och försökte umgås.
Vännerna hade tänkt ost och vinkväll. Jag nöjde mig med vindruvor och rödvin. Tog en bit rabarberpaj, petade bort det smuliga och åt rabarber. Är paranoid och kände som de försökte truga på mig mat, så kände mig tvungen att ta lite paj. Kompenserade genom att dricka mer vin. Ångesten tunnades ut, bra det iaf. Men måste sluta förlita mig på alkohol som botemedel mot ångesten. Inte för att jag dricker extremt ofta, men bara det att jag vet att alkoholen är ångestdämpande är inget bra...

I alkoholruset kom vi in på ämnet kurator och psykiskt mående. Om hur jag mår, och hur jag pratat om att gå till högskolans kurator, passa på när man får det gratis. Har tänkt prata med någon i nästan tio år, men aldrig tagit mig för det. Så idag. Fick ett SMS. De har ringt honom åt mig, och han ska ringa upp för att bestämma tid. Det fick tårarna att komma igen. Känslorna är delade. Rörd för att de ställer upp för mig. Rädd för att öppna upp mig. Förväntansfull - tänkt om det hjälper, tänk om jag äntligen slipper må så jävla kasst så ofta. Kan inte sluta gråta, det är suddigt.

Tänk om jag äntligen kan lära mig slippa den värsta ångesten, tänk om detta leder till att jag kan ta tag i mitt liv och inte bara bli apatisk orkelös tom så fort något ska göras, vid minsta ansträngning. Som det är nu. När jag väl kommer igång flyter det på. Men att ta tag i saker. Jag får ångest, all energi rinner ut och jag slänger mig på sängen och stirrar in i väggen eller känner mig tjock eller sätter mig och skriver blogginlägg.

Eller så kommer allt flyta på som vanligt.

Men det är en skrämmande tanke. Att må ok eller bra majoriteten av tiden. Hur hanterar man sånt? Jag vet inte hur ett sånt liv fungerar, jag kan det här livet, det är jag van vid. Numer är det lättare, jag vet känslorna och humöret går upp och ner. Det är inte som när jag var tonåring och yngre, då det kändes som om det inte fanns något att leva för, någon ljuspunkt. Jag trivs med livet trots att jag mår kasst större delen av tiden. Jag skulle inte vilja ha något annat liv.

Bara må lite bättre lite oftare.
Undrar om det är för mycket att begära...

Hur orkar folk påpeka småsaker?
Var och varannan dag är det någon som pikar mig om min vikt och mat. Att de orkar. Bara små kommentarer, och jag väljer att inte svara eller fnysa bort saker som "vad smal du blivit...". Ja, jag har blivit smalare, men bara i jämförelse med hur jävla fet jag var innan! Ibland känns det som om hela världen vill att jag ska bli fet igen...

De vet ju inte om mitt komplicerade förhållande till mat. Börjar jag äta vet jag inte vart jag ska sluta. Jag är aldrig mätt eller hungrig, så länge det finns mat äter jag. Tills magen säger nej för att den är överfylld - "mätt" blir jag först när magen värker och jag mår illa/spyr. Sån har jag alltid varit, men det har gått i perioder. Nu är jag inne i en inte-ätaperiod, och för första gången funkar det faktiskt någorlunda bra. 1-2 dagar i veckan äter jag massor för att resterande dagar knappt inte äta. Ska försöka tillåta mig de dagarna, orkar inte må dåligt över det längre. Jag går ju faktiskt trots allt ner i vikt, även om det inte går så snabbt.

Och jag spyr knappt längre. Sa jag i fredags. Sedan blev det en pizza som lördagens mål - spy. Söndagen kom med potatissallad och bröd - spy. Fy. En sån äcklig helg. Fett fett fett. Jag borde äta annat, inte bara äta en stor fet sak som enda sak per dag.

