Behöver lätta på trycket, annars spricker jag
Idag har jag gjort absolut inget alls.
Växlat mellan att sitta på golvet och stirra, sitta i fåtöljen och stirrat på datorskärmen, legat i sängen och stirrat in i väggen.
Tog mig en lång varm dusch och ett par cigaretter, kändes lite bättre. Men annars. Nej. Jag har bara stirrat idag.
Så jävla meningslöst. Imorgon ska vi ha möte om b-uppsatsen. Jag har redan missat ett möte. Inte för att det gjorde så mycket, jag har ändå inte kommit på något. Jag kan inte koncentrera mig. Klarar inte av att sitta ensam och skriva, det går inte går inte.
Jag antar att det är omställningarna som slår ner mig totalt. Var samma sak de första veckorna när jag återvände till Göteborg för att tillbringa sommaren där. Slog i botten direkt. Och samma sak händer nu. Klarar inte av när saker förändras, då börjar jag bara gråta gråta dagarna i ända, isolera mig, dricka, gunga, stirra och skrika inombords. Det känns som om något ska brista, hela jävla insidan. Lungor, hjärta, mage, allt är på sprängningsgräns, och jag tänker om jag inte skriker allt vad jag orkar, lättar på trycket kommer jag spricka. Men jag är tyst. Vad skulle grannarna säga? Tänk om de börjar knacka på, fråga hur det är. Så måste jag stå där med rödsprängda stirrande ögon, salt på kinden och ruffsigt hår och förklara mig. Ursäkta mig. Nejdå, allt är bra, jag fick bara för mig att jag skulle sprängas, god natt.
Ett par kärl har spräckts i ögonen, vet inte om det beror på att jag sovit för lite, stirrat för mycket på skärmen, grinat för mycket eller spytt för kraftigt. En blandning tro. Har inte druckit kaffe på nästan två dygn. Mest för att jag inte vill ta mig ut till köket och riskera att möta folk från korridoren och annat löst folk. Orkar verkligen inte prata med någon! Mobilen har varit avstängd hela dagen, utloggad från MSN. Känns skönt att ingen kan kontakta mig.
Om åtta timmar. Möte. Är jag vaken får jag väl ta mig dit. Om jag kommit på något. Vilket jag inte tror. Det är inte mycket som orkar cirkulera i mitt huvud nu för tiden. Eller någonsin.
Tankar på mat, ensamhet och misslyckande tar upp alldeles för mycket plats.
Växlat mellan att sitta på golvet och stirra, sitta i fåtöljen och stirrat på datorskärmen, legat i sängen och stirrat in i väggen.
Tog mig en lång varm dusch och ett par cigaretter, kändes lite bättre. Men annars. Nej. Jag har bara stirrat idag.
Så jävla meningslöst. Imorgon ska vi ha möte om b-uppsatsen. Jag har redan missat ett möte. Inte för att det gjorde så mycket, jag har ändå inte kommit på något. Jag kan inte koncentrera mig. Klarar inte av att sitta ensam och skriva, det går inte går inte.
Jag antar att det är omställningarna som slår ner mig totalt. Var samma sak de första veckorna när jag återvände till Göteborg för att tillbringa sommaren där. Slog i botten direkt. Och samma sak händer nu. Klarar inte av när saker förändras, då börjar jag bara gråta gråta dagarna i ända, isolera mig, dricka, gunga, stirra och skrika inombords. Det känns som om något ska brista, hela jävla insidan. Lungor, hjärta, mage, allt är på sprängningsgräns, och jag tänker om jag inte skriker allt vad jag orkar, lättar på trycket kommer jag spricka. Men jag är tyst. Vad skulle grannarna säga? Tänk om de börjar knacka på, fråga hur det är. Så måste jag stå där med rödsprängda stirrande ögon, salt på kinden och ruffsigt hår och förklara mig. Ursäkta mig. Nejdå, allt är bra, jag fick bara för mig att jag skulle sprängas, god natt.
Ett par kärl har spräckts i ögonen, vet inte om det beror på att jag sovit för lite, stirrat för mycket på skärmen, grinat för mycket eller spytt för kraftigt. En blandning tro. Har inte druckit kaffe på nästan två dygn. Mest för att jag inte vill ta mig ut till köket och riskera att möta folk från korridoren och annat löst folk. Orkar verkligen inte prata med någon! Mobilen har varit avstängd hela dagen, utloggad från MSN. Känns skönt att ingen kan kontakta mig.
Om åtta timmar. Möte. Är jag vaken får jag väl ta mig dit. Om jag kommit på något. Vilket jag inte tror. Det är inte mycket som orkar cirkulera i mitt huvud nu för tiden. Eller någonsin.
Tankar på mat, ensamhet och misslyckande tar upp alldeles för mycket plats.
Kommentarer
Postat av: monica
Ville att du ska veta att jag läst, idag med, och det du skriver berör mig. Jag finns här alltid.
Kram
Trackback
