Jävla skit
Jag är så jävla värdelös. Kan inte ens ta mig för att avsluta allt. Ett patetiskt försök som slutade med att jag spydde upp alla piller och alkohol, och somnade. Fitta. Så jävla patetisk att jag bara vill gråta, men inte ens det kan jag. Kuk.
Jag lever men ändå inte
Länge sedan jag skrev och mycket men ändå lite som hänt.
Jag lever, men ändå inte. Jag finns här, men jag gör ingenting. Sjukskriven och hemflyttad till mor. För frisk för psyk, för sjuk för att kunna plugga enligt min läkare. Hade jag bott kvar ensam hade jag antagligen inte levt nu. Det kommer fortfarande dagar då jag inget hellre vill än avsluta allt, men samvetet hindrar mig. Dagar som de önskar jag att jag inte hade flyttat hem.
Vikten har ökat och jag känner mig fetare än någonsin. Avsky. Jag vill bara tyna bort till ingenting och försvinna.
Jag vet inte varför jag envisas med att finnas. Ingenting känns meningslöst, inget är kul, inget är intressant. Stunderna jag spenderar med andra sitter jag mest och önskar ska ta slut. Så att jag kan få vara själv och fortsätta göra ingenting.
Lite slentrianmässigt kommer jag nog börja skriva upp det enda som känns någorlunda intressant för mig för tillfället. Mat, vikt och mått. Hoppas nästan på att ingen ska läsa vad jag skriver. Jag vill inte att andra ska vara som jag. Jag vill att andra ska må bra och ha viktigare saker för sig. Men ändå hoppas jag på något vis att andra ska läsa för att slippa känna mig så ensam om de här egentligen fåniga tankarna. Jag är så jävla dubbelmoralisk och bekräftelsekåt att jag skäms.
Gårdagen:
Frukost: Två pastejmackor med gurka, kaffe och te.
Lunch: Potatis och tomat.
Middag: Vattenmelon.
Kvällsmat: En pastejmacka och äpple.
Övrigt: 100 gr chokladkaka
Två kräk
En timmas promenad.
Veckans:
61 kg
Midja: 69
Lår: 53/53
Armar: 26/26
Sådär. Intressant? I helvete heller. Men jag vågar inte skriva upp det hemma. Skäms över tanken på att någon ska hitta, men jag vill ha koll.
Jag lever, men ändå inte. Jag finns här, men jag gör ingenting. Sjukskriven och hemflyttad till mor. För frisk för psyk, för sjuk för att kunna plugga enligt min läkare. Hade jag bott kvar ensam hade jag antagligen inte levt nu. Det kommer fortfarande dagar då jag inget hellre vill än avsluta allt, men samvetet hindrar mig. Dagar som de önskar jag att jag inte hade flyttat hem.
Vikten har ökat och jag känner mig fetare än någonsin. Avsky. Jag vill bara tyna bort till ingenting och försvinna.
Jag vet inte varför jag envisas med att finnas. Ingenting känns meningslöst, inget är kul, inget är intressant. Stunderna jag spenderar med andra sitter jag mest och önskar ska ta slut. Så att jag kan få vara själv och fortsätta göra ingenting.
Lite slentrianmässigt kommer jag nog börja skriva upp det enda som känns någorlunda intressant för mig för tillfället. Mat, vikt och mått. Hoppas nästan på att ingen ska läsa vad jag skriver. Jag vill inte att andra ska vara som jag. Jag vill att andra ska må bra och ha viktigare saker för sig. Men ändå hoppas jag på något vis att andra ska läsa för att slippa känna mig så ensam om de här egentligen fåniga tankarna. Jag är så jävla dubbelmoralisk och bekräftelsekåt att jag skäms.
Gårdagen:
Frukost: Två pastejmackor med gurka, kaffe och te.
Lunch: Potatis och tomat.
Middag: Vattenmelon.
Kvällsmat: En pastejmacka och äpple.
Övrigt: 100 gr chokladkaka
Två kräk
En timmas promenad.
Veckans:
61 kg
Midja: 69
Lår: 53/53
Armar: 26/26
Sådär. Intressant? I helvete heller. Men jag vågar inte skriva upp det hemma. Skäms över tanken på att någon ska hitta, men jag vill ha koll.