Så äcklig, men det är så det är. Känner mig så ambivalent. Orkar inte bry mig. Om något. Tjocktjocktjock, och det kommer jag alltid vara, eller alltid känna mig. Men har tappat all glöd. Jag vill inte bara ligga och stirra in i väggen som jag brukar när jag känner såhär. Jag har nog med ork för att göra saker och umgås med folk.

Tänk om de bara visste hur tom jag känner mig varje gång jag ler.

En riktigt bra morgon! Har suttit i skolan hela natten (nå, till klockan tre i alla fall), själv, jobbat. Kom hem och insåg att jag druckit alldeles för mycket kaffe. Så nu sitter jag här och väntar på att Systemet ska öppna. Alkohol. Kanske en sväng förbi skolan, jobba mera. Hem och sova en stund och sedan dra på fest.

Hade ett löjligt sug för ungefär en timma sedan. Hemköp hade precis öppnat och jag ville ha frukost. Inte för att jag var hungrig - har svullat chips och godis hela natten...800 kcal...mitt enda mål den "dagen" och det blev detta...
Nej, istället var jag bara sugen (skyller på chipsen). Satt och hade möte med mig själv. Kom överrens om att jag fick köpa något onyttigt, bara för att orka igång. Kom med en massa bra argument. "Ja, men jag är ju snart nere vid mitt mål, så duktig", "Ja, men tänk på vad hon sa idag", "Nu har du ju jobbat hela natten, se så duktig du är" och en massa annat.
Ok, sa jag. Men då måste du bestämma vad du vill ha i FÖRVÄG så du inte flippar ut totalt i affären.
Hmm, bröd och ost kanske? försökte jag.
Nej nej, den gubben går inte! Det kommer sluta med att allt svullas, och du ska ju för i helvete vara någon slags nästan-vegan! Vad sägs om bröd med färska champinjoner och tomat?
*Gnäll gnäll* Men jag vill ju ha fett! Potatissallad är väl kanske lite bättre än ost då?
Hmm, ok. En liten "lätt"potatissallad. Med tomat INTE bröd!
Men...*gnäll gnäll*
Nej! Tomat! Liten potatissallad!
Ok då...
Ner till affären, och ack, vad fångade mitt fagra öga där? En halv honungsmelon med en jordgubbe i mitten! Grabbade snabbt åt mig, screw potatissalladen!
*Gnäll gnäll* Men då vill jag ha såna där...biskvier? Såna små små kex man kan slänga i blåbärssoppa...?
Ok. Gick längsmed kexhyllorna och spanade förgäves. Ryckte istället åt mig ett paket lättsaltade riskakor och skyndade mig mot kassan innan gnällisen hann reagera. Ha!

Har suttit senaste timman och knaprat. Jordgubben tog en halvtimma att käka upp, de fyra riskakorna gick dock snabbare. Men FAN vad nöjd jag är!
Och ja, jag hade faktiskt nästan exakt den dialogen högt för mig själv. Jag är sån när det kommer till vissa saker.

Det är något strul med sidan, det går inte att lägga upp några bilder. Skumt. Får se när det löser sig. Hade tänkt lägga ut en liten fulfascinerande bild. Livet av nackdelen med att ha gått ner i vikt eller något. Fast jag är fascinerad av det, så jag kan stå ut. Det gäller mina ådror. På händerna. Ibland ser det ut som om halva händerna är blågröna. Ibland blir ådrorna helspända, något groteskt mycket! Delar väl min mor och brors anlag. Jag som inte fått ge blod tidigare för mina osynliga ådror. Och går jag ner 1-2 kg till får jag inte ge heller, fast det är frågan om de faktiskt är noga på den punkten. Att de aldrig blir nöjda...
Kan följa ådrorna ända ut till nagelbandet. När ådrorna är svullna är det en åder på ovansidan av underarmen som kommer fram. Det är min nya vän. Jag kallar honom för Sven.

