En skev syn

Så är man inne på dag tre med Citalopram. Var dag har gett en ny biverkning. Nåväl, jag kan väl hoppas att det iaf beror på att de gör något. Vad jag längtar, och hoppas att det kommer hjälpa mig.

Dag 1: Muntorrhet. Men det var väl lika bra det, hjälpte mig att dricka mer vatten. Dessutom hade jag varit dum nog och tagit ett Elakt piller timmarna innan. Den blandningen var inte det snällaste för mitt hjärta, började slå så hårt att jag fick svårt att andas. Har inte tagit några fler Elaka piller sedan dess.
Dag 2: Trubbel med magen. Blev extremt äckelgasig och krampig, vilket ledde till att jag var tvungen att stanna hemma. När jag väl beslutat mig för att försöka umgås med folk igen. På ett sätt var det skönt. Gav mig en anledning till att vara själv. Jag vill vara ensam, men samtidigt vet jag att jag borde försöka socialisera mig igen.
Dag 3: Klåda. Tänkte inte på att jag satt och kliade mig först, men när jag upptäckte att jag hade små utslag blev jag lite ställd. Lite som soleksem. Kände mig lite lugnare när jag läste att det var en vanlig biverkning. Känns som om jag är skabbig och har löss eller något...

Ska bli spännande att se om det kommer något nytt imorgon.

Ännu ett framsteg. Har för första gången i mitt liv berättat för mor att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av skolan, folk. Att jag inte bara är "lite nere", utan att jag faktiskt mår piss. Berättade att jag börjat gå på antidepressiva och ska börja med kognitiv terapi. Hennes reaktion? "Då får vi hoppas att det hjälper". Inte så mycket mer. Jag som varit så nervös. Och så var det såhär lätt. Inga känslostormar, inga frågor. Bara stöd. Varför har jag väntat så länge? Hon erbjöd sig att kontakta skolan åt mig, att komma och bo hos mig några dagar, att jag skulle komma och bo hos henne i någon vecka eller två. Jag skulle vilja säga att jag blev rörd (och det blev jag nog), att jag fick en klump i halsen och blev gråtfärdig. Sanningen är att jag inte känner så mycket alls. För något. Just nu är jag bara...tom? Likgiltig? Men jag ÄR tacksam, och jag ÄR rörd. Någonstans där inne. Och jag ska nog flytta "hem" igen ett par veckor. Är rädd för att jag inte kommer klara av att bo själv om det skulle bli värre i början, är rädd för att de tankar som inte vill utsätta de i min närhet för något illa ska trubbas av. Det är ju de tankarna som hindrar mig när jag får Dåliga tankar och det enda jag önskar, det enda jag ser fram emot och längtar efter är att avsluta allt.

Jag hade tänkt att avsluta det här inlägget på ett bra sätt, men jag försvann och tankarna med det. Uppenbarligen var väggen bakom datorskärmen såpass intressant att jag var tvungen att stirra på den ett tag. Nåväl. Sånt som händer. Dags för en ny dag...med folk? Ska försöka. (nej, jag SKA!)