Ja ja, lilla du...
Hur normalt är det att hoppa till varje gång man hör mummel och fotsteg från korridoren? Jag stelnar till varje gång och håller andan, rädd för att det är någon jag känner som beslutat sig för att ta vägarna förbi och se hur det är med mig. Blir lika lättad varje gång stegen försvinner bort och rösterna tystnar. Frid.
På måndag ska arbetet vara inlämnat. Jag ska ha spenderat sex veckor åt att skriva det, jag har inte börjat än. Funderat lite, men det tar stopp. Varje gång jag tänker på det får jag lust att dunka huvudet i väggen. Men det skulle störa grannen, så istället lägger jag mig på sängen, blundar, väntar. Tills tankarna försvunnit och mitt huvud är någorlunda tomt. Men jag löser det, saker brukar lösa sig, det löser sig alltid alltid. Mantrat rullar på och oron lägger sig. För en stund. Sen blir man ytterst medveten om låren som rinner runt på stolen och man täcker över. Lusten av att skära ut allt, spy upp allt. Man lägger sig på sängen och sluter ögonen. Försöker tänka på annat. Tankarna på arbetet kommer tillbaka och ger den Andra Ångesten utrymme. Stirrar stirrar. Jag kan inte jag kan inte jag kan inte kan inte fokusera, kan inte tänka, tänker jag bubblar ångesten upp. Kollar på mobilen, funderar på att sätta på den. Ångest ÅNGEST! Tänk om folk har messat? Tanken på att ta tag i det, att svara, får mig att vilja dunka huvudet i väggen, lägga ansiktet i kudden och långsamt kväva mig själv. Tänk om ingen har messat? Jag visste väl att ingen bryr sig om mig. Jag vill inte att någon bryr sig om mig, jo det vill jag, nej det vill jag inte! För då säger de bara Sök hjälp, Varför söker du inte hjälp, Vill du prata, Hur mår du, Äter du, Sover du, Hur går det med arbetet, Hur går det med livet, Varför hör du inte av dig, Varför svarar du inte, Ska du följa med ut, och jag orkar inte orkar inte, orkar inte frågor för jag har inga bra svar! Jag vill inte ha hjälp, jag får skylla mig själv.
Ja, lilla du, hur har du tänkt göra med ditt liv? Vad vet du ju på ett ungefär, men HUR? Vet på ett ungefär, men HUR ska jag orka, klara av det? Dessa cirklar, tankarna snurrar, jag vill, vill inte, vill, vill inte, ska, kan inte, VILL INTE!
Ja, lilla du, när är det dags att ta tag i världen och bry dig om någon annan än dig själv?
"Vill du resa bort med mig?" var den sista frågan jag fick innan mobilen dog i lördags. Ja det vill jag, men jag vill inte svara, för då kanske du ringer och jag orkar inte prata med någon! Eller nej, jag vill inte resa bort med dig, jag vill resa bort själv, bara jag, inte du, bara själv själv själv. Utropstecken.
På måndag ska arbetet vara inlämnat. Jag ska ha spenderat sex veckor åt att skriva det, jag har inte börjat än. Funderat lite, men det tar stopp. Varje gång jag tänker på det får jag lust att dunka huvudet i väggen. Men det skulle störa grannen, så istället lägger jag mig på sängen, blundar, väntar. Tills tankarna försvunnit och mitt huvud är någorlunda tomt. Men jag löser det, saker brukar lösa sig, det löser sig alltid alltid. Mantrat rullar på och oron lägger sig. För en stund. Sen blir man ytterst medveten om låren som rinner runt på stolen och man täcker över. Lusten av att skära ut allt, spy upp allt. Man lägger sig på sängen och sluter ögonen. Försöker tänka på annat. Tankarna på arbetet kommer tillbaka och ger den Andra Ångesten utrymme. Stirrar stirrar. Jag kan inte jag kan inte jag kan inte kan inte fokusera, kan inte tänka, tänker jag bubblar ångesten upp. Kollar på mobilen, funderar på att sätta på den. Ångest ÅNGEST! Tänk om folk har messat? Tanken på att ta tag i det, att svara, får mig att vilja dunka huvudet i väggen, lägga ansiktet i kudden och långsamt kväva mig själv. Tänk om ingen har messat? Jag visste väl att ingen bryr sig om mig. Jag vill inte att någon bryr sig om mig, jo det vill jag, nej det vill jag inte! För då säger de bara Sök hjälp, Varför söker du inte hjälp, Vill du prata, Hur mår du, Äter du, Sover du, Hur går det med arbetet, Hur går det med livet, Varför hör du inte av dig, Varför svarar du inte, Ska du följa med ut, och jag orkar inte orkar inte, orkar inte frågor för jag har inga bra svar! Jag vill inte ha hjälp, jag får skylla mig själv.
Ja, lilla du, hur har du tänkt göra med ditt liv? Vad vet du ju på ett ungefär, men HUR? Vet på ett ungefär, men HUR ska jag orka, klara av det? Dessa cirklar, tankarna snurrar, jag vill, vill inte, vill, vill inte, ska, kan inte, VILL INTE!
Ja, lilla du, när är det dags att ta tag i världen och bry dig om någon annan än dig själv?
"Vill du resa bort med mig?" var den sista frågan jag fick innan mobilen dog i lördags. Ja det vill jag, men jag vill inte svara, för då kanske du ringer och jag orkar inte prata med någon! Eller nej, jag vill inte resa bort med dig, jag vill resa bort själv, bara jag, inte du, bara själv själv själv. Utropstecken.
Kommentarer
Trackback