Jag måste bli bättre på att ta överraskningar. Som idag i skolan. Vi var ute och rökte. Klagade på högskolans brist på planering och förmåga att informera då plötsligt en av dem kollar på mig och säger att jag rasat i vikt, att jag blir smalare för var dag. Hon frågar hur jag mår. Jag blir ställd. Hon ursäktar sig lite innan jag hinner svara, men kollar samtidigt med frågande blick. Jag får kortslutning. Rycker på axlarna, äsch. Försöker komma på något "ofarligt" att kontra med. Drar något om livet som fattig student. Borde inte ha sagt något, men hamnar lätt i försvarsställning. Särskilt nu. En icke-nära klasskamrat. Och jag vet ALDRIG vad jag ska säga. BORDE ju inte säga något alls, men jag börjar rabbla på i såna situationer. Att jag inte kan lära mig hålla käft.

Ska lära mig nu. Avsluta inlägget innan jag tar upp allt utrymme på internet. Det skulle kunna gå illa!

1. Hur gammal är du om fem år? 27 år...rockstjärnedöden...
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Ingen än, jobbade hela natten och det är ju bara morgon än.
3. Hur lång är du? 171 cm
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Eraserhead
5. Vem ringde du senast? Kommer inte ihåg, ringer så gott som aldrig.
6. Vem ringde dig senast? En vän som försökte få mig att "skolka" (ja, jag var i skolan, men inget skolarbete)
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Men gud, håller ni fortfarande på :-( tråkigt. Hoppas ni blir klara snart! Ses i morgon på festen :-) puss
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? SMS
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta
10. När såg du senast din mamma?  För elva dagar sedan
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du i dag? Jag har inte gått och lagt mig än
13. Vilken är din favoritjulsång? Happy Christmas (War is over) - John Lennon...den enda...
14. Vilken är din favoritplats? Skolans klipprum ^^
15. Vilken plats föredrar du minst? Mitt kök
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Med Göteborg som bas fast runtresande för filmande
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Min syster - vi delade rum och hon gjorde konstiga läten i sömnen
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Fyra år gammalt filmmaterial jag stötte på inatt, minnen ^^
19. Hur stor är din säng? 100 cm
20. Har du stationär eller bärbar dator? Både och, men den bärbara mår inte så bra
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Trosor eller alla kläder på
22. Hur många kuddar har du i sängen? Tre
23. Hur många landskap har du bott i? 2
24. Vilka städer har du bott i? Göteborg och där jag bor nu
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Skor
26. Är du social? Från dag till dag
27. Vilken är din favoritglass? Tofuline Mocca
28. Vilken är din favoritefterrätt? Fruktsallad
29. Tycker du om kinamat? Helt ok
30. Tycker du om kaffe? Svart som natten ska det va ^^
31. Vad dricker du till frukost? Kaffe
32. Sover du på någon särskild sida? Jag ligger på min högersida
33. Kan du spela poker? Många, många år sedan jag gjorde det, men visst
34. Tycker du om att mysa/kela? Det är ju mysigt
35. Är du en beroendemänniska? I allra högsta grad!
36. Känner du någon med samma födelsedagsdatum som dig? Min f.d. granne bl.a.
37. Vill du ha barn? Nja, kanske. Jag får se.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska såklart. Jag vill dessutom plugga upp min franska
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Om jag måste bada - bassäng. Men helst sitter jag vid havet
41. Vad spenderar du helst pengar på? Filmer och alkohol
42. Äger du dyrbara smycken? Nej, inget som är värt att stjäla
43. Vilket är ditt favoritprogram på teven? Kollar inte på tv, men Simpsons är bra
44. Kan du rulla med tungan? Ja
45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag *hehe*
46. Sover du med gosedjur? Nej, det var väl en sådär 15 år sedan sist
47. Vad har du för ringsignal? Den som lät minst jobbig 
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? En gul tyllkjol från jag var tre år
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En jordgubbe
50. Flirtar du mycket? Uppenbarligen, jag flirtar t.o.m. utan att vara medveten om det (enligt andra)
51. Kan du byta olja på bilen? Min plats i en bil är i baksätet, så - nej
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej, lite svårt att få det av cykel
53. Vilken var den senaste boken du läste? Moment 22
54. Läser du dagstidningen? Varannan var tredje månad ungefär...
55. Prenumerera du på någon veckotidning? Någon tidning (Veckorevyn?), man jag varken läser eller har betalt för den, så de slutar nog skicka den snart
56. Dansar du i bilen? Nej?
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P3 eller P4, någon gång förra sommaren
58. Vad var det senaste du kraffsade ner på ett papper? Ändringar jag ska göra i filmen
59. När var du i kyrkan senast? För fem år sedan med skolkören
60. Vem är din favoritlärare på högstadiet? Min SO-lärare var jävligt grym! Hoppas hon inte pensionerats, hon kunde allt få pli på ungjävlar på samma gång som hon var trevlig och intressant!
61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? En vecka (festival!)
62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Gud?

