En skev syn

Dagen som har gått - från apatiskt olycklig till euforiskt olycklig

Till frukost - fyra mackor med tartex. Mådde dåligt dåligt. Kände mig tjock. Kände mig misslyckad. Äcklig. Mätt.

Dagen gick och fem kakor och en jävla massa kaffe slapp ner. Flängde runt och mådde sådär.

En påse chips inhandlades på väg hem på kvällen. Slog mig ner framför tvn till Sex and the city. Chipsskålen i ena handen, en tom skål i andra. Tugga, spotta, tugga, spotta. I pauserna - ett par chips slank ner, upp och springa, hoppa, dansa. Skumläsa Fittstim - Var nöjd och stolt över dig själv, Var bra istället för söt, Vägra ta skit, osv osv - ut och spy. Efter chips - mat. Värma tomatsoppa - krydda starkt, äta med ett glas Viktkontroll - spy. Ner framför tvn igen - kolla på slutet av Loser, minnas och nästan längta efter exet jag gjorde slut med för över ett år sedan och egentligen inte vill bli ihop med, men samtidigt dök tanken på att ringa upp. Slog bort tanken, röka. Mer kaffe. Kollar på mig själv i spegeln. Klämmer på allt det feta som ger mig massa ångest. Ena sekunden känna sig riktigt jävla het - nästa hat. En känsla av euforisk olycka. Ner och blogga.

Det är en skön känsla. Jag är så jävla ångestfull och trött på allt, men samtidigt känns det så skönt. Det är den slags nedstämdhet jag hade under nian. Jag vill bara vara olycklig, bara vara själv, bara vara. Helt plötsligt känns framtiden så jävla ljus, fast inte vägen dit. Då och då dyker de verkliga tankarna upp - jag är inte längre 16 och har storslagna drömmar, drömmar jag inte behöver förverkliga just nu, drömmar jag kan ta tag i senare. Jag är 22 år och mitt upp i kampen mot mitt mål. Jag måste börja ta tag i målet. Och då. Då kommer det här. Fixeringar som får mig att tappa orken, tappa lusten. Det var ju nu jag skulle börja leva, nu jag borde vara så jävla nöjd och lycklig och fylld av kämparglöd. Så som jag trodde när jag var 16.

Jag borde vara lycklig.
Jag har vänner, bra vänner. Vänner som är där när jag behöver dem, varför kan jag då inte visa att jag behöver dem?
Jag går en utbildning som ska hjälpa mig mot mitt mål och inser att det är något som passar mig - jag har hittat rätt.
Jag har ett någorlunda bra förhållande med min familj - vi kan inte prata - men vi kan umgås.
Jag BORDE trivas i mina två städer med mina två olika liv. Och jag gör det på ett sätt. Men jag vill inte, orkar inte, vill inte tillbaka, vill inte vara här.

Jag vet att jag bara är 22 år och har hela livet framför mig.
Jag vet att jag är 22 år och borde vara gammal nog att inte fixera mig och hålla på och vara sådär olycklig som om jag fortfarande vore 16.
Jag vet att jag inte borde känna som jag känner.
Att jag inte borde se det jag ser i spegeln.
Att jag inte borde det, att jag borde det, osv osv.

Men hur?

Jag vill ringa någon imorgon, men vill samtidigt inte.
Jag vill bli frisk, men vill inte.
Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet dock vad jag vill imorgon.

Jag vill sätta mig på en spårvagn.
Åka till olika platser.
Caféer, parker, torg.
Dricka kaffe, röka, betrakta folk, skriva, läsa.
Bara hänga.
Ensam.
En hel dag.
Och det är precis vad jag ska göra.

Återuppleva min tonårstids version av terapi.