Hopplöst men hoppfullt?
Haft två samtal än så länge på något som kallas Samtalsmottagningen, trivs med min psykoterapeut. Känns bra att ha någon som verkar bry sig och som faktiskt hjälper en, inte bara pratar. Jag kände att jag var till besvär, men hon fnös lite vänligt och sa att hon faktiskt har betalt just för att hjälpa mig. Utveckling med henne kändes lite som kuratorn jag pratade med i våras, även här var det redan på andra mötet det blev tal om att vidarebefodra mig. Skillnaden är dock att hon jag träffar nu faktiskt hjälper mig. Pratade om att jag antagligen borde vända mig till vuxenpsyk och kanske även överlägga om att lägga in mig ett tag. Känns dock lite maffigt, och jag har trots allt inbokade tider kvar med henne en gång i veckan.
Hon ville ringa min läkare och berätta lite om hur det låg till, jag sa ok.
Hon ville ringa mina föräldrar, då varken familj eller vänner vet om mina självmordstankar. Jag sa nej.
Hon undrade om hon skulle hjälpa mig att ta reda på lite grann hur det funkar med studieuppehåll och dylikt (då jag inte orkar eller klarar av att ta tag i något själv...fucking jävla äckliga lata patetiska missfoster som jag är...). Jag nickade med en klump i halsen och kände mig jobbig och krävande.
Jag har ingen motivation, ingen ork, ser ingen mening, känner ingenting, vill ingenting. Den enda anledningen till att jag inte gjort något dumt är för att jag inte vill utsätta familj och vänner för det. Vill inte ge dem den skulden och sorgen. Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om någon i min närhet gick och tog livet av sig. Hur jag skulle reagera och hur dåligt jag skulle må. Det är inget jag vill utsätta någon för. Så jag rullar på. Önskar att jag ska råka ut för en olycka eller få en hjärtattack. Då slipper jag leva och folk slipper iaf känna skuld. Sorg går alltid över, en olycka kommer man över.
Dock känns det som om jag bryr mig mindre och mindre om andra. Det enda jag såg fram emot och som fick mig på något bättre humör innan var tanken på mitt syskonbarn som ska födas till våren. Inte ens det känns särskilt kul längre.
Hon ville ringa min läkare och berätta lite om hur det låg till, jag sa ok.
Hon ville ringa mina föräldrar, då varken familj eller vänner vet om mina självmordstankar. Jag sa nej.
Hon undrade om hon skulle hjälpa mig att ta reda på lite grann hur det funkar med studieuppehåll och dylikt (då jag inte orkar eller klarar av att ta tag i något själv...fucking jävla äckliga lata patetiska missfoster som jag är...). Jag nickade med en klump i halsen och kände mig jobbig och krävande.
Jag har ingen motivation, ingen ork, ser ingen mening, känner ingenting, vill ingenting. Den enda anledningen till att jag inte gjort något dumt är för att jag inte vill utsätta familj och vänner för det. Vill inte ge dem den skulden och sorgen. Kan tänka mig själv hur jag skulle reagera om någon i min närhet gick och tog livet av sig. Hur jag skulle reagera och hur dåligt jag skulle må. Det är inget jag vill utsätta någon för. Så jag rullar på. Önskar att jag ska råka ut för en olycka eller få en hjärtattack. Då slipper jag leva och folk slipper iaf känna skuld. Sorg går alltid över, en olycka kommer man över.
Dock känns det som om jag bryr mig mindre och mindre om andra. Det enda jag såg fram emot och som fick mig på något bättre humör innan var tanken på mitt syskonbarn som ska födas till våren. Inte ens det känns särskilt kul längre.
Kommentarer
Trackback