Efter gårdagens sista inlägg blev allt skit igen av någon anledning. Satt uppe till åtta på morgonen utan att få något vettigt gjort. Alls. Sov ett par timmar, upp och panikskrev arbetet. Klar i tid iaf.

Och nu är allt bra igen. Tog en liten paus med dagens andra kopp kaffe. Och nu är det dags för dagens (första) måltid. Soppa soppa, härliga soppa. Spenatsoppa. Idag är en flytande dag.

Sen blir det åter arbete, fast icke skolrelaterat. Har laddat ner en 30 dagars testperiod av Adobe Premiere Pro och införskaffat mig en FireWire-kabel till videokameran. Nu blir det till att försöka klippa. Klipp klipp. Går allt som det ska. Ja. Då ska jag unna mig. Ja. En smaksatt yoghurt. Alpro-blåbär. Eller någon färskpressad lyxjuice. 11 kronor kvar av veckans matbudget, det ska jag allt hitta något gott flytande, även om klockan är efter sju. Ska sitta och smutta och riktigt NJUTA av en produktiv dag. Och det faktum att jag är knappt ett kg ifrån min nästa delvikt trots mens. Ok, jag har satt mina delmål med endast två kilos marginal...men...äh. Jag ska ta mig fan vara GLAD!

Fyndade ny tuggummisort idag. Brukar vara tråkig med sånt, tycker att alla tuggummin som inte är pepparmint känns ofräscha, att man lite förlorar meningen med att fräscha till rök/kaffe-andedräkten för att det blir skum lukt av Sweet Fruit och dylikt. Men råkade ta V6 Green Tea Jasmine idag. Och satan så goda och fräscha. De har kommit för att stanna. Som godis. Fast fräscha, utan obscent mycket kalorier och bra för tänderna.

48 kg...bara tre kilo kvar...nästan så man smakar på det...då kommer jag ha gått ner 30 kg sedan det hemska kortet jag postade innan...satan, det ÄR faktiskt en del. Hur kunde min hud hålla så mycket fett?
De där tre kilona skulle kunna gå fortare. Om jag inte vart så jävla lat. Jag bryr mig egentligen inte. Jag vill bara inte äta. Orka träna. Jag soffar bort mina kilon. Tur att kroppen förbränner av sig själv. Funderar dock på att börja röra mig lite mer när jag kommer till 48 kg. Så att jag kan börja äta något mer utan att gå ut. Helst ner något mer. Får se. För jag VET ju att man måste äta. Det kommer inte funka i längden. Även om jag trivs. Särskilt nu. Vill aldrig aldrig aldrig äta. Men jag ska göra det nu. För äta bör man. Lite i alla fall.

Fram tills nu, precis nu, var allt bra. Pysslat hemma hela dagen, lite skolarbete, lite plock. En kopp kaffe intagen till lunch.

