En skev syn

Mina inlägg blir färre med tiden.
Man skulle ju kunna hoppas på att det är för att mina tankar börjat tyna, att jag fokuserar mig på annat, mår bättre.
Sanningen är att jag skäms.
Jag skäms så över min bristande disciplin, över min viktökning. Över hetsen som återvänt till mitt liv.
Det känns jobbigt att erkänna, även om det är anonymt, genom en anonym blogg. Det blir som att erkänna för sig själv en extra gång.
Jag tänker konstant på matvanor, vikt och mitt ökande fett. Mår dåligt, mår illa konstant.
Varje gång jag äter, mår illa, vill spy. Gör det varje gång jag ätit när jag inte har folk i närheten.
Allt detta bröd. Jag blir som besatt. Macka på macka på macka på macka slinker ner och efteråt, när jag sitter ner och mår illa. Den skammen. Jag känner bara för sluta allt. Får ångest av att umgås med folk för jag känner mig så fet. Tankar på att jag ska få umgås med folk först när jag gått ner igen.
Men jag biter ihop. Umgås och ler.
"Oh, har du gått upp i vikt?" har jag fått ett par gånger. De ler, och låtsas vara positiva. Som om det är något bra, "Du var för smal innan". Och jag känner mig så äcklig när de säger så. Jag förstår dem. Ju fetare jag blir, desto smalare ser de ut.

Jag längtar. Längtar tills sommaren är över, då jag återvänder hem. Bo själv. Utan ett kylskåp och skafferi fullt av äcklig onyttig skabbig skitmat! Längtar tills jag kan hoppa runt och träna under nätterna, dricka massa kaffe, spy när jag får lust (fast nej, jag ska sluta spy, mina tänder gör ont, fan vad ont de gör, har frätt sönder dem de senaste månaderna, jävla skit skit skit).

Jag saknar mina vikter. Mina armar är feta slabbiga äckliga, min mage väller ut fanfan fan fan.

Idag har det blivit havregrynsgröt, två äpplen, ett päron, en svampsallad, en bulle och fem mackor. Då har det ändå vart en bra dag om man tänker på hur matvanorna ser ut nu för tiden. Det brukar vara det dubbla, eller tredubbla antalet mackor. Så äcklig äcklig. Runt den här tiden brukar mackorna tagit makten över mig. Men än går det bra. Det SKA, det MÅSTE gå bra.

Det är lite ironiskt hur "rädd" jag varit för att äta pasta, potatis eller ris (pasta en gång, potatis två gånger, ris noll gånger de senaste två månaderna) men brödet slinker ner ner ner utan en tanke. MÅSTE bli stopp för mjukt bröd NU! Dels för att det gör mig tjock tjock dels för att jag får i mig mindre näring genom det än jag gjorde när jag åt som minst! Fan ta brödhelvetet! Fan ta mig, så svag, så äcklig, så fet...