En ny start?
Humöret är nästan på topp nu. Ångesten har sjunkit ihop den senaste timman, nästan helt borta. Stressmagen gör fortfarande ont, men det är sånt man får ta.
Men jag gjorde det. Äntligen. Efter 12 år. Jag mailade den där jävla kuratorn. Han ringde upp, och jag har mitt första samtal imorgon! Känns faktiskt riktigt bra.
Men det tog emot, åh så det tog emot! Hade riktig förjävlig ångest hela förmiddagen, och tillslut fick jag nog. Det tog mig en halvtimma, en ligga-i-sängen-ihopkrupen-och-stirra-in-i-väggen-paus, en hel massa gråtattacker och hyperventilerande att skriva de där två meningarna. När jag äntligen tryckte "Skicka" bröt jag ihop totalt, föll gråtandes över tangentbordet och grävde in fingrarna i armarna (tur att jag inte har några naglar, kom undan med små fina blåmärken). Tog en brännande varm lång dusch. Och när jag kom ut ringde han.
Något nervös, prata problem har jag gjort med andra, men bara riktigt nära vänner. Och nu ska jag öppna upp mig för en total främling. Får se om det ger något. Jag behöver något, jag vet bara inte vad.
Tänk om detta faktiskt kommer leda till att jag mår bättre med tiden? Att få hjälp, vare sig av honom eller om det krävs mer. Men tänk OM. Att kunna kotrollera ångesten. Inte bara vänta ut den, ovetandes om det kommer ta minuter, timmar, dagar, veckor, månader. En ny start? Åh, så jag hoppas. Jag vägrar acceptera ångesten som en del av vardagen, jag ska inte behöva ha det så.
Jag vill, jag ska, kunna fungera som människa. Men jag gjorde det. Äntligen. Efter 12 år. Jag mailade den där jävla kuratorn. Han ringde upp, och jag har mitt första samtal imorgon! Känns faktiskt riktigt bra.
Men det tog emot, åh så det tog emot! Hade riktig förjävlig ångest hela förmiddagen, och tillslut fick jag nog. Det tog mig en halvtimma, en ligga-i-sängen-ihopkrupen-och-stirra-in-i-väggen-paus, en hel massa gråtattacker och hyperventilerande att skriva de där två meningarna. När jag äntligen tryckte "Skicka" bröt jag ihop totalt, föll gråtandes över tangentbordet och grävde in fingrarna i armarna (tur att jag inte har några naglar, kom undan med små fina blåmärken). Tog en brännande varm lång dusch. Och när jag kom ut ringde han.
Något nervös, prata problem har jag gjort med andra, men bara riktigt nära vänner. Och nu ska jag öppna upp mig för en total främling. Får se om det ger något. Jag behöver något, jag vet bara inte vad.
Tänk om detta faktiskt kommer leda till att jag mår bättre med tiden? Att få hjälp, vare sig av honom eller om det krävs mer. Men tänk OM. Att kunna kotrollera ångesten. Inte bara vänta ut den, ovetandes om det kommer ta minuter, timmar, dagar, veckor, månader. En ny start? Åh, så jag hoppas. Jag vägrar acceptera ångesten som en del av vardagen, jag ska inte behöva ha det så.
Jag vill kunna sova som vanliga människor gör.
Jag vill INTE ha dagar av apati och isolering som ett vardagligt inslag.
Jag vill kunna ta tag i saker utan att bryta ihop.
Jag vill INTE ha ont i magen och tappa massa hår hela tiden.
Jag vill kunna med att få hjälp av andra och inse att jag inte klarar allt själv.
Nu får det fan vara nog! Dags att ta tag i sitt liv!
Avslut. Dagen. Bra. En morot och tre koppar kaffe.
Tackade NEJ till mat, frukt, äpplepaj, choklad och glass under kvällen (och som de höll på - frågade två-tre gånger för varje sak). Varför kan jag inte säga nej lika lätt när jag är själv?
Kommentarer
Trackback