Men nu. Helt plötsligt rämnar det. Ångesten kommer krypande och jag vill bara krypa under täcket, isolera mig, aldrig mer aldrig mer prata med någon. Vill dö, men leva. Jag förstår inte...det kommer alltid så plötsligt. Ena sekunden sitter jag och ler, nynnar för mig själv, är glad för att vågen verkar peka neråt. Sedan. All ork, livslust, energi, rinner ut. Orkar knappt skriva, men måste få ut tankarna.

Jag börjar bli rädd för att inte klara av skolan. Dagar, stunder av apati, klarar inte av något, min hjärna är mos, det enda jag orkar med är att fundera på mat och kalorier, mat och kalorier jag inte har en tanke på att äta, men bara funderar på. Kollar på bilder av mig själv, klämmer på det feta, mäter, väger. Sluter ögonen och försöker känna kalorier förbrännas bara av att sitta ner. Sakta men säkert, sakta men säkert. Det lugnar mig. Terapi. Vad skulle jag göra utan det här? Ångesten tynar sakta men säkert, dock kvarstår orklösheten.

Satt ute och rökte på balkongen. Iof i skuggan, men 16 grader och vinterjacka på. Huttrade och drog åt mig jackan. Rökarsällskapet kollade lite konstigt på mig, jag skyllde på att jag bara fick en rysning, får det ibland.
Inte berätta att jag fryser, de kollar så misstänksamt på mig.

Det är trevligt med bilder, piffar upp inläggen något. Ska försöka lägga upp lite mer. Vet bara inte på vad. Och är dålig på att ta kort, men jag ska. Kan köra en äckelbild som avslutning, måste lära mig att begränsa mina inlägg så de inte blir evighetslånga dravel som de så lätt blir. Är ju kul om någon orkar läsa dem också...

Drömde om vågar inatt igen.
Men ingen ångest, bara sakligt.
Stod och funderade på att köpa en ny badrumsvåg (digital, så skrället funkar) och en matvåg.
Vaknade upp och ville ha. Men har knapert med pengar.
Fan ock.

Masade mig till vågen. 52 kg. Suck. Ner ner ditt satans skitskrälle! Men har blivit av med ballasten efter helgens äckelperiod. Tomma snälla mage. Kurrar till lite tyst ibland, som en nöjd gammal fet katt.

Igår. Var duktig med vattnet. Och maten frams till klockan 22 ungefär. Två koppar kaffe och en kopp te under dagen. Men kvällen kom och maten lassades på. Frysta hallon, morot, selleri, spenatmos, vita bönor i tomatsås...kunde vart värre...dagen slutade på 250 kcal. Inte bra med nattmat. Svaga jävla flickebarn!

Idag. Vatten måste jag dricka, det har jag inte druckit idag. Däremot en kopp kaffe i morse. Bäst att äta något, så man slipper vräka i sig inatt eller frysa. Frysa är inget bra, uppenbarligen är det tecken på för låg ämnesomsättning. Och ämnesomsättningen vill jag ju inte förstöra! Nej.

Får bli tofu, paprika och champinjoner. 50 gram av varje, 60 kcal. Vill inte äta det egentligen. Har ingen matlust. Men tofun går ut om ett par dagar och jag har ju en öppnad burk vita bönor, måste äta upp det. Hatar att slänga mat. Nästan mer än att äta den.

Har gett mig själv ett löfte. 50 kr i veckan, det är min matbudget (alkohol och kaffe ingår såklart INTE ^^). Måste spara pengar. Då kommer jag ju att tänka mig för en extra gång när jag får en knäpp. Får se hur mycket jag faktiskt lägger ut i veckan om jag inte hetsar. Ska räkna ihop under veckan som går.

Usch, fryser fryser. Men jag är som sagt skev och njuter lite av det. Känns som ett tecken på att jag är inne på rätt spår igen. Men ja ja, vet vad jag skrev förut. Om en timma ska jag äta. Eller klockan fem. Eller sex. Eller sju. Efter sju kan jag ju inte äta, kanske ska man ta lite mer kaffe istället...äta kan man ju alltid göra en annan dag.


