Hets enligt mig
Jag anser att jag just hetsade. Den egentliga mängden har ingen betydelse i mina ögon, det är KÄNSLAN och HUR jag äter som jag utgår ifrån. Äter mer än jag tänkt och snabbare, trycker i mig. Ångesten är inte kvar längre, den hamnade i toaletten. Trots att jag lovat mig själv att låta bli!
Hela dagen har jag gått runt med illamående, yrsel varje steg och skakningar. Inte blev det hela bättre av samtalet med mor - det blev iof inte så jobbigt som jag tänkt mig. Behövde inte förklara närmare, bara försäkra mig att jag tar hand om mig (yeah, eller hur), att jag har någon att prata med här (ja mamma, jag har vänner, oroa dig inte för mig), ge henne en väns telefonnummer (utifall ATT sa hon min kära mor rädd för att jag ska isolera mig igen). Och såklart all denna skuld.
Den här var orolig, den här ringde mig, din gravida syster började gråta, osv osv. Jag satt mest på andra sidan tråden med tårar längs kinderna, orkade inte, orkade inte.
Ja mamma, nej mamma. Det är sådär mamma, men det känns bättre nu, lovar. Jag ska nog ta tag i att prata med någon, kan kanske vara bra för mig. Ja, jag lovar att vara kontaktbar.
Och anklagande över msn. Tänker du inte på oss, hur vi känner? Vi vill ju hjälpa dig. Sök hjälp. Vad var det jag sa. Men faktum är att all lust, all motivation rann ur mig idag. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte. Möjligtvis om ångesten, men maten är för personligt. Lite som att det är ok om någon viker mina byxor men inte mina trosor. Vill ta hand om själv. Men igen, men men, de bägge delarna är ju så nära varandra, de hör ihop. Hur ska jag kunna skilja dem åt? Och åter blir man osäker på att man vill, är redo att säga adjö. (Har jag nämnt detta förut mån tro?) Har hört att vägen ifrån en långvarig depression är ett sorgearbete. Att säga hejdå till något som varit en del av en såpass länge, att våga ta sig vidare utan den där tryggheten, det där man har klamrat sig krampaktigt fast vid, och jag är inte säker på att jag är redo att släppa den. Ångesten har varit min mentala snuttefilt sedan den där övergångsperioden...är det därför den uppstod? När jag förstod att jag inte längre "fick" vara barn? Helt hundra på exakt NÄR första gången den dök upp vet jag inte, vet dock att det var runt den där tiden. Med ett ben på var sida. Den ena delen av mig umgicks med jämnåriga tjejer, gick på discon, började sminka oss, kolla på pojkar, leka "stora" lekar som pinpoker, tafsleken och Svarta Madam. Den andra delen vägrade lämna barndomen och umgicks med mina killkompisar och de som var ett par år yngre - byggde kojjor, lekte med "gubbar/dinosaurier/djur", jage och ett-två-tre-rött-ljus.
Av någon anledning intalade jag mig själv att jag var mobbad, började dra mig undan. Antar det var lättare så än att välja "sida"? Var det ångesten som snärjde mig och förblindade mig? Nu är jag inte längre mobbad, nu är jag fet? Det tog många år innan jag faktiskt förstod att jag aldrig var mobbad. Jag har aldrig varit mobbad av någon annan än mig själv. Det var först på gymnasiet jag hade självkänslan nog att släppa in människor och faktiskt skaffa mig bra vänner.
Nej, nu ska jag sluta analysera mig själv, jag är inget bra på det.
Ner till affären. Jag hade inte kunnat med att äta på hela dagen, trots att jag visste att jag borde, trots att det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp, trots att jag fick stå stilla med böjt huvud, andas, fokusera. Var tvungen att lägga mig ner ibland när illamåendet gjorde det omöjligt att sitta upp, och där låg jag och kände hur hela sängen började snurra. Trots det åt jag ingen. En mugg vatten, en kaffe.
