Vatten och tankeställare
Mat och mat. Ett äpple och pumpakärnor blev det iaf. Bättre än inget.
Sitter här och filosoferar och försöker känna mig vis. Fast det är svårt, så lite näring som man ger sin hjärna. Lite då och då läser man försök till tankeställare från friskt folk. Folk som äter sina frukostar, luncher, middagar och mellanmål. Folk som inte ser mat = ondska eller tröst, utan mat = bränsle eller t.o.m. njutning (utan efterföljande ångest).
Nu kan jag bara tala för mig själv (vem skulle jag annars tala för?), men följande är mina tankar:
"Vet du inte vad du gör mot din kropp? Si och så, diverse problem, brister, mm." - Klart jag vet. Jag vet alldeles för mycket. Jag har aldrig blivit så insatt i kostläran som när jag fick mitt skeva förhållanden till mat. Jag har aldrig vetat så mycket om olika näringsbrister och skadan av brister på följande.
"Din kropp kommer inte palla i längden - vad du gör är att begå långsamt självmord" - Ja, och det är nog precis vad jag vill. Jag har ingen livslust längre, men jag kan inte med att ta livet av mig själv. På något sätt känns det elakare mot familj och vänner att bara skära handlederna av sig än att skynda långsamt. Hur jag nu får det att gå ihop, men det låter logiskt i mitt huvud. Jag orkar inte längre med dessa upp- och nedgångar. Att hela tiden veta att jag kommer må dåligt igen, trots att jag mår bra för stunden. Jag har ingen kämparglöd, ingen lust att bli frisk. Jag har tappat all tro på mig själv, och det jag ser framför mig är ett liv av meningslös tristess. Och nu är jag trots allt i en relativt neutral sinnesstämning (för att vara jag). Just nu är jag inte ledsen, jag är bara så less, så uttråkad. Jag ser inte fram emot något alls. Inget är kul. Jag tröttnar på folk, platser, drömmar, intressen. Allt. Blir överdrivet exalterad, för att snabbt tappa allt intresse.
Och nu över till något helt annat.
- Vatten måste jag dricka mer av. Den vätskan jag får i mig är till största delen kaffe. Som driver ut den vätskan jag har. Måste bli mer än en mugg vatten om dagen. Kanske borde jag göra ett slags schema? Jag och mina listor...
- En sak som ger mig lika stort obehag som tanken på att äta är när mina händer är olika blöta, särskilt när jag ska torka händerna! T.ex. när jag håller ett finger under vattenstrålen för att känna när vattnet är kallt - då MÅSTE jag blöta ner den andra handen också, annars är det så obehagligt att torka händerna! Och när man har lite småfuktiga händer vilket gör att ludd och dylikt fastnar...jag mår så illa...
- Varma duschar är heliga, detsamma gäller torkritualen! Alltid samma sätt, samma ordning. Handduken över axlar och rygg, ta tag i varsin ände, dra ett tag över håret, sedan ett drag längsmed sidorna av ansiktet, sedan ett i mitten. Knyta handduken runt sig, se till att hela överkroppen blir torr. Öppna, drag nerför bröstet, ut över höfter. Höger tår, fot, uppåt längs benet, sedan samma sak med vänster. Svep in håret med handduken. Klart.
Sitter här och filosoferar och försöker känna mig vis. Fast det är svårt, så lite näring som man ger sin hjärna. Lite då och då läser man försök till tankeställare från friskt folk. Folk som äter sina frukostar, luncher, middagar och mellanmål. Folk som inte ser mat = ondska eller tröst, utan mat = bränsle eller t.o.m. njutning (utan efterföljande ångest).
Nu kan jag bara tala för mig själv (vem skulle jag annars tala för?), men följande är mina tankar:
"Vet du inte vad du gör mot din kropp? Si och så, diverse problem, brister, mm." - Klart jag vet. Jag vet alldeles för mycket. Jag har aldrig blivit så insatt i kostläran som när jag fick mitt skeva förhållanden till mat. Jag har aldrig vetat så mycket om olika näringsbrister och skadan av brister på följande.
"Din kropp kommer inte palla i längden - vad du gör är att begå långsamt självmord" - Ja, och det är nog precis vad jag vill. Jag har ingen livslust längre, men jag kan inte med att ta livet av mig själv. På något sätt känns det elakare mot familj och vänner att bara skära handlederna av sig än att skynda långsamt. Hur jag nu får det att gå ihop, men det låter logiskt i mitt huvud. Jag orkar inte längre med dessa upp- och nedgångar. Att hela tiden veta att jag kommer må dåligt igen, trots att jag mår bra för stunden. Jag har ingen kämparglöd, ingen lust att bli frisk. Jag har tappat all tro på mig själv, och det jag ser framför mig är ett liv av meningslös tristess. Och nu är jag trots allt i en relativt neutral sinnesstämning (för att vara jag). Just nu är jag inte ledsen, jag är bara så less, så uttråkad. Jag ser inte fram emot något alls. Inget är kul. Jag tröttnar på folk, platser, drömmar, intressen. Allt. Blir överdrivet exalterad, för att snabbt tappa allt intresse.
Och nu över till något helt annat.
Dagens tre: Vatten!
- Vatten måste jag dricka mer av. Den vätskan jag får i mig är till största delen kaffe. Som driver ut den vätskan jag har. Måste bli mer än en mugg vatten om dagen. Kanske borde jag göra ett slags schema? Jag och mina listor...
- En sak som ger mig lika stort obehag som tanken på att äta är när mina händer är olika blöta, särskilt när jag ska torka händerna! T.ex. när jag håller ett finger under vattenstrålen för att känna när vattnet är kallt - då MÅSTE jag blöta ner den andra handen också, annars är det så obehagligt att torka händerna! Och när man har lite småfuktiga händer vilket gör att ludd och dylikt fastnar...jag mår så illa...
- Varma duschar är heliga, detsamma gäller torkritualen! Alltid samma sätt, samma ordning. Handduken över axlar och rygg, ta tag i varsin ände, dra ett tag över håret, sedan ett drag längsmed sidorna av ansiktet, sedan ett i mitten. Knyta handduken runt sig, se till att hela överkroppen blir torr. Öppna, drag nerför bröstet, ut över höfter. Höger tår, fot, uppåt längs benet, sedan samma sak med vänster. Svep in håret med handduken. Klart.
Unt know - cigarett!
Kommentarer
Trackback
