Ge mig en anledning
Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Jag önskar att någon skulle komma förbi. Inte för att jag ber den, utan bara kommer. Ger mig en lång kram. Inga råd, inga anklaganden, inte prata. Bara tystnad och närhet. Ge mig tystnad och närhet så jag kan få slippa alla tankar, alla måsten för en stund. Ändå ignorerade jag när det knackade på dörren förut. Fast det var med största sannolikhet grannen som kom för att lämna tillbaka gitarren. Och jag vet att det kommer bli råd, anklagningar och prat. De är ju "oroliga" för mig och vill hjälpa mig.
Istället sitter jag och stirrar. Önskar att jag fick en annan anledning att må dåligt. Vad är det för sätt att tänka? Borde jag inte sitta och önska att jag kunde slippa det onda och må bra, nu när jag ändå önskar mig något? Varför VILL jag må dåligt? Är det för att det är en sådan trygg känsla? Är det för att jag när jag mår bra ändå har de där aningarna i bakhuvudet om att jag kommer falla igen? Att den väntan är värre än själva känslan? Ja.
Jag hatar folk. Folk som är nöjda, folk som är förnuftiga, folk som är som folk ska vara - de mår mindre bra till och från, men tar sig upp, låter det inte hindra Livet. Jag hatar dem. Jag vill ju också vara sån.
Istället sitter jag och stirrar. Önskar att jag fick en annan anledning att må dåligt. Vad är det för sätt att tänka? Borde jag inte sitta och önska att jag kunde slippa det onda och må bra, nu när jag ändå önskar mig något? Varför VILL jag må dåligt? Är det för att det är en sådan trygg känsla? Är det för att jag när jag mår bra ändå har de där aningarna i bakhuvudet om att jag kommer falla igen? Att den väntan är värre än själva känslan? Ja.
Jag hatar folk. Folk som är nöjda, folk som är förnuftiga, folk som är som folk ska vara - de mår mindre bra till och från, men tar sig upp, låter det inte hindra Livet. Jag hatar dem. Jag vill ju också vara sån.
Kommentarer
Trackback