En ljusglimt. Persika eller nektarin, det vill jag ha, det kan jag äta. Och torkat sojakött. Ingen rolig kombination, men det var det enda jag kunde tänka mig. Stapplade ner till affären en hel timma innan den stängde. Inga persikor. Inga nektariner. Varför blev jag så ställd, nervös av det? Grabbade tag i en nätmelon istället. Mot energidryckerna. Två Powerking light skulle jag ha. Stirrade på hyllan. Slut. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle känna. Min planering. Krossad. Tog två vanliga Powerking, tvekade. Ställde tillbaka, tog upp igen. Tillbaka, gick runt hörnet, gick tillbaka, tog upp och la i korgen. Till hälsokosthyllan för sojakött. Och ja. De strimlorna jag tänk mig. Gissa. Slut...kvar fanns kubformatet med äcklig konsistens. Stod ytterligare en stund och bara stirrade, men tog ett (det sista) paket.
Inget gick som planerat i affären, inget gick som planerat hemma. Tryckte i mig, mer mer mer. Magen ont. Aj. Spy spy spy. Trots att jag inte skulle. Jag SKULLE INTE SPY! Min kropp ville ta igen för tre dagar utan mat, den ville ha mer mer mer! Det var inte ens gott, det torkade sojaköttet var inte tillagat, bara uppblött och inte smaksatt. Det var som att äta papp. Och ÄNDÅ kunde jag inte låta bli.
Såhär i efterhand är ångesten borta. Och jag leker förnuftig. Kollar upp hur mycket min "hets" skulle vara för en "normal" person. Har en stor underbar vegetarisk kokbok (som jag önskar kommer till användning inom en inte alltför avlägsen framtid), som på gott och ont staplar upp kalorier/protein/kolhydrater/mm portionsvis för varje recept. Något av följande hade jag kunnat välja bland istället, rent kalorimässigt:
1 bönfylld bakad potatis med böngroddssallad
1 port. ris- och bönsallad
1 port. potatis/rotfruktsgryta
Är inte detta tre hyffsat "snälla" måltider för den "vanliga" människan? Jag skulle ha svårt att äta någon av följande i nuläget, men undrar hur någon skulle se på mig om jag sa att jag "hetsat" något av följande. Fnysa, Din lilla wannabe, kliv åt sidan och ge plats åt de med RIKTIGA problem!
(Måste bara inflika att jag inte LÄNGRE räknar kalorier, inte medvetet iaf sedan 2-3 veckor tillbaka, det var endast nu för att jämföra)
Hela dagen har jag gått runt med illamående, yrsel varje steg och skakningar. Inte blev det hela bättre av samtalet med mor - det blev iof inte så jobbigt som jag tänkt mig. Behövde inte förklara närmare, bara försäkra mig att jag tar hand om mig (yeah, eller hur), att jag har någon att prata med här (ja mamma, jag har vänner, oroa dig inte för mig), ge henne en väns telefonnummer (utifall ATT sa hon min kära mor rädd för att jag ska isolera mig igen). Och såklart all denna skuld.
Den här var orolig, den här ringde mig, din gravida syster började gråta, osv osv. Jag satt mest på andra sidan tråden med tårar längs kinderna, orkade inte, orkade inte.
Ja mamma, nej mamma. Det är sådär mamma, men det känns bättre nu, lovar. Jag ska nog ta tag i att prata med någon, kan kanske vara bra för mig. Ja, jag lovar att vara kontaktbar.
Och anklagande över msn. Tänker du inte på oss, hur vi känner? Vi vill ju hjälpa dig. Sök hjälp. Vad var det jag sa. Men faktum är att all lust, all motivation rann ur mig idag. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte. Möjligtvis om ångesten, men maten är för personligt. Lite som att det är ok om någon viker mina byxor men inte mina trosor. Vill ta hand om själv. Men igen, men men, de bägge delarna är ju så nära varandra, de hör ihop. Hur ska jag kunna skilja dem åt? Och åter blir man osäker på att man vill, är redo att säga adjö. (Har jag nämnt detta förut mån tro?) Har hört att vägen ifrån en långvarig depression är ett sorgearbete. Att säga hejdå till något som varit en del av en såpass länge, att våga ta sig vidare utan den där tryggheten, det där man har klamrat sig krampaktigt fast vid, och jag är inte säker på att jag är redo att släppa den. Ångesten har varit min mentala snuttefilt sedan den där övergångsperioden...är det därför den uppstod? När jag förstod att jag inte längre "fick" vara barn? Helt hundra på exakt NÄR första gången den dök upp vet jag inte, vet dock att det var runt den där tiden. Med ett ben på var sida. Den ena delen av mig umgicks med jämnåriga tjejer, gick på discon, började sminka oss, kolla på pojkar, leka "stora" lekar som pinpoker, tafsleken och Svarta Madam. Den andra delen vägrade lämna barndomen och umgicks med mina killkompisar och de som var ett par år yngre - byggde kojjor, lekte med "gubbar/dinosaurier/djur", jage och ett-två-tre-rött-ljus.
