Ett steg framåt, två steg bakåt...
Blev ingen affär igår kväll. Istället gjorde jag ett andra mål riktig mat - couscous med sojakött - som jag INTE spydde upp! Hur länge sedan var det liksom? Det var inte lika svårt som linssoppan, däremot slängde jag i mig det, men inga tankar ens på att spy *nästan*
Uppe hela natten, ensam, utan att göra något. Sommarpojken hörde av sig på natten, han var på besök i stan och undrade om jag var ute. Svarade först på hans andra SMS, ignorerade när han ringde. Orkade inte prata. Och ett par timmar senare började nedräknnig. Hur normalt är det? "Nu är det bara 6 timmar kvar tills affären öppnar och jag kan gå ner och köpa BRÖD och BRIEOST!"!! Som sagt. Ner till affären på morgonen. Hets hets, en limpa bröd och brieost...spy spy spy, piller och svält resten av dagen. Försöker sedan pigga upp sig och träffa folk. Bakslag.
Jag visste det, folk orkar inte med mig längre, de vill inte ha med mig att göra. Och klart man förstår dem, vem vill umgås med en emotionellt instabil människa? En människa som bryter ihop och slänger sig skakande gråtandes på sängen för att någon skriver att den ska tillbringa kvällen med pojkvännen? En som häller i sig piller för att en annan hör av sig och säger att hon är förkyld? En som känner för att snitta handlederna av sig för att en den tredje inte svarat?
Och jag vågar inte höra av mig till någon mer, jag skulle inte klara av att bli nobbad en fjärde gång. Istället sitter jag och gråter gråter och känner hur pillren stiger mig åt huvudet, jag vill bara ta alla piller och skölja ner med vinet jag införskaffade idag (ja, jag gick ner till systemet! Så långt hemifrån har jag inte varit på tre veckor!) i en naiv förhoppnnig om att umgås med folk ikväll. Hoppas på att hjärtat inte pallar med.
Jag ångrar så att jag kröp ur mitt skal, satte på mobilen, gick in på MSN. Det får mig bara att känna mig ännu mer ensam. Klart folk har blivit snea på mig för att jag ignorerat dem i tre veckor, och nu ger de igen med samma mynt.
Jag vill bara krypa tillbaka igen. In i det trygga, in i ensamheten.
Det är endast där jag inte känner mig så ensam och liten och hatad...
sv: tack för din kommentar.. jo jag vet. men jag har börjat hetsäta cirka tre gånger i veckan på ssita tiden och de är så jävla hemskt :( vill bara få upp allt o då e de vidrigt att inte KUNNA.
Kryp inte in igen, ta dig UR skalet såkommer vännerna tillbaka.
Och de bryr sig visst, de visade ju sg vara jätteoroliga när du uppenbarligen mådde apa och svälte dig själv, hur mkt kräver du eg av dina vänner?
Nu är det din tur att ge lite tillbaka, bli dig själv och rycka upp dig. Jaja jag vet, det är inte bara att rycka upp sig, men iband måste man KÄMPA även om det är det SISTA man vill göra!!
Se inte allting nattsvart hela tiden, se inte bara problemen, fokusera lite mer på det positiva istället, ALLT ÄR INTE JOBBIGT!! Se det som en trevlig grej att sommarpojken hörde av sig, DET är väl trevligt? Även om du inte orkar, men det är väl kul?
Och jag förstår dig, faktiskt. Jag har varit exakt där du är, om inte ännu längre ner på botten med hets och spy, svält och viktuppgång och alltjävla elände.
