Drömmen om att försvinna
Lusten att bara sätta sig på en buss och bara fara. Vart spelar ingen roll. Bara bort. Från allt familjärt, allt och alla. Mobilen har varit avstängd i jag vet inte hur många dagar. Jag har inte träffat någon alls på...jag har ingen koll längre...förra lördagen? 1½ vecka. Isolerad. Med avstängd mobil, avskärmad. Hur jag ska ta steget tillbaka i umgänget vet jag inte. Jag orkar inte. Vad ska jag svara på frågan "Vad har du gjort?". Jag har inget svar. Jag har inte gjort något. Inget. Gått runt med mina egna onda tankar.
Och trots det vill jag isolera mig mer. Vill längre bort. Men vad förväntar jag mig? Vad vill jag finna, vad vill jag bort från? Mig själv antar jag. Men jag finns alltid där. Otur. Jag vill hitta mitt liv, ett liv. Ett liv jag är nöjd med. En plats jag inte tröttnar på, människor jag inte tröttnar på. Kommer jag någonsin hitta det? Antagligen inte. Så jag fortsätter drömma.
Alla måsten jag får för mig att jag har, det är bara undanflykter. Det skulle vara så lätt, men det är svårt att släppa. Jag vill göra mig av med allt, klippa alla band, börja om på nytt. Igen. Jag klamrar mig fast vid det jag har och ältar. Egentligen borde jag bara slänga allt, sälja allt, avsluta allt, ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?
Jag trivs för mig själv. Med att bara vara. Det är först när tankarna på andra dyker upp som ångesten blommar ut. Tanken på verkligheten. Och jag borde ta tag i verkligheten. Vare sig verkligheten här eller någon annanstans. Men jag sluter mig, stänger den ute och drömmer. Knappt det ens. Snart kommer verkligheten ikapp, och då kommer jag få betala för att jag skjutit upp den, stängt den ute.
Jag är så förvirrad. Borde jag inte veta något nu? Borde jag inte vuxit ifrån drömmen om det andra? Borde jag inte ta hand om det jag faktiskt har och njuta? Varför är gräset alltid alltid så grönt där borta, och varför kollar man hela tiden tillbaka och ser ett skimmer när man bara såg dunkel när man var där?
Man tror att man är speciell men egentligen så är man inget särskilt. Bara en i mängden som får för sig att ingen annan känner som man gör, att ingen ältar, ingen ångrar, ingen drömmer. Hur många är egentligen nöjda? Väldigt få antar jag, men de nöjer sig. Och kämpar vidare. För det är ju vad livet går ut på egentligen.
När ska jag inse det?
Och trots det vill jag isolera mig mer. Vill längre bort. Men vad förväntar jag mig? Vad vill jag finna, vad vill jag bort från? Mig själv antar jag. Men jag finns alltid där. Otur. Jag vill hitta mitt liv, ett liv. Ett liv jag är nöjd med. En plats jag inte tröttnar på, människor jag inte tröttnar på. Kommer jag någonsin hitta det? Antagligen inte. Så jag fortsätter drömma.
Alla måsten jag får för mig att jag har, det är bara undanflykter. Det skulle vara så lätt, men det är svårt att släppa. Jag vill göra mig av med allt, klippa alla band, börja om på nytt. Igen. Jag klamrar mig fast vid det jag har och ältar. Egentligen borde jag bara slänga allt, sälja allt, avsluta allt, ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?
Jag trivs för mig själv. Med att bara vara. Det är först när tankarna på andra dyker upp som ångesten blommar ut. Tanken på verkligheten. Och jag borde ta tag i verkligheten. Vare sig verkligheten här eller någon annanstans. Men jag sluter mig, stänger den ute och drömmer. Knappt det ens. Snart kommer verkligheten ikapp, och då kommer jag få betala för att jag skjutit upp den, stängt den ute.
Jag är så förvirrad. Borde jag inte veta något nu? Borde jag inte vuxit ifrån drömmen om det andra? Borde jag inte ta hand om det jag faktiskt har och njuta? Varför är gräset alltid alltid så grönt där borta, och varför kollar man hela tiden tillbaka och ser ett skimmer när man bara såg dunkel när man var där?
Man tror att man är speciell men egentligen så är man inget särskilt. Bara en i mängden som får för sig att ingen annan känner som man gör, att ingen ältar, ingen ångrar, ingen drömmer. Hur många är egentligen nöjda? Väldigt få antar jag, men de nöjer sig. Och kämpar vidare. För det är ju vad livet går ut på egentligen.
När ska jag inse det?
Kommentarer
Postat av: monica
Du ÄR visst speciell!!!
Trackback
