En skev syn

Hon var så söt, tanten som ringde upp, och jag höll på att börja gråta rakt i luren. Minläkare var ledig, men hon försökte se om jag kunde komma in idag. Fanns ingen tid, hon frågade om hon skulle försöka eller om jag kunde vänta tills imorgon med att få en tid, och visst kan jag vänta, jag har väntat hela livet. Åk till akuten om du måste sa hon, och jag ville bara gråta mer, jag som trodde jag skulle bli avsnäst, jag som gått runt med kramp i magen hela förmiddagen i oro över att få svaret "Men du ska ju inte vända dig hit fattaruväl". Men jag är fortfarande så orolig, så orlig, tänk om det inte finns något, tänk om inget hjälper, jag orkar inte orkar inte...men kanske imorgon.

Jag insåg när jag låg i sängen och stirrade i väntan hur mycket jag saknar mitt liv, den gamla jag. Jag vill tillbaka, jag vill orka, jag vill ha lust, jag vill inte bara se mörker, jag vill inte vill inte vill inte. Allt som jag har bytt ut för ångesten och äs - vänner, familj, utbildning, intressen, allt. Jag saknar att göra saker, att le på riktigt. Jag saknar att vara spontan och rolig och göra dumma saker och skämma bort mig. Jag hatar det här jag hatar det jag hatar det jag hatar det...samtidigt är jag så rädd för att förlora den dåliga sidan, det är ju också en del av mig. Ingen bra del, den förtär mig, men den är trygg och...ja, den är jag helt enkelt...