En skev syn

Har suttit och kollat igenom gamla inlägg. Så mycket gnäll. Visst att man mår dåligt, visst att man har mycket att få ur sig. Men skulle jag gissa ålder genom det jag skrivit skulle jag satsat på 15 år med en 5-årings mentalitet.

Min läkare ringde upp och gav mig en tid på torsdag. Den där lilla känslan av hopp kändes så bekant. Sedan insåg jag att det var exakt samma känsla jag fick när jag betämt första tiden hos kuratorn i våras och hoppet bleknade. Vet inte vad jag förväntar mig. Vad kommer hända på torsdag? Kommer vi sitta och prata lite? Göra test för att se om det är något fysiskt fel? Kommer han ge mig piller eller remiss till någon eller en uppläxning om att jag ska se till att sova och äta riktigt, se till att umgås med folk och helt enkelt rycka upp mig? Kommer han ställa någon fråga över mitt ätande? Och i så fall - när kuratorn ställde frågor angående maten vred jag mig, ljög; sa att jag hade haft lite problem, men att det var bättre, bara att jag vissa dagar inte hade någon större matlust - kommer jag vara ärlig? Jag vill, men jag ljuger så lätt om mindre saker, det bara bubblar ur mig. Allt ifrån små betydelselösa saker till allvarligheter.

Det luktar mat i korridoren när jag går ut för att röka. Jag vill också kunna med att laga mat, sitta i köket och äta. Istället tvingade jag i mig ett päron. Allt tar stopp, maten växer till papp i munnen, halsen snörper ihop sig. Inget vill ner. Orkade knappt tugga.

MEN.
Ingen helsvält, ingen hets sen i lördags. Skulle vilja att inget spy låg på den listan, men gårdagen förstörde det. Mådde så illa att jag inte kunde låta bli. Men jag framkallade iaf inget. Om det nu ska vara någon tröst.
Inga Elaka piller sedan natten till måndagen.
Vågen har blivit halvhjärtat undanställd. Väger mig *bara* ett par gånger om dagen. Innan stod den framför handfatet så jag automatiskt ställde mig på den när jag var där och fyllde på vatten eller tvättade mig.

Jag hatar mig själv. Jag vill inte vara sån här.