Ett försök till Ärlighet
Det är inte ofta jag är ärlig. Antingen ljuger jag för andra, eller så ljuger jag för mig själv. Oftast för mig själv. Tror jag. Men det kan ju även det vara en lögn. Sedan hjälper det ju inte att jag inte tror på mig själv. Eller på andra.
Jag kan så ärligt jag kan säga att jag försöker försöka. Men det är så svårt, och jag är så svag. Det är så mycket lättare att ge upp, ge efter. Att strunta i Maten eller välkomna maten i Massor är så mycket enklare än att laga, äta riktig mat. Att spy efter är så mycket lättare än att brottas med Tankarna. Det är så mycket lättare att rensa sin själ genom att spy än att prata med någon. Det är så mycket enklare att prata ut med någon när man har ett Riktigt problem, är det därför jag gör såhär? Dåligt har jag mått så länge jag kan minnas, men det är först nu jag kan få ut något av att prata med mina vänner. Jag vet vad mitt problem är, till skillnad från förut. Men jag vet ju att det ligger så mycket mer bakom. Detta är bara en Anledning.
Hetsandet har funnits där ett bra tag. Fast i rätt så mild grad. Inte den ångesten efter varje gång, mer ett suckande "vad fan gjorde jag det för?". Inga äckliga spyor. Och inte i denna grad. Innan var det någon gång i veckan. Eller tristessätande.
Nu är det lite mer än ett år sedan det blev ett riktigt problem. Och jag vet exakt hur det började. Jag och en vän fick för oss att vi skulle testa att strunta äta i en dag. Vi fick för oss att vi skulle rena oss, en liten minifasta. Eller något. Men tankarna måste ha legat där och grott, för en dag blev till två. Det tog inte många veckor innan ångesten inför mat dök upp och sedan Spyorna. Hetsen dök upp lite senare. I början pratade vi om det, delade med oss. Bägge låg på samma nivå. Det kändes så oskyldigt. Vår lilla hemlighet, och den fick väl oss att känna oss duktiga. Efter några månader började jag bli orolig. För henne, inte för mig. Påpekade att hon var tvungen att äta, hon blev stött. Några månader senare anklagade hon mig för att ha tappat kontrollen. Vi pratar inte om det längre. Jag tror hon har tagit tag i det. Hon äter iaf. Men vad vet jag. Folk trodde väl i somras att jag mådde bra också. Jag åt ju och ökade i vikt. De kunde ju inte känna den ångesten jag kände, kunde inte höra hur mina tankar kretsades runt mat mat mat äta eller inte äta, såg ju inte när jag hängde över toan och hulkade.
Jag vill ta upp det med henne, för att jag bryr mig om henne. Men jag är rädd och självisk. Rädd för att det kommer leda in på mig och mina vanor, självisk, jag vill inte ta tag i det. Rädd, jag vågar inte. Men jag försöker försöka vilja, våga. Ibland. Men som sagt. Jag är alldeles för svag.
Jag kan så ärligt jag kan säga att jag försöker försöka. Men det är så svårt, och jag är så svag. Det är så mycket lättare att ge upp, ge efter. Att strunta i Maten eller välkomna maten i Massor är så mycket enklare än att laga, äta riktig mat. Att spy efter är så mycket lättare än att brottas med Tankarna. Det är så mycket lättare att rensa sin själ genom att spy än att prata med någon. Det är så mycket enklare att prata ut med någon när man har ett Riktigt problem, är det därför jag gör såhär? Dåligt har jag mått så länge jag kan minnas, men det är först nu jag kan få ut något av att prata med mina vänner. Jag vet vad mitt problem är, till skillnad från förut. Men jag vet ju att det ligger så mycket mer bakom. Detta är bara en Anledning.
Hetsandet har funnits där ett bra tag. Fast i rätt så mild grad. Inte den ångesten efter varje gång, mer ett suckande "vad fan gjorde jag det för?". Inga äckliga spyor. Och inte i denna grad. Innan var det någon gång i veckan. Eller tristessätande.
Nu är det lite mer än ett år sedan det blev ett riktigt problem. Och jag vet exakt hur det började. Jag och en vän fick för oss att vi skulle testa att strunta äta i en dag. Vi fick för oss att vi skulle rena oss, en liten minifasta. Eller något. Men tankarna måste ha legat där och grott, för en dag blev till två. Det tog inte många veckor innan ångesten inför mat dök upp och sedan Spyorna. Hetsen dök upp lite senare. I början pratade vi om det, delade med oss. Bägge låg på samma nivå. Det kändes så oskyldigt. Vår lilla hemlighet, och den fick väl oss att känna oss duktiga. Efter några månader började jag bli orolig. För henne, inte för mig. Påpekade att hon var tvungen att äta, hon blev stött. Några månader senare anklagade hon mig för att ha tappat kontrollen. Vi pratar inte om det längre. Jag tror hon har tagit tag i det. Hon äter iaf. Men vad vet jag. Folk trodde väl i somras att jag mådde bra också. Jag åt ju och ökade i vikt. De kunde ju inte känna den ångesten jag kände, kunde inte höra hur mina tankar kretsades runt mat mat mat äta eller inte äta, såg ju inte när jag hängde över toan och hulkade.
Jag vill ta upp det med henne, för att jag bryr mig om henne. Men jag är rädd och självisk. Rädd för att det kommer leda in på mig och mina vanor, självisk, jag vill inte ta tag i det. Rädd, jag vågar inte. Men jag försöker försöka vilja, våga. Ibland. Men som sagt. Jag är alldeles för svag.
Kommentarer
Trackback