*Insåg just ironin med början och slutet av inlägget - om jag sparar in mina pengar genom att köpa mindre mat har jag ju råd med en våg snart ^^

Hur blev det såhär? Var ju på topp förut. Och plötsligt rämnar allt. Något brast, och all energi flöt ut i sanden. Veckor, om inte månader, av förträngda tårar vällde fram. Kände mig ensamast i hela världen. Låg i sängen och stirrade, att gå upp och skölja ner rosenrot kändes som ett alldeles för stort projekt. Meningslöst. Varför skulle jag må bra för?

Då, självklart, hör tre personer av sig under en tiominuterperiod. Folk verkar bry sig, vill muntra upp och umgås. Fattar inte varför. Började nästan hata dem för det. Låt mig va ville jag bara skrika. De sista tårarna fälldes över MSN och jag sköljde ner fyra rosenrot. Ska försöka ta mig ut iaf. Måste, annars kommer jag explodera. Grillning, men jag ska inte äta. Har ingen matlust. Något positivt iaf. Men alkohol. Det behöver jag. Dämpa ångesten.

Vill helst av allt bara lägga mig ner och dö, men jag vill inte dö egentligen. Jag vill vara stark, jag kan inte ligga och känna mig som ett jävla offer, jag måste ta mig ut! NU!

Det är bara det att jag fryser så jävla mycket. Trots att det är varmt ute. Vill bara ligga under ett täcke. Men nej.

Idag. Harmonisk. Jag. Ja.

Det visade sig att jag tänkt fel, och missade dagens föreläsning. Så jag tog mig en promenad ner till staden istället, vandrade runt, köpte ett linne, kollade på folk, rökte. Gick förbi en glasskiosk och mindes tillbaka på hur det var att sitta i solskenet med en mjukglass. Inte för att jag tänkte köpa någon, haha, nej nej. Skulle inte ens kunna om jag fick sug, laktosintolerans har sin charm. Bra. Håller jag nere kaloriintaget och jag försöker ju trots allt äta så veganskt jag kan. Men det var ett trevligt minne.

På hemvägen, passerade pizzerian, och minnen av pizza dök upp. Oj, så gott det kan vara. Tänkte tillbaka på senaste gången jag åt pizza och mös lite grann. Det är så skönt att kunna tänka så utan att ha lust att egentligen äta det. Istället för att försöka skjuta tanken ifrån mig och tänka på annat omfamnade jag den istället. Var lite som att tänka tillbaka på ett riktigt bra minne. Blev glad av det. Och jag vet ju att jag någon gång kommer äta pizza igen, men det får dröja ett bra tag. Och den gången ska jag kunna äta det utan ångest. När jag kan äta det för att jag blir lite sugen och tänker mjo, lite pizza skulle allt sitta fint, och inte pga att man har ett sånt förtärande sug som får en att äta upp maten i tre tuggor på fem sekunder.

En förnimning av tomrum i magen dök precis upp. Så trevligt det känns. Kanske lite kaffe på det, är ju faktiskt lunchdags. Morot, äpple, hallon eller soppa till middag senare, får se vad jag känner för. Eller så kör jag på kaffemiddag. Bara för att komma i stämning. Känner mig gladare än på länge. Ska nog ta med mig anteckningsböckerna ut i solen om en stund och plugga. Promenera lite mer.


Why does it always rain on me kom precis på, och jag blir ännu lyckligare. För solen skiner och jag är jävligt lycklig. Finns det något bättre än att lyssna på depplåtar när man är riktigt jävla lycklig? Det blir en sån skön mix. Lite som hallonlakrits. Sött och salt.

