Dagen som gått:
Sömn (ca-tider):
3:30 - 10:00
12:00 - 16:30
19:30 - 21:30
Summa: 13 timmars sömn. Hela dagen borta
Intag:
Kl. 10: Fruktsaften från ½ clementin (tugga, spotta)
Kl. 18: 1 clementin
Kl. 22: 1 chokladmuffin, 1 clementin, 1 mugg Katrinplommonjuice, 2 powerking, 1 Elak Tablett.
Summa: En massa äcklig mat säger den Elaka, alldeles för lite säger den Ledsna.
Den tid jag inte ätit eller sovit bort har jag mest ägnat åt mig att sitta framför datorn, legat i sängen eller tränat, samtliga aktiviteter med ångest i bröstet och/eller tårar på kinderna.
Vilket jävla liv man lever.
Ännu en gång sitter jag och räknar ner timmarna.
6 timmar kvar. Då startar vårdcentralens telefontid. Och jag vill inget hellre än att ringa dit. Jag behöver hjälp. Jag orkar inte, orkar inte stå emot de där Elaka tankarna som försöker få mig att avsluta allt, och jag är så rädd att ge efter. Mest av allt är jag rädd att försöka och misslyckas för att sedan tvingas stå till svars för andra. Jag får hemska mardrömmar om att jag tar mitt liv och att min syster bryter ihop och får missfall. Jag är så rädd att jag tar mitt liv och de vänner som själva jobbar sig upp från depressioner kommer brytas ner igen.
Jag hoppas jag fortfarande känner såhär om 6 timmar och verkligen ringer.
Lust av att isolera sig igen, trots att jag lovat att inte göra det. Gå under jorden. Jag orkar inte träffa någon, göra något. Jag ser helt enkelt ingen mening med det.
"Det får dig att må bra" säger de. Nej säger jag. Det får mig att trycka ihop ångesten till en liten boll som pulserar pulserar i bröstet i magen i huvudet för att sedan fara loss värre än förut när jag väl kommer för mig själv igen. Det är så påfrestande, jag ORKAR INTE!
3:30 - 10:00
12:00 - 16:30
19:30 - 21:30
Summa: 13 timmars sömn. Hela dagen borta
Intag:
Kl. 10: Fruktsaften från ½ clementin (tugga, spotta)
Kl. 18: 1 clementin
Kl. 22: 1 chokladmuffin, 1 clementin, 1 mugg Katrinplommonjuice, 2 powerking, 1 Elak Tablett.
Summa: En massa äcklig mat säger den Elaka, alldeles för lite säger den Ledsna.
Den tid jag inte ätit eller sovit bort har jag mest ägnat åt mig att sitta framför datorn, legat i sängen eller tränat, samtliga aktiviteter med ångest i bröstet och/eller tårar på kinderna.
Vilket jävla liv man lever.
Ännu en gång sitter jag och räknar ner timmarna.
6 timmar kvar. Då startar vårdcentralens telefontid. Och jag vill inget hellre än att ringa dit. Jag behöver hjälp. Jag orkar inte, orkar inte stå emot de där Elaka tankarna som försöker få mig att avsluta allt, och jag är så rädd att ge efter. Mest av allt är jag rädd att försöka och misslyckas för att sedan tvingas stå till svars för andra. Jag får hemska mardrömmar om att jag tar mitt liv och att min syster bryter ihop och får missfall. Jag är så rädd att jag tar mitt liv och de vänner som själva jobbar sig upp från depressioner kommer brytas ner igen.
Jag hoppas jag fortfarande känner såhär om 6 timmar och verkligen ringer.
Lust av att isolera sig igen, trots att jag lovat att inte göra det. Gå under jorden. Jag orkar inte träffa någon, göra något. Jag ser helt enkelt ingen mening med det.
"Det får dig att må bra" säger de. Nej säger jag. Det får mig att trycka ihop ångesten till en liten boll som pulserar pulserar i bröstet i magen i huvudet för att sedan fara loss värre än förut när jag väl kommer för mig själv igen. Det är så påfrestande, jag ORKAR INTE!
Kommentarer
Postat av: rebecca
Är så hemskt att läsa sånna här inlägg, så jag hoppas också att du ringer.
Trackback