Av någon anledning intalade jag mig själv att jag var mobbad, började dra mig undan. Antar det var lättare så än att välja "sida"? Var det ångesten som snärjde mig och förblindade mig? Nu är jag inte längre mobbad, nu är jag fet? Det tog många år innan jag faktiskt förstod att jag aldrig var mobbad. Jag har aldrig varit mobbad av någon annan än mig själv. Det var först på gymnasiet jag hade självkänslan nog att släppa in människor och faktiskt skaffa mig bra vänner.
Nej, nu ska jag sluta analysera mig själv, jag är inget bra på det.
Ner till affären. Jag hade inte kunnat med att äta på hela dagen, trots att jag visste att jag borde, trots att det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp, trots att jag fick stå stilla med böjt huvud, andas, fokusera. Var tvungen att lägga mig ner ibland när illamåendet gjorde det omöjligt att sitta upp, och där låg jag och kände hur hela sängen började snurra. Trots det åt jag ingen. En mugg vatten, en kaffe.
En ljusglimt. Persika eller nektarin, det vill jag ha, det kan jag äta. Och torkat sojakött. Ingen rolig kombination, men det var det enda jag kunde tänka mig. Stapplade ner till affären en hel timma innan den stängde. Inga persikor. Inga nektariner. Varför blev jag så ställd, nervös av det? Grabbade tag i en nätmelon istället. Mot energidryckerna. Två Powerking light skulle jag ha. Stirrade på hyllan. Slut. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle känna. Min planering. Krossad. Tog två vanliga Powerking, tvekade. Ställde tillbaka, tog upp igen. Tillbaka, gick runt hörnet, gick tillbaka, tog upp och la i korgen. Till hälsokosthyllan för sojakött. Och ja. De strimlorna jag tänk mig. Gissa. Slut...kvar fanns kubformatet med äcklig konsistens. Stod ytterligare en stund och bara stirrade, men tog ett (det sista) paket.
Inget gick som planerat i affären, inget gick som planerat hemma. Tryckte i mig, mer mer mer. Magen ont. Aj. Spy spy spy. Trots att jag inte skulle. Jag SKULLE INTE SPY! Min kropp ville ta igen för tre dagar utan mat, den ville ha mer mer mer! Det var inte ens gott, det torkade sojaköttet var inte tillagat, bara uppblött och inte smaksatt. Det var som att äta papp. Och ÄNDÅ kunde jag inte låta bli.
Såhär i efterhand är ångesten borta. Och jag leker förnuftig. Kollar upp hur mycket min "hets" skulle vara för en "normal" person. Har en stor underbar vegetarisk kokbok (som jag önskar kommer till användning inom en inte alltför avlägsen framtid), som på gott och ont staplar upp kalorier/protein/kolhydrater/mm portionsvis för varje recept. Något av följande hade jag kunnat välja bland istället, rent kalorimässigt:
1 bönfylld bakad potatis med böngroddssallad
1 port. ris- och bönsallad
1 port. potatis/rotfruktsgryta
Är inte detta tre hyffsat "snälla" måltider för den "vanliga" människan? Jag skulle ha svårt att äta någon av följande i nuläget, men undrar hur någon skulle se på mig om jag sa att jag "hetsat" något av följande. Fnysa, Din lilla wannabe, kliv åt sidan och ge plats åt de med RIKTIGA problem!
(Måste bara inflika att jag inte LÄNGRE räknar kalorier, inte medvetet iaf sedan 2-3 veckor tillbaka, det var endast nu för att jämföra)
Kommentarer
Trackback
