En skev syn

Jag gjorde det! För första gången på flera veckor vågade jag mig ut i köket! Har inte varit där på tre veckor. Det började när jag isolerade mig, jag orkade inte med människor och vägrade gå ut i köket. Risken var ju stor att springa in i någon av de 14 andra som jag delar det med. Sedan har det blivit nästan som en fobi...jag har passerat dörren till köket de få gånger jag gått ut, men t.o.m. undvikit att kolla in genom rutan.

Men nu! Nu! In i köket. Gjort mig en kopp te. En kopp VARMT te! Inte pulverkaffe eller kamomillte på kallt vatten, utan faktiskt kokande, rykande hett. Det första varma på länge. Under de tre veckor som gått, och det enda varma jag fått i mig var den där Varma koppen och pizzabiten förra fredagen hos en vän. Och så jag njuter av mitt te! Smakar gott...är det såhär värme smakar? Hoppas jag kommit förbi den här fixa idén nu. Inte en anständig kopp kaffe på två veckor har jag fått, det får bli nästa varma! Har gått och längtansfullt tänkt tillbaka på den där koppen Pressbyråkaffe jag sipprade i mig den där söndagsmorgonen på Stockholms T-central för två helger sedan. Men INTE kunnat med att gå ut till köket!

Nåväl. Slutet gott allting gott.

Lika gott som det kommer bli att känna lukten av rykande kaffe om någon timma eller två...

Och tre veckor - inget som varken lilla zucchinin eller den oöppnade soyghurten tyckte om.
De hade dött och begravdes vördnasfullt i papperskorgen.