Jag nådde precis den yttersta botten. Det där man bara sett på film, läst i böcker eller hört extremfall berätta om.
Hade slängt tekakor och mjukost tidigare ikväll. Och vad hände. Ytterligare en knäpp, en rejäl sådan. Jag måste ta mig fan söka hjälp. Skäms, men det känns bra att vara ärlig så slipper jag dras med de här tankarna.

Ja. Jag tog upp påsen med bröd och ostpaketet. JAG TOG FÖR HELVETE MAT FRÅN PAPPERSKORGEN!!!!

Tryckte i mig en halv macka, satan en sån ångest! Inte inför själva mackan, men för det jag gjort! Hur hur hur kunde jag? Känner mig smutsig, kommer aldrig bli ren...men peppad. Det kan jag erkänna. Och nu har jag skrivit ner det. Ska gå in och läsa det här de gånger jag får något sug, för att påminna mig själv om hur äcklig jag är om jag äter.

Jävla skit, allt är bajs bajs bajs...så tjock, så mycket mat, jag kan inte låta bli, något har släppt och jag slängde mig som ett utsvultet monster över ostbågar och havrekex idag!

Min mage gör så jävla ont, jag mår illa, hjärtat värker för att pojken har åkt och jag känner mig så ensam, och jag har ingen ork, ska lägga mig ner och kolla på en film och försöka glömma allt. Få bort illamåendet, slänga maten, imorgon ska jag återgå till mina blaskiga soppor och hinkvis med kaffe! Fan, att jag slänger ut pengar på mat som jag sedan slänger. Mjukost och tekakor, de skall slängas nu nu!

Vill bara spy spy spy, livet suger, jag vill inget inget inget, jag vill bara lägga mig ner och gråta för allt är så tomt och jag är så tjock, jag har ingen kontroll längre, och snart kommer kilona rusa på och vägra släppa taget och jag kommer dö av att jag kvävs av mitt eget fett och de kommer bli tvugna att krossa väggen för att forsla bort mig eftersom jag blivit för tjock för att komma igenom dörren, och alla kommer peka finger och skratta åt mig, alla smala fina människor som lätt slinker in genom brevinkastet, och jag kommer gråta gråta, om jag vart vid liv dvs, istället kommer jag bara vara jävligt död.

Det har vart en sån jävla skum vecka.
Var och hälsade på en vän i helgen. Hade nojjat mig över maten, men i onödan. Hon hade lika lite matlust som mig pga sina piller, och mår allt för psykiskt dåligt för att orka bry sig om särskilt mycket mer än sig själv. På gott och ont. Vill ju inte att hon ska må dåligt, men var ju skönt att slippa bli synad. Levde på frukt och ett lagat mål om dagen (min vän såg så sliten ut att jag ville laga mat till henne, stackarn). Stekta grönsaker med ris/pasta blev det.

Sen åkte jag på impuls med till Göteborg ett par dagar och träffade lite folk. Åt bättre (mindre) än vad jag gjort andra gånger jag vart där, men det var fortfarande ALLDELES för mycket! Fy. Och det skumma är att jag fortsatt äta nästan lika mycket sen jag kom hem. Varje dag, middag, mellanmål, mat mat mat.

Det skumma är att jag inte känner någon som helst ångest. Det är helt ok. Känner mig dock lite fet, men har ingen som helst motivation för att sluta äta. Det känns nästan som om jag fått en..."sund"?...inställning till mat. Tanken på det fick mig precis att känna dubbelhaka, fy fan vad skabbigt! Nej! Idag blir det inget ätande! Någon morot kanske, men inget mer! Jävla tjocka gris!

Bra att skriva av sig, då får man sig en tankeställare. Har satt upp ett nytt mål - 48 kg tills Hultsfred, det ska inte vara alltför svårt. 1½ månad. Jag ska bli smal smal smal och vacker och lycklig. Fast lycklig är jag nog nu ändå. Tror jag. Ibland. Eller så är jag bara nykär. Fy satan